Gubbröra deluxe

Lotta inledde veckan med att komma ut som gubbälskare och jag måste sälla mig till skaran, trots att jag också är tantälskare. Gamla gubbar brukar nämligen framkalla ungefär samma reaktioner hos mig som söta bebisar och katter gör för andra. Ofta utbrister jag i ett ”naw” när de dyker upp på tv. Maken brukar skratta åt mig när jag börjar prata om gulliga gubbar, men jag tycker nog att han ska vara väldigt nöjd över min fäbless, det betyder ju att jag bara kommer att tycka mer och mer om honom. Det är någonting med blicken, den kloka och mjuka, som vissa gubbar lägger sig till med. Huruvida de egentligen är så himla gulliga låter jag vara osagt, men mitt bidrag till veckans tema blir en gubbröra deluxe, fylld av tio små, söta favoriter.

Per Wästberg (född 1933) skriver fantastiska böcker, det är den främsta orsaken till att han tillhör mina favoriter. Faktiskt är jag beredd att ursäkta mycket av den gubbighet som också innefattar en viss nedlåtande syn på kvinnor som skriver böcker, men ibland försöker han vara en gubbe som också insett vikten av jämställdhet. Att hans dotter skrivit en självbiografi om en inte så lycklig barndom vill jag helst inte kännas vid. Favoriter gör så med mig. Jag ser mellan fingrarna en hel del. Läs gärna de fantastiska dikterna i Förtöjningar, som kan vara något av det vackraste jag läst.

Philip Roth (född 1933) är en riktigt gubbig författare, som skriver böcker om gubbar som till och med jag tycker är läsvärda, så kulturtant jag är. Det som kan störa mig är att gubbarns böcker om gubbar oftare anses som stor litteratur än tanters böcker om tanter, men när det gäller Philip Roth är jag benägen att hålla med. Det här är en författargubbe med klass. Läs till exempel Envar, som börjar med en mans begravning.

Lars Lerin (född 1954) är kanske lite för ung för att vara gubbe och som Anna påpekat är han kanske mer av en tant. Han måste dock få vara med i min alldeles speciella gubbröra, för maken till älsklig människa får man leta efter. Det finns något så oändligt rörande hos Lerin, som gärna driver med sig själv och drivs av en önskan att bli omtyckt. Dessutom är han en helt fantastisk konstnär och hans utställning på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn för ett par år sedan är något av det finaste jag sett.

I sin serie Vänligen Lars Lerin möter Lerin bland annat Leif G.W. Persson (född 1945) en annan favoritgubbe. En surgubbe, men en rätt charmig sådan. Egentligen är han kanske lite för bossig för min smak, men samtidigt kör han på när han vet vad som är rätt. Rätt och fel är tydligt för den gode GW och det är ganska befriande. Det är kanske det som är det bästa med gubbar, de bra gubbarna alltså, att de kan mycket och har koll.

Jack Nicholson (född 1937) tog lång tid på sig innan han kom ut som gubbe. Visserligen har han gubbiga tendenser redan i filmen Ömhetsbevis från 1983, men det var först med filmerna Livet från den ljusa sidan och Galen i kärlek, som har tillät sig vara gubbe på riktigt. Fortfarande en ganska åtråvärd gubbe förvisso, de vill ju gärna vara det. Bäst av alla filmer är nog ändå About Smith, som jag såg på en filmfestival i Göteborg för många år sedan. Där är Jack Nicholson gubbe på riktigt, en som inte alls är åtråvärd, utan bara gammal och ganska så ensam. Hans fru, som också är gammal på riktigt och inte alls flashig, dör och Warren Smith bestämmer sig för att ge sig ut ensam med den nyköpta husbilen. En mycket sevärd film.

Michael Caine (född 1933) är en av de charmigaste skådespelare jag vet. När jag tänker efter har jag inte sett så himla många filmer men honom, men många intervjuer. Bland annat hos en annan gubbe, Michael Parkinson, som ibland blev väl gubbig, men ofta var en hejare på att intervjua. Caines dialekt, som sir Michael Caine är den självklart stram, är helt fantastisk och jag kan lyssna på honom bara för den. Det spelar egentligen ingen roll vad han säger. Mest älskar jag honom i Den stillsamme amerikanen. En riktigt fin film.

Morgan Freeman (född 1937) verkar så genomsnäll och gör alltid ett trevligt intryck. Det är han och Michael Caine som fått mig att överleva de senaste Batman-filmerna, men finast är han kanske som Gud, i den egentligen fjantiga Bruce den allsmäktige. Det finns något tryggt med riktigt trevliga gubbar och rollen som Eddie Scrap-Iron Dupris i Million dollar baby, som gav honom en Oscar, är en riktigt fin gubbroll.

Harvey Keitel (född 1939) måste vara med bland gubbarna. Jag absolut älskar Harvey Keitel. Det spelar ingen roll om han spelar den mest otrevlige gangster, han lyckas alltid förmedla en stillsam vänlighet. Finast är han kanske i Smoke, där en tobaksaffär och ett gathörn står i centrum. På senare år har jag tappat bort den här favoritgubben lite, men jag blir sugen på att se Youth, där fler favoritgubbar finns med.

Leonard Cohen (född 1934) kom in i mitt liv då Stina Dabrowski intervjuade honom för många år sedan. Då var han buddhistisk munk och jag föll för hans lågmälda sätt och härliga humor. Sedan kopplade jag honom till rösten, den rösten, och sångerna. Nu är det väl kanske inte munklivet som är mest signifikant med Leonard Cohen, men det är inte som kvinnokarl jag hyllar honom, utan som stillsam sångare med en fantastisk röst. Det är inte för inte som en av sönerna är döpt efter honom.

Sven-Bertil Taube (född 1934) fick en riktig revival när han deltog i Så mycket bättre. Såväl Ison Glasgow som Miriam Bryant föll pladask och jag måste erkänna att jag också charmades av denna fyndige man. Så ung och så gammal på samma gång och ett bra exempel på hur gubbar faktiskt kan ha mycket att lära oss alla. Så länge de inte ägnar sig åt mansplaining då, men de gubbarna blir inga favoriter hos mig.

Så, där har ni dem, tio fina favoritgubbar. Vilka är dina?

PS. Gissa vilken melodifestivallåt jag sjungit på i en vecka nu? Självklart är det Håll mitt hjärta hårt med de tre mer eller mindre gulliga små gubbarna Tommy Nilsson, Uno Svenningsson och Patrik Isaksson. DS.

Photo by mari lezhava on Unsplash