av 
Vilken synnerligen passande titel den fått på svenska den senaste novellsamlingen av Haruki Murakami! I Murakamis författarskap är det nämligen närmast norm att berätta om Män utan kvinnor. Det är männens arena som Murakami ständigt återvänder till och finns där några kvinnor med i hans berättelser så är de ofta figurer i marginalen som männen antingen dyrkar, åtrår eller drömmer om. Mycket sällan finns där kvinnor av kött och blod och just det påpekas ofta av de som inte är lika sålda på Murakamis texter som jag är. Vi är många världen runt som läser allt som kommer ut och när tredje delen av 1Q84 släpptes så var det nästan Harry Potter-feber. Människor köade natten igenom för att få fatt på ett exemplar, men jag själv var inte begeistrad. Just i slutet av den trilogin så tröttnade jag rejält på de komplexa tegelstensromanerna som alltid har någon slags övernaturliga inslag. Därför var det befriande att märka att man får precis lika stor dos murakamiskskruvad verklighet om man böjer sig med en novell. 1000 sidor 1Q84 är härlig läsning och 40 sidor novell är ännu bättre!
Dags att landa i den här novellsamlingen. Den består alltså av sju ganska långa noveller och de är alla mycket skickligt skrivna både vad gäller form och språk. Jag läser mig till att Murakami debuterade som novellförfattare och det märks att han stor erfarenhet av att skriva en koncenterad text som rymmer ett helt livsöde, ett helt universum. Han använder så få ord och ändå är miljöerna och karaktärerna lätta att få ett ytligt grepp om. Att förstå dem däremot är, som oftast i Murakamis texter, helt omöjligt. Där finns fullmånar, katter, frånvarande kvinnor och en och annan brunn. Väldigt lite skratt och väldigt mycket missmod – ändå läser jag bok efter bok. Där finns nämligen också en värld som aldrig upphör att fascinera.
[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Män utan kvinnor
Författare: Haruki Murakami
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2015[/box]
