Att få komma till Midgård

carolina-top

När jag var tolv år var jag med min kompis och såg Sagan om ringen på bio. Jag hade verkligen, verkligen längtat efter att få se den och var så spänd på hur allt i böckerna skulle bli att se på film. De svarta ryttarna, kummelgastarna, spindeln, Sauron. Moria och Lothlorien. Enterna! Alverna! Jag verkligen älskade dessa böcker över allt annat och kunde knappt bärga mig att få se allt ”på riktigt”. Och visst – de svarta ryttarna var nog bra och läskiga. Men oj, så snabbt de hamnade i Bri. Och vad konstiga orcherna såg ut. Och…nej, nej, nej – inte kunde väl alltihop ta slut efter ungefär halva andra boken? Det fanns ju så mycket kvar som skulle hända?? Och om filmen nu verkligen var slut – visst skulle det väl komma en fortsättning? Så att jag fick se slutet?

Nej. Det skulle det inte. För detta var 1979, och jag pratar alltså om den första  Sagan om ringen (Bakshi), den animerade.  Och förvisso var vi fascinerade av den där filmen, jag och min kompis – vi pratade om den, ritade bilder från den. Men mest var jag bara väldigt besviken. Det var så mycket i böckerna som aldrig kom med. Eller som inte alls såg ut så som jag hade tänkt mig det.

lotr1978

Nå. Tekniken fanns tydligen ännu inte.

Men så gick åren. Jag blev vuxen. 2001 satt jag åter i biosalongen och skulle se på en filmatisering av Sagan om ringen. Bredvid mig satt inte kompisen utan i stället oäkte maken, och för att överhuvudtaget kunna gå på bio hade vi fått ordna barnvakt till våra två små barn. Nu då? Skulle jag nu få se allt det där jag ville se ur mina älskade böcker?

Efter fem minuter var jag i Fylke. Gandalf hade precis kommit körandes med alla sina fyrverkerier, och det var dags för Bilbos kalas. Alltså, jag menar att jag var där. Fylke såg ut precis som jag alltid hade tänkt mig att Fylke skulle se ut, Bilbos hus såg ut som det skulle, Gandalf också. Till och med hans fyrverkerier. Och jag insåg att jag skulle få vara med om tre timmars absolut magi. Jag såg det stora kalasträdet upplyst av lyktor, och jag rös av vällust över hela kroppen. Åh, att ha allt detta framför sig. Att få komma till Rivendell! Få uppleva Moria! Äntligen få se allt det där. Och allt det läskiga också. Inledningsscenerna med Sauron på slagfältet…ja! Precis så där! Och de svarta ryttarna? Jojomen. Till och med deras hästar ser ut att vara onda.

Jag älskar Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen-trilogin besinningslöst. Jag kan se om dem hur många gånger som helst. Och visst – det finns saker som inte stämmer med det som står i böckerna (hallå? Glorfindel??) – men det gör inget. Jag förlåter filmerna allt, eftersom de faktiskt tar mig till Midgård som jag vill att Midgård ska se ut.

Om jag ser filmer baserade på böcker så tycker jag nästan alltid att boken är bättre än filmen. Det tyckte jag definitivt om Sagan om ringen då 1979, när jag blev så besviken på den första filmen. Men nu? Alltså – jag håller på och läser De två tornen högt för mina rätt stora barn, och den är inte som jag minns den. Så evinnerligt långa och många och tråkiga miljöbeskrivningar det är i den… Hur stod jag ut med allt det där förr i tiden, då när jag läste om hela trilogin en gång om året? Ska jag vara helt ärlig är det nog så att jag nu tycker att Peter Jacksons filmatiseringar av Sagan om ringen-trilogin är bättre än böckerna.

(det du, Carolina-för-många-år-sedan, det skulle du ha hört…)

 

(Jag ber om ursäkt för att jag helt vilt och utan någon som helst konsekvens blandar namnen från de två olika översättningarna i texten ovan. Ja, jag VET att trilogin heter Ringarnas herre numera, och att första boken heter Ringens brödraskap. Att platserna bytte namn i nya översättningen, att hoberna heter hobbitar och Rivendell är Vattnadal och så vidare och så vidare. Sen kommer dessutom de engelska varianterna på namn och platser från filmerna och krånglar till det ännu mer…jag orkar inte hålla ordning på det utan blandar friskt och hoppas göra mig förstådd ändå)

Bild: Inside the Hobbit Hole of Bilbo Baggins av Trey Ratcliff (CC BY-NC-SA.2.0)

4 comments Add yours
  1. Märkligt fenomen det där. När du var barn och plöjde den här triologin gång på gång, kom jag som vuxen inte ens igenom första kapitlen i första boken. Jag klarade helt enkelt inte av texten, de långa och tråkiga miljöbeskrivningarna tog död på mitt intresse och jag var mäkta imponerad över dig och dina syskon som läste böckerna gång på gång och med sådan iver. Men nu är du vuxen och upplever samma sak som jag, det måste alltså vara något med texterna som fascinerar barn. Det vore intressant och veta hur dina “rätt stora barn” upplever och tar till sig dessa långa miljöbeskrivningar? (M)

    1. Det är inte barnen som beklagar sig över miljöbeskrivningarna, faktiskt. Det är jag som högläser som tycker de blir så oändliga. Kanske barnen bara låter tankarna vandra medan jag högt tragglar miljöer, och sedan koncentrerar sig på berättelsen först när det börjar bli lite action?
      Jag funderade på det här nu, och tänker att den vuxne läsaren kanske känner något slags behov att försöka se de där miljöerna framför sig när de beskrivs? Att det då blir så jobbigt och besvärligt. Men att en otåligare (yngre…?) läsare snabbt skummar sig igenom det där och hoppar på godsakerna i stället. Men jag vet inte.

  2. Tänk att jag aldrig lockats ett enda dugg av att läsa böckerna eller se filmerna. Antagligen fattas det ngn liten gen hos mig 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.