av 
Den lilla japanska flickan Sadako överlevde atombomben i Hiroshima men drabbades senare av leukemi. Hon bestämde sig för att vika 1 000 papperstranor för få sin högsta önskan uppfylld: att blir frisk. När jag såg några av de pyttesmå tranorna i minnescentrat i Hiroshima förra våren så liksom stannade tiden en stund. På något vis blev hennes vackra hantverk den yttersta symbolen för den totala galenskap som krig är. I veckan som gått här på Kulturkollo så har vi presenterat, reflekterat, diskuterat och bara stannat tiden en stund. Så har det varit för mig när jag läst alla fina inlägg den här veckan och jag hoppas att ni som läser har delat känslan med mig.
Vi inledde med en text skriven av Dick Harrison om att läsa krigsskildringar från 1600-talet. Sedan följde vi upp med en utmaning som uppmanade till att dokumentera minnen från krigsslutet och en utlottning av Astrid Lindgrens Krigsdagböcker. Rekordmånga har anmält sitt intresse och tiden har ännu inte gått ut för att vara med. Linda skrev om hur det är när kriget blir påtagligt och Lotta presenterade en gigant! Under den officiella Segerdagen firade vi 70-år sedan världskrigets slut med ett helt gäng inlägg: Kriget som aldrig tar slut, intervju med Conny Palmkvist om hans roman – Jag värmer te med dina brev, De små ryttarna – en älskad barnbok, Besök som berör och som avslutning på dagen hade vi kulturkollare samlat våra 70 favoritböcker i en lista. Helgen inleddes med en text om krigets Kaos, lera, väntan och död, följdsvar en recension av Billy Lynn’s Long Halftime Walk och avslutade med ett inlägg om Astrid Seebergers roman Nästa år i Berlin. Som bonus lämnade också Astrid tre fina boktips till oss att läsa i sommar.
Stort tack till alla som läst och kommenterat våra inlägg under veckan – imorgon blir det, som brukligt är här på kollo, något helt annat!
