Gästblogginlägg: Känn ingen sorg, Göteborg

Christin Ljungqvist debuterade 2012 med den genreöverskridande romanen Kaninhjärta och har sedan dess även utkommit med Fågelbarn och Rävsång. Ljungqvist är en av de författare jag har att tacka och som vågade mig på att gå från verkligheten till  overkligheten i litteraturens värld. I dagarna är hon också aktuell med steampunk-romanen Vita Tigern. Christin Ljungqvist bor själv i Göteborg – staden hon skriver om i såväl i Vita tigern som i dagens gästinlägg nedan. 

Känn ingen sorg, Göteborg

Du är min stad – staden med många ansikten, många rynkor. Trots att man försöker lägga dig tillrätta med nedmontering av gasklockor, uppförande av blankt glas och stål, är kajen i Gullbergsvass tovig av gräs. Gamla fiskebåtar rostar på rad, märkliga apparater står övergivna på land. Väggarna i Majornahusen är isolerade med vass från krigstiden, Älvsborgsbrons fot skuggar resterna av ett läger, fästena till trådbussarna sitter kvar på husen, katakomberna vilar i mörker under våra fötter. Flera tidsepoker samsas i dig, flera människor – de ser på världen på varsitt sätt. Verkligheten är inte ett begrepp utan flera, inte ett tidsrum utan massor av tidsrum, och vi rör oss mitt i dig, mitt i detta, som gästerna på ett åldrigt hotell.

Som många städer har du tusentals hemligheter men du är också motsägelsefull: det finns så många versioner av dig, så många åsikter. Jag valde dig på grund av detta. Jag valde dig framför en påhittad stad i ett påhittat land i en påhittad värld för att du är sprucken – i sprickorna kommer ljuset in. Modellerar man med verkligheten, fattar tag om det som kanske spretar ut, ger man kött åt historien man försöker berätta. Man ger läsarna platser att söka upp, om de vill, och möjligheten att skönja verkligheten i verkligheten, se det jag ser. De kan leta, titta efter och ställa sig samma frågor som jag: vad skulle hända med husen i Majorna om ingen bodde i dem på hundratals år? Skulle de två översta våningarna, som är byggda av trä, förmultna? Skulle träd få fäste? Skulle regnet falla tvärs igenom? Hur snart stiger vattnet över kajen i Gullbergsvass?

Känn ingen sorg, Göteborg. I min framtid finns du fortfarande, grön och vild, raserad och uppbyggd igen, vacker och mångsidig som nu. Djur kilar genom dina gränder och ruiner, vattennivån har stigit men hålls ute av Älvsborgsslussen, bubbelformade växthus finns på varje bakgård. Elstängsel ringar in dig för att hålla de största djuren, och somliga människor, ute, och vi renar vårt avfallsvatten med växtreningsverk. På hustaken sitter solceller som blänker i solskenet, mellan husen far linbanor fram och tillbaka, och högt upp i luften, stilla som hägringar, hummar stora luftskepp. Vattnet går att dricka. Luften smakar sött och fiskarna är många. Vi vårdar allt som växer och det av dig som finns kvar.

Du märker säkert att jag väljer den gröna vägen. Alltför många framtidsskildringar är dystra och grå, jag vill ge dig en framtid som är färgglad och frisk, ett Göteborg närmast lik en organism, en stad självförsörjande och oändlig där det enda problemet, som alltid, är vi.

Jag vill be om ursäkt för oss.

Verkligheten av igår, verkligheten av idag, verkligheten av i morgon – alla tider löper samman, alla gränser mellan verklighet och fantasi. Jag hoppas du ser ljuset i dina sprickor, det strålar från en svunnen tid och en tid ska komma igen, på samma sätt som förut. Alltid på samma sätt. Ska något kunna börja måste något annat först ta slut.

Författarporträtt: Ola Kjelbye