Min fantastiska väninna – Elena Ferrante

Knappt har vårt tema kring högläsning dragit igång här på Kulturkollo så klämmer jag mig emellan med en text om årets (?) snackis i bokutgivningen. Äntligen är det nämligen recensionsdag för Elena Ferrantes roman Min fantastiska väninna. Jag höll på att skriva Ferrantes självbiografiska roman men fick hejda mig, för vem Elena Ferrante är, det är ju en välbevarad hemlighet och inte vet vi om författaren/författarinnan har vuxit upp i små omständigheter i Neapels arbetarkvarter, gått på klassisk linje på läroverket eller varit en fantastisk väninna. Känslan genom hela romanen är dock sådan att jag gång efter annan tror att det här är självupplevt. Det är detaljerna i miljöerna, det direkt tilltalet från författaren till läsaren och visst heter romanens berättare Elena och är just författare som bidrar till känslan.

Berättelsen sträcker sig över många sekel och redan i romanens början förstår man att man kommer att få följa två kvinnors liv från tidigt femtiotal fram till samtiden. Elena är vaktmästardotter, Lila är skomakardotter och de är de bästa av vänner. De möts i småskolan och håller ihop trots att Lila snart får börja arbeta i sin fars verkstad medan Elena, uppmuntrad av sina lärare, får läsa vidare i realskolan. Egentligen är det kanske Lila som är den mest begåvade av de två men inte kan en skomakarunge tro att hon är förmer och läsa latin, för att inte tala om grekiska. I Neapels fattiga arbetarkvarter är det en klassmarkör att kunna tala italienska och mina tankar vandrar iväg till skomakaren i Montedidio av Erri de Luca som i med sin puckelrygg vandrar på gatorna i Neapel på femtiotalet och skänker hopp till den tonårige pojken. Av tryckaren i kvarteret har ynglingen fått en pappersrulle och han tecknar ned sina tankar på den. ”Jag skriver på italienska för att det är tystlåtet och jag kan skriva ned vad som hänt under dagen, utan att napolitanskan väsnas runt omkring.”.  Orden är för honom, precis som för Elena i Min fantastiska väninna ett sätt att sortera upp sin värld, att bringa ordning i ett liv som kanske inte blev precis det man trodde.

I den här första delen av kvartetten så får vi följa de båda flickorna genom uppväxt och tidig tonår och den förvirrade tiden när kroppen blir vuxen och känslorna stormar är så träffande beskriven, å en sidan så vill man vara självständig å andra sidan så vill man vara älskad. Både kvinno- och mansrollerna är mycket fasta och när Elena utmanar normen i grannskapet med att både utbilda sig och dessutom lämna kvarteret en hel sommar för att arbeta på en semesterö så hamnar hennes position i det tighta kollektivet lite vid sidan av. Lila däremot, som är vackrare än vacker, har kavaljerer och är snart förlovad med ett gott parti. Man kan bara undra varifrån familjen till fästmannen fått sin pengar?  Det går bara inte att inte komma att tänka på de två flickorna i Avallones roman Stål när man läser Ferrante. Där finns många beröringspunkter mellan de två romanerna och särskilt tänker jag på det osentimentala och samtidigt otroligt vackra språket. Miljöer och känslor beskrivs med en sådan precision att man förflyttas i tid och rum. Tur att det finns ytterligare tre delar att upptäcka om Elena och Lilas liv i Italien. Läs nu, det fanns en anledning till att det har snackats om den här boken. Den är enkel att lista ut, det är helt enkelt en sjujämrans bra bok!

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Min fantastiska väninna
Orginaltitel: L’amica geniale
Författare: Elena Ferrante
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2016[/box]