av 
Allt ska vara så himla politiskt korrekt nuförtiden. Representation har blivit en fixering och var man än vänder sig står där en kille som är lucia. Dessutom är han självklart svart. Så himla överdrivet. Och alla kränkta minoriteter i media. De som inte får jobb för att de har slöja till exempel. Det är väl bara att gilla läget och ta av den. Vara lite mer normal. Eller kvinnor som gnäller på att män tar för mycket plats och att kvotering behövs. Vad är det för löjligt gnäll. Ska vi helt strunta i kompetens nu? Är det inte väldigt orättvist att ge jobb till kvinnor bara för att de är kvinnor, eller invandrare bara för att de är invandrare?
Kvotering motverkar jämställdheten och gör att många kommer att tro att de som inte är män fått jobbet för att de kvoterats in. Nu väljs de som är mest lämpade. Titta på bilden ovan från G7-mötet 2016, eller på vilken bolagsstyrelse som helst. Självklart har kön ingen betydelse. Länge leve meritokratin, eller?
För att inte tala om alla konstiga sexualiteter som folk hittar på. Clara Henry som säger att hon är pansexuell. Vad är det för trams. Och alla Prideparader som varje stad envisas med att ordna. Allt fokus på att spöka ut sig och så mycket fixering vid sex. Eller det där löjliga ordet hen. Det finns två kön och det räcker bra så. Föräldrar förstör sina barn när de låter dem hitta på att de egentligen skulle ha ett annat kön än det biologiska. PK-eliten har verkligen gått för långt. Vi måste låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.
Så här låter det ofta. Det är inte bara jämställdhet som har gått för långt, utan även allt prat om representation och normkritik. I mitt huvud ringer titeln på Jeanette Wintersons självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal. Normal. Smaka på det ordet. Vad betyder det egentligen? Det skulle lika gärna kunna heta ”var inte dig själv”. Se till att du är heterosexuell, cis, gärna man (då behöver du inte få kritik för hur du klär dig, så länge du inte får för dig att klä dig på ett sätt som inte ingår i den manliga normen då) och använd för guds skulle inte ordet hen (men det där osmakliga ordet för chokladbollar går alldeles utmärkt).
Många verkar helt ovetande om den orättvisa och det förtryck som drabbar de som bryter mot normen. Hatstormarna i sociala media vet inga gränser. Alla som på något sätt sticker ut får smaka på det. Även barn.
På LitterLund diskuterades normbrytande barn- och ungdomsböcker. Det var Matilda Ruta, som gjort serien om Ninna, Jenny Jägerfeld, som skrivit Brorsan är kung och Elin Bengtsson, som skrivit Ormbunkslandet. Alla tre försöker kritisera normerna och skapa normbrytande innehåll, utan att för den delen vara så explicit i frågan. Måns i Brorsan är kung är t.ex. född i en flickkropp, men det är inte vad som står i fokus. För honom är det nämligen inget problem, han har alltid vetat. Istället är det omgivningen som har problem. Det är en viktig distinktion tänker jag. Problematierandet är viktigt, men också att böcker ska vara som speglar, där barn- och ungdomar ska kunna se sig själva. Jag måste dock erkänna att min gräns passerades lite när jag läste Ormbunkslandet, som innehåller en incestuös relation, men det är inte bara det som är normbrytande i boken.
Nu är böckerna inte bara speglar, utan också dörrar för den som kanske inte befinner sig på samma plats som karaktärerna, men vill eller behöver förstå. Att alla huvudpersoner faktiskt inte följer normen är viktigt. Matilda Ruta fyller till exempel Ninnas värld med en rad vuxna, men det är inte helt klart vilken funktion de fyller i hennes liv. Det går att göra flera tolkningar, vilket också gör att det finns mycket att samtala kring under läsningen med barnen som lyssnar.
Författarna fick frågan om just det inneläggets rubrik insinuerar, att det som är udda får för mycket plats och att det är fel. Är det så att det kommit för många böcker om normbrytande personer? Nja, säger Ruta och påpekar att hon snarare är trött på böcker om vita, heterosexuella medelklasspersoner, som varit en trend ett tag (jo tack, ganska så länge). Jägerfeld menar att det snarare är ett perceptionsfel när någon stör sig på en minoritet och få för sig att de egentligen är en majoritet. Jag håller med om det där perceptionsfelet. Majoriteten befinner sig inom normen, så är det bara. Även för dem kan det vara bra att normen vidgas. Att det som förut inte var okej, faktiskt är det nu. En norm är inget statiskt, utan förändras ständigt. På 50-talet var hemmafrun norm, nu ses en hemmafru som näst intill normbrytande.
Jag kan hålla med Matilda Ruta om att normkritik är ett problematiskt ord. Det handlar inte bara om att vara arg och att kritisera, utan om att vara normkreativ och inse att normer är begränsande för många. Faktiskt kan det ibland räcka med riktigt små normbrott för att skapa stora reaktioner, vilket Jenny Jägerfeld pratar om. Som en klänning på en pojke eller man. Det kan räcka. Vad som är okej för en man och för en kvinna är tydligt definierat. Vