av Fotograf: Sofia Runarsdotter, Natur & Kultur
För mig som var barn på 70-talet var böckerna om Katitzi en självklar del i min uppväxt. Jag läste dem och absolut älskade berättelsen om den modiga, starka och kloka flickan. Jag tänker att jag vill börja med att fråga om vad böckerna om Katitzi betytt för dig personligen?
Jag hade ingen relation till Katitziböckerna som barn. Jag hade nog en vag uppfattning om att de fanns, men när jag gick i skolan på 80-talet var det inte böcker som introducerades för oss. Så när jag kom i kontakt med Katarina Taikon på riktigt 2005 upptäckte jag hennes medborgarrättskamp och Katitziböckerna på en och samma gång. Och vad gäller själva verken: de är medryckande, berörande och spännande. Genom Katitzi kommer vi i kontakt med eviga frågor som ensamhet, glädje, utsatthet, rasism, barnets enkla frågor i en komplex och farlig värld. Jag vet att många barn fullkomligt älskar böckerna, men det gör även en vuxen!
Du finns med i arbetet kring nyutgivningen och moderniseringen av dem, varför menar du att de är viktiga att ge ut på nytt?
Bara grundläggande fakta först: Katitziböckerna består av 13 delar och kom ut 1969-1980. Böckerna har varit viktiga för många generationer i Sverige, framför allt på 70- och 80-talen, en del också senare. Men den senaste tiden har de varit väldigt svåra att få tag på. Katitzi är en del av vårt kulturarv och tillhör det bästa vi har inom litteraturen för barn och unga. Precis som Pippi alltid bör finnas så är det viktigt att Katitzi lever vidare och blir kul läsning för nya generationer.
Berätta, hur har moderniseringen gått till? Vad jag förstår så har ni till exempel blandat användandet av zigenare och rom, hur har den avvägningen i språkbruk gått till?
Redigeringen av Katitziböckerna, som sedan januari 2015 kommer i nyutgåva, är gjord av Katarina Taikons dotter, specialpedagogen Angelica Ström, och mig. Vi diskuterade länge hur man ska se på en återutgivning av Katitzi, framför allt när det gäller det historiska perspektivet; böckerna skrevs 1969-1980 och utspelar sig åren 1939-1949. Hela grunden för Katitziprojektet idag är ju att vi anser att böckerna är så relevanta och konstnärligt kvalitativa att de håller för en återutgivning. De är med andra ord ’klassiska’. Samtidigt skildrar de en svunnen tid, 40-talets Sverige, och är på så sätt väldigt tidsbundna. För förlaget, Angelica och mig låg utmaningen i att både ta fasta på det tidlösa i Katitzi – Katitzis liv, tankar, familjerelationer, äventyr, hennes utsatthet och stora nyfikenhet på livet, hennes tankar om etik, orättvisor och auktoriteter – och det tidsspecifika: kriget, ransoneringen, rasismen, det kringresande livet, osv.
Där blev språket en stor fråga för oss. Det är viktigt att dagens läsare förstår och hänger med i handlingen, samtidigt måste vi kunna behålla stilen och själen i Taikons verk. Ordet landsfiskal har vi till exempel bytt till bypolis, livrem till skärp. När det gäller zigenare / rom var det något som krävde extra funderingar eftersom det är något som tas upp i själva handlingen i den allra första Katitziboken. Pappa Taikon och Katitzi är på väg hem från barnhemmet och Katitzi får veta att hon och hennes familj är zigenare. Zigenare, det är något fult, utbrister hon. Därefter följer ett samtal mellan far och dotter om vad det betyder att vara zigenare, att zigenare är ett folk som för länge sen utvandrade från Indien och – framför allt – att zigenare själva kallar sig rom. (Rom heter det på romanes. Romer i plural är alltså det svenska ordet, inte romanes.) Zigenare, får Katitzi veta av pappa Taikon, är något som gajé, icke-romer, kallar oss.
