av 
Det är något visst med geografiskt isolerade miljöer. Avlägsna öar. Stormpiskade kuster. Karga landskap. Vindpinade hedar. De har fascinerar oss i generationer i klassiker som till exempel Wuthering Heights och The Hound of the Baskervilles och de lockar oss i nutida deckare. Ett exempel är Anne Cleeves Shetland Island-serie som är mycket populär och som även finns även som TV-serie. När Peter Mays Lewis-trilogi släpptes, skapades det bland bokälskare ett sug efter att resa till Yttre Hebriderna, trots att öarna verkligen inte skildras som särskilt inbjudande:
[quote]När de kom ut ur de låga täta molnen såg Fin ut över det skiffergrå havet och betraktade det vita skummet runt de svarta stenfingrarna som stack ut från halvön Eye, den steniga udde som också kallades Point. Han kände igen de välbekanta mönstren i landskapet, dikena som liknade skyttegravar från första världskriget men som hade grävts för värmens skull, inte för krigets. Århundraden av torvbrytning hade lämnat dessa skarpa ärr på de vidsträckta och i övrig orörda torvmossarna. Vattnet i viken nedanför såg kallt ut och krusades av vinden som blåste oavbrutet över ytan. Fin hade glömt bort vinden, den outtröttliga blåsten som hade färdats över Atlanten i femhundra mil utan att stöta på något hinder. Utanför Stornoways skyddande hamn fanns det nästan inte ett enda träd på ön.[/quote]
Själv är jag extra fascinerad av böcker som utspelar sig på Island. Det kärva landskapet passar så bra som bakgrund till mörka deckarhistorier och de får för min del gärna vara signerade av Arnaldur Indriðason. Men också i klassiker av författare som till exempel Halldor Laxness har landskapet en så stark betydelse att det nästan blir som en egen karaktär i berättelse.
Den här veckan ska vi utforska det mörka och det karga som motiv i till exempel litteratur och film. Välkommen att följa med oss!
Bild: Isle of Skye från pexels.com
Det mörka och det karga. Varför? Smärta och fysiskt eller mentalt obehag när vinden piskar, när ensamhet och isolering plågar. Vad är meningen? Jag mötte detta i en berättelsevärld utanför böckerna när jag besökte Marina Abramovićs utställning i Stockholm för en vecka sen. I sina performances har hon plågat sig och utsatt sig för fara. Det fick man se. Och man fick höra om en barndom så känslokall och empatibefriad att skinnet knottrade sig. Och så, i förrgår, när jag bevistade hennes nya performance i fd Skeppsholmskyrkan och fick så att säga bekanta mig med henne under 4 timmar – då möter jag en lugn, kreativ, intensivt balanserad Abramović, i ett verk där hon hjälper mig till en märklig avspänning. Var det genom det karga, det plågsamma, det hemska, som hon blev den hon är idag? Hjälpte hon sig själv till balans genom att se det hotfullt farliga i vitögat? Kan det vara så?
Ellington