Om att inte vara ljushyad och ta del av kultur

linje-johanna

Det finns många horisonter och under den här veckan kommer vi att skriva om flera och olika saker här på Kulturkollo. Mitt bidrag kommer gå på temat representation utifrån hudfärg och med fokus på kultur. När jag ser på tv, film, läser en bok, går på en föreställning eller teater är normen att vara ljushyad. Jag började inte aktivt att tänka på detta fören jag gick på universitetet, just begreppet representation alltså. För jag fattade som mycket liten att min mörka hy inte skulle vara till min fördel och jag önskade innerligt att jag skulle kunna tvätta av mig den bruna färgen och byta ut mitt krulliga hår. Det var då på universitetet som jag fick teorier och begrepp men även förståelse för hur viktigt representation är. I hela mitt liv har jag varit i ständig kontakt med kultur på något sätt och som barn var det i The Cosby Show, Alice Bah (Kuhnke) och Whitney Houston som jag kunde spegla mig själv. I böckernas värld var det Pricken eller Den fula ankungen som lästes i förskolan när vi skulle prata om varför jag och min syster inte såg ut som de andra barnen.

Jag växte upp med begreppet multikulti som benämning på säg böcker som tog upp mångfaldsfrågan. Aldrig att det var karaktärer som såg ut som jag som var en självklarhet. Det fanns alltid problem/konflikter och liknande kopplade till dem och det skulle alltid kommenteras varför hen såg ut som hen gjorde eller varifrån hen kom, egentligen. Jag lärde mig på så sätt att jag inte var en del av ett vi och en gemenskap okommenterat eller utan villkor. Därför tänker jag att det är så viktigt med representation inom kulturen. Kulturen speglar vårt samhälle, den tid vi lever i och vilka vi är. När det inte finns personer som ser ut som du med i filmer, på teatern och i böcker så påverkar det din självkänsla. Visst spelar politik en stor roll i det samhälle vi har, de värderingar som premieras och de förändringar som kan vara nödvändiga för att föra vår demokrati framåt. Kultur är i viss mån mer direkt, något snabbare att förändras och mer tillgängligt. Kulturen omger oss alla och vissa delar av den kan vi alla ta del av oavsett var vi bor eller hur mycket pengar vi har. Ibland är det till och med kulturen som går före och förändrar världen till det bättre.

Vikten av förebilder går inte att underskatta. Att se en stark, cool, respektingivande och kompetent karaktär och denne ser ut som du, gör att din uppfattning om vad som är möjligt vidgas. Men när den som är lik dig förpassas till en bikaraktär som porträtteras stereotypt och kanske inte särskilt modernt då gör det något med dig. Jag är född och uppväxt i Sverige, jag har levt i det här landet i hela mitt liv, jag pratar flytande och i viss mån en avancerad svenska med en hint av den sörmländska dialekten jag är uppväxt med. Det är inte alltid så men ofta porträtteras de som är lika mig som invandrare (ett begrepp jag upplever negativt laddat) och brytandes på en så kallad blattesvenska. Jag har inte invandrat till det här landet och ändå är det som om den enda rollen en rasifierad (en person som inte är vit) kan porträtteras på.

Jag kan på min ena hand räkna de föreställningar jag har sett på teatern i Sverige med en svart skådespelare i huvudrollen. När jag går och ser en pjäs skriven av Jonas Hassen Khemiri eller en föreställning regisserad av Farnaz Arbabi kan jag på sätt och vis andas ut. Då får jag garanterat se personer som liknar mig både på scen och i publikhavet. När jag läste Gul utanpå av Patrik Lundberg grät jag, inte för att jag själv är adopterad men funderingarna om tillhörighet och hur hudfärgen gör att en inte riktigt är en del av gemenskapen var så lätta att identifiera sig med och äntligen fick jag läsa en bok där dessa frågor togs upp. Bara i år har det kommit flera verk som berättar hur det är att leva som rasifierad i detta land. Några exempel är föreställningen XUnga Klara i Stockholm, boken Svart Kvinna med Fanna Ndow Norrby som redaktör, boken Rummet (sambyggare på en sajt för och av rasifierade). Jag tycker att det är jättebra för att visa på hur tufft det kan vara men samtidigt saknar jag berättelserna om och med personer som är rasifierade utan att det är en stor grej. Jag önskar mig skådespelare på scenen, karaktärer i böcker, på film, i serier och vars konst visas utan att vi också måste få poängterat var de (eller oftast deras föräldrar) kommer ifrån. Det finns ett uttryck som lyder du kan inte bli det du inte kan se och jag tycker att det stämmer så väl in på det här inlägget. När floran av de som skapar, medverkar och producerar kultur speglar det samhälle vi faktiskt lever i då kan kulturen bli mäktig på riktigt!

Johanna

Fullfjädrad kulturtant som nästan oftare är iväg på kulturevenemang än hemma. Hjärtat klappar extra varmt för ungdomsböcker och YA (young adult) som det aldrig går att bli för gammal för att läsa.

Visa alla inlägg av Johanna →

8 tankar på “Om att inte vara ljushyad och ta del av kultur

  1. Intressant inlägg! Jag har funderat på att skriva om hur normativa många bokkaraktärer är. Visst har de problem och svårigheter i livet, men det gäller sällan kultur, bakgrund, hudfärg, handikapp eller liknande. Så skevt och konstigt. Särskilt för dem som inte kan känna igen sig i den vita ”Svensson”-gruppen.

  2. Jätteintressant inlägg – jag känner igen en hel del av det som halvasiat. Antalet förebilder med asiatiskt ursprung är lätt räknade… ska nog ägna ett eget inlägg om det här nån gång.

    1. Tack så mycket David! Det är både ledsamt och upprörande hur få förebilder det finns. Ser fram emot att läsa ditt inlägg trots tråkig anledning att det måste skrivas.

  3. Å Johanna, så bra skrivet! Jag kan från ett annat perspektiv identifiera mig fullständigt med vad du skriver. Samtidigt som jag vet att det finns erfarenheter som jag aldrig kan ta del av, bara försöka förstå. Jag har också gång på gång känt mig uppgiven inför den totalt homogena kulturvärlden, och den allmänna uppfattningen att det räcker med representationen i sig – tex i litteraturen – inte representationen bland de som skapar litteraturen. Det gör att karakteriseringen inte sällan förblir främmande, ändå, jag kan räkna på ena handen fingrar hur många gånger jag har stött på en karaktär som jag faktiskt kan identifiera mig med. Knockande igenkänning på ditt avslutande uttryck! Tack!

    1. Tack Hanna för din fina kommentar! Jag håller verkligen med dig, det måste vara en blandning även bland de som producerar kulturen för att det ska bli en mångfald i det som sedan finns att ta del av.

  4. Starkt skrivet och något som vi lärare måste tänka på i val av litteratur och kultur för våra elever också – nu finns det ju mer mångfaldskultur och mångfaldslitteratur än förr dessutom.

    1. Tack! Och då gäller det att lärare är uppdaterad på vad som ges ut/sätts upp och inte går på gamla titlar som de läste någon gång för länge sedan och tyckte funkade då, aka lex-Ondskan.

Kommentarer är stängda.