av 
Jag får tänja på det här med ”pulka” (eftersom det annars bara för med sig minnen som snö innanför kläderna, svett, irritation och flås, tre sekunders lycka, varm choklad och frusna tår men inte så där vansinnigt mycket kulturellt) och låta det handla även om ”släde”. Närmare bestämt ”hundsläde”. Och hundsläde som i ”transport på liv och död i Alaska för en sisådär 150 år sen eller så”. Jag tänker på Skriet från vildmarken av Jack London – en klassiker jag läste för första gången när jag var kanske 10-11 år.
Jag var i mesta vill-ha-hund-åldern, och jag grät när Buck for illa, blev nöjd när han blev starkare, blev ledarhund (otäcka hundslagsmål!), älskade att läsa om hur långa sträckor de där hundspannen kunde ta sig fram på en dag i snö och is, älskade att läsa om hur Thornton räddade och tog hand om Buck och fick honom att prestera ännu bättre framför den där hundsläden…
En enda gång i mitt liv har jag själv åkt hundsläde på riktigt, i Björkliden uppe i Lappland. Och det jag minns allra mest och bäst från den gången var inte själva hundslädeåkandet i sig. Nä, det jag minns mest var de där slädhundarnas totala och galna lycka när de släpptes ut ur transportsläpet de hade kommit med, och visste att de skulle få dra. De vrål-ylade av glädje och var inte stilla en sekund. Och är det inte precis det som syns på bilden ovan? Inget call of the wild här inte, utan mer call of the tävling och arbete… (skäll inte på mig nu – jag kan i det närmaste ingenting om hundar, hundslädar och slädtävlingar…)
Bild: Photogenic guy av Markus Jöbstl (CC BY-NC-2.0)
Skriet från vildmarken var underbar! Den borde man kanske läsa om
Jag blev också sugen på att göra det nu!
Jag som har en draghund kan intyga att hundarna är TOKIGA av glädje över att få springa det fortaste de kan. Det är ren glädje för dem!
Åh, så härligt!
Vår närmaste grannar har en samojed som blir helt tokig av lycka nu när det faller snö och är vinter och kallt. Han drar inte, men älskar också att springa fort och långt.
Jag kommer att tänka på barnboken ”Spring, Fanny, spring” en riktig snyftare.
Jag har inte läst den själv, men en kompis berättade för mig hur den slutar så jag vet… och vet att jag skulle gråta ihjäl mig om jag läste den så har dragit mig för det.
Jag har läst den som högläsning och det var inte tårfritt. Eleverna älskade den!
Modigt att högläsa den! Det är svårt att läsa när tårarna rinner…
Svårt ord det här, i alla fall om man saknar snö som vi… Pulka dragen av hundar hade jag inte en tanke på. Men här kommer i alla fall min tolkning:
http://www.barnboksbloggen.se/?p=9237
Jag bor också i den delen av landet som har snö väldigt sällan – och när det faller några få flingor rusar barnen ut och försöker bygga snögubbar och åka pulka.
Pulka får mig att tänka på en annan amerikansk klassiker: http://lookingformrgoodbook.blogspot.com/2016/01/pulka-med-kulturkollo.html
http://frokenchristina.blogspot.se/2016/01/pulka.html