Klassiker och damm – eller varför våra bokhyllor ser ut som de gör

Det fanns en tid i mitt liv när jag av outgrundliga (troligen hyfsat pretentiösa) anledningar tyckte att jag behövde äga alla klassiker jag någonsin hade hört talas om. Det räckte inte med att bara låna och läsa de jag behövde för att klara av poängen i litteraturvetenskapen jag läste under samma tid. Nänä, det skulle ägas.

Och vid ungefär samma tid i mitt liv upptäckte jag det där fina påfundet som kallas antikvariat. Oflashiga affärer oftast helt labyrintiskt fyllda med bokhyllor som i sin tur är precis sprängfyllda med böcker. Bokhyllor där man kan hitta vad som helst!

Så jag satte igång ett mycket ostrukturerat samlande av klassiker. Största glädjen med det hela var helt ärligt att få titta och bläddra i gamla dammiga böcker timme efter timme – jag var inte på något sätt ute efter dyrbara utgåvor, inte heller hade jag något system över mitt bokletande. Jag gick runt bland hyllorna, och hittade jag någon klassiker jag kände till och ville äga (och någon gång läsa), gärna med fint omslag – så köpte jag. Ibland blev det en bok, ibland fler, ibland en hel kasse.

Vi bodde i en tvåa då, oäkte maken och jag, och ganska snart kom jag fram till följande två faktum:

1. det finns väääääldigt många klassiker och jag skulle aldrig någonsin kunna få plats med dem alla, och
2. jag skulle aldrig aldrig någonsin hinna läsa alla dessa klassiker jag i triumf bar hem.

Så jag lugnade mig. Åren gick, vi flyttade runt en del, oäkte maken utvecklade ett stort ägandebehov av en annan sorts böcker (thrillers av tjockaste sorten), jag köpte serie efter serie med löjligt tjocka fantasyböcker, vi ärvde böcker, vi flyttade in i ett litet hus med sneda tak och ännu snedare väggar och nästan ingen plats för bokhyllor, vi fick barn och skaffade barnböcker… och jag fick så småningom lära mig att göra mig av med böcker. (märk väl att detta var innan jag blev bibliotekarie. Nu är jag det, och har numera proffs-skills i bokgallring)

Men – de där gamla fina antikvariatsklassikerna har jag hela tiden behållit. Därför innehåller vår bokhylla nu en mycket spretig blandning av tjocka thrillers, barnböcker, ytterst lite ny litteratur (jag lånar numera!)… och klassiker. Här är en rätt representativ bild på två hyllor där Kulla-Gulla står och trängs med Shakespeare och Schiefauer, Twain umgås med Undset och Tartt beklagar sig precis lika mycket över damm på ovanvåningen som Tolstoj gör i källaren:

Men vilka böcker bar jag hem från antikvariaten, då? Jag drog ut några av dem från hyllorna för att visa närmare – och höll på att avlida på kuppen. ”En dammig vecka” heter ju vårt tema för den här veckan – men det kanske borde finnas gränser? NÄR dammade jag de där böckerna senast? (När flyttade vi in i vårt hus? mars 2000… så ja. Typ då. Att damma grejer är direkt överskattat. Det ligger snart på plats igen.) Men när jag väl hostat färdigt så fotade jag de här:

För att återgå till punkt 2 ovan – har jag läst dem då, klassikerna jag äger? Förvånansvärt många, faktiskt. Till och med en sådan där obskyr grej som Fåfängans marknad av Thackeray. Men ännu har jag många kvar att läsa. Dammet lär dock hinna samla sig igen på dem innan det sker eftersom det finns så många nyskrivna böcker som fräckt tränger sig före i kön hela tiden.