Möt Elin Boardy och Mary Jones

Linda
Jag läste Skattkammarön av Robert Louis Stevenson då jag studerade litteraturvetenskap i mitten av 90-talet och överraskades av hur spännande den var och hur mycket jag tyckte om den. När jag läste Mary Jones historia av Elin Boardy önskade jag att jag läst om den, inte för att historien om kökspigan Mary egentligen krävde det, utan för att jag ville.  I Boardys historia är det kvinnorna som står i centrum och det ger en annan historia än den ursprungliga.  När Silver är i väg finns hans fru Dolores och kökspigan Mary kvar.

Boken har den fullständiga titeln Mary Jones historia : nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. Om mitt liv samt om Dolores & John Silver så som jag fått det berättat för mej av dom själva. Det är Marys dagbok vi får läsa och hennes överstrykningar finns kvar. Vi ser att hon ibland tvekat och förstår att det finns mer till berättelsen än det vi faktiskt får läsa. Mest grips jag av hennes funderingar kring kärlek och hur en person på 1700-talet. som verkligen är trovärdig och uppenbarligen passar in där och då, också kan tala till mig idag.  Hennes öde är viktigt och det påminner om alla andra kvinnor i historien som glömts bort. Lika förvånad att jag gillade Skattkammarön var jag att jag gillade Mary Jones historia så mycket. Eller kanske inte så förvånad egentligen, då jag verkligen tyckt om Elin Boardys tidigare böcker också.

Under en vecka som handlar om inspirerad kultur passar Mary Jones historia perfekt in och vem kan berätta om boken bättre än författaren själv?

Din bok Mary Jones historia är en sidohistoria till Skattkammarön. Hur kom du egentligen på idén till boken? Och varför just Skattkammarön?

Att det blev just Skattkammarön är nog för att jag läste den när jag var barn eller kanske tonåring, och gillade den. Sen läste jag Björn Larssons bok Long John Silver som kom 1995, där han låter Silver själv fatta pennan och berätta om sitt liv. Den inspirerade mig, fick mig att läsa om Skattkammarön, och planterade insikten eller idén i mitt huvud att det gick att göra något eget av en klassisk roman. Sen har jag burit den där piratvurmen mer eller mindre latent under ganska många år, och d och då tänkt att jag skulle vilja skriva något utifrån det.

Men det var inte förrän jag synade den där idén i sömmarna och insåg att det skulle krävas något annat också, för att verkligen intressera mig, som det blev allvar. Jag ville ha en annan blick, ett annat perspektiv, en annan röst. Det var inte Long John Silver själv jag ville ha till huvudperson, det hade ju dessutom Björn Larsson redan gjort. Och i de där funderingarna hittade jag fram till Mary Jones. Det var hon som fick hela idén att ta form: hennes röst, hennes blick, att kunna ta ett utifrån- och underifrånperspektiv på berättelsen, att ge den ett kvinnligt fokus istället. Allt det där fanns i Mary Jones, när jag tänkte tanken att de kanske har en köksflicka, där på värdshuset Kikaren i Bristol, Silver och hans hustru.

Jag vet att du twittrade om ett omöjligt och galet projekt du höll på med, som måste varit Mary Jones historia. Hur var skrivprocessen?

Det var nog Mary Jones historia jag twittrade om då, ja, haha! Det kändes lite lätt vansinnigt där ett tag, att faktiskt ge sig på att skriva en spinoffroman till en äventyrsklassiker … Men jag har börjat inse att jag har perioder i alla mina projekt, där jag drabbas av en känsla av ”men vad håller jag på med?!” Kanske handlar det om det där att faktiskt ta sina infall och idéer på allvar, och genomföra dem. Det är något läskigt över det, och det är lätt hänt att man börjar tvivla.

Skrivprocessen började med att jag skrev väldigt mycket (för att vara jag) på väldigt kort tid, driven av ren skrivlust. Jag tänkte ”får det vara så här roligt?” Det där var innan den där andra känslan slog till, när texten växt och jag började ta den på ett annat allvar. Men då kunde jag ändå se att där fanns något. Både något som lockade mig själv att fortsätta, och något som kunde bli bra, så att säga på riktigt.

I alla mina skrivprocesser är min vän och kollega Jessica Schiefauer (som bland annat skrivit romanen Pojkarna) inblandad. Vi läser varandras texter under arbetets gång, och ger respons. Det där att få någon annans blick på texten är väldigt nyttigt, det gör att jag kan få syn på texten utifrån, bli klar över vad som finns i mitt huvud och vad jag faktiskt fått fram i texten. Det är också en lyx att ha någon annan som är så involverad i ens projekt att hon känner texten nästan lika bra som jag själv. Det går lätt att bolla idéer, eller testa olika vägar.

Behöver läsaren ha Skattkammarön i färskt minne för att läsa Mary Jones historia, eller är den tänkt att fungera även fristående?

Jag ville hela tiden skriva något som skulle stå på egna ben och inte kräva förförståelse. Det var nåt som jag försökte att vara medveten om när jag skrev, men kanske framförallt när jag redigerade – att vara noga med att det inte skulle krävas nån bakgrunsinfo eller förförståelse. Jag hoppas och tror att Mary Jones historia står på egna ben.

Vilka reaktioner har du fått på din bok?

Övervägande positiv respons, både från recensenter och vanliga läsare. Det är väldigt roligt att människor läst och tagit till sig Mary, och sett och känt det där som jag velat få fram. Den där känslan jag hade (när jag twittrade och kallade projektet galet) var inte sann, vilket ju är skönt att uppleva.

Finns det någon annan klassiker du skulle vilja se en replik till, eller fortsättning av? Kan du tänka dig att skriva någon av dem själv?

Jag känner mig för tillfället ganska färdig med genren omskrivna klassiker, men jag tänker att Jules Vernes böcker borde kunna locka till fler omskrivningar och litterära lekar än de redan gjort. Den hemlighetsfulla ön kanske?

Du har skrivit tre väldigt olika böcker, med det gemensamt att huvudpersonen är en stark kvinna. Vad blir ditt nästa projekt?

Jag håller så sakteliga på med ett projekt som utspelas vid mitten av 1300-talet, mitt i spåren efter digerdöden. Riktigt vad det blir eller hur är jag inte klar över än, men jag jobbar mig framåt och vi får väl se när det blir klart och hur det då ser ut.

[hr]

Digerdöden alltså … Det skulle alltså kunna vara så att Elin Boardy blir den författare som tar mig med tillbaka i historien och faktiskt få mig att gilla det.

Ett stort tack till Elin Boardy och en uppmaning från mig till er alla att läsa hennes böcker, om ni ännu inte gjort det.

Foto: Lisa Irvall

Linda

Storläsare som blandar friskt bland olika genrer. Föredrar dock ganska så svarta samtidsskildringar för gamla och unga, gärna skrivna av kvinnor och gärna från Sverige, Storbritannien eller Frankrike. Reser också ofta till avlägsna platser med hjälp av böcker.

Visa alla inlägg av Linda →