Denna dialog mellan sjuåriga Katitzi och hennes pappa ser jag som central i Taikons perspektiv och pedagogik.
I perspektiv för att det är Taikons sätt att gestalta den utifrånblick som romer levt med och i högsta grad fortfarande lever med. Det är en dömande och objektifierande blick, en blick som också tar form i språket där romer alltså kommit att kallas gypsies, zigeuner, zigenare och andra varianter av det ordet. Det är också Taikons sätt att åskådliggöra att trots att omgivningen värderar oss lågt har vi en annan syn på oss själva, en syn där det finns plats för självrespekt och värdighet och en hel historia tillbaka till en annan kontinent, Ryssland.
I pedagogik för att det är kännetecknande för Taikon att skildra världen och dess underligheter ur barnets ögon. Hon undviker inte viktiga frågor eller fakta bara för att Katitzi är en barnbok.
Vad vi då bestämde oss för var att förstärka den här klyftan mellan hur det svenska samhället såg på romer och hur romer såg på sig själva. Därför behöll vi ordet zigenare i de delar när andra pratar om Katitzi och hennes familj och ersatte de delar när Katitzi och familjen pratar om sig själva med rom/romer. Likaså använder vi romer när Taikons författarröst beskriver saker som rör familjen. Därigenom lyckas vi med två saker:
1. Behålla det historiska sammanhanget som inbegriper allt från politiska händelser och populärkultur till språkliga uttryck och ord.
2. Göra utrymme för en kunskapshöjning om romernas historia; när Katitzi var liten sa man zigenare men idag heter det romer.
Det blev en möjlighet för oss att, med avstamp i själva handlingen i Katitziböckerna, ge barn ett språk för den romska historien och förhoppningsvis en medvetenhet om att världen förändras och språket med.
Först skrev du biografin Den dag jag blir fri (2012) om Katarina Taikons liv och sedan var du medförfattare och medregissör till filmen Taikon 2015, som är baserad på din bok. Hur kom det sig att du började intressera dig för Katarina Taikons liv och gärningar från första början?
Jag bläddrade en dag för drygt tio år sen i en bok som precis hade kommit ut, antologin Fördrivet folk, som handlar om romer och resande i Sverige. I boken finns ett kort kapitel om Katarina Taikon och hennes politiska arbete. Det gjorde mig nyfiken och när jag ville läsa mer upptäckte jag att det i princip inte finns något skrivet om henne. Då kontaktade jag hennes strorasyster, Rosa Taikon, och gjorde min allra första intervju med henne. Jag insåg då att det här är en helt enastående historia som behöver berättas.
Bok och film är ju olika sätt att presentera en berättelse på. Upptäckte du något nytt, förändrades din syn på hennes liv när du var arbetade med filmen?
Arbetet med filmen innebar inte några ”nya uppgifter” utan snarare handlade det om att min förståelse av henne som författare och aktivist men också som människa fördjupades.
Om du skulle kunnat sitta ned och samtala med Katarina Taikon idag, vad tror du att ni skulle prata om? Vilka frågor skulle du vilja ställa henne?
Många frågor, varav de flesta jag inte kan berätta om. Men en fråga jag skulle ställa är: vilken är din favoritfärg?
Vi brukar be de som vi intervjuar för Kulturkollo om lästips – vad har du för tips till våra läsare om de vill läsa mer/lära mer om minoriteter och deras villkor i Sverige?
Det finns många böcker att tipsa om Sveriges fem nationella minoriteter– kolla runt och sätt ihop en läslista ni! Om jag får ge några få lästips när det gäller romsk historia:
I betraktarens ögon, Hans Caldaras
Sofia Z-4515, Gunilla Lundgren
Ramiz resa – en romsk pojkes berättelse, Gunilla Lundgren och Mersion Pejda
Tjejen från Tanto, Nadja Taikon
Och förstås Katitziböckerna och Taikons allra första bok, Zigenerska.
/ Lawen Mohtadi – författare, dokumentärfilmare och förläggare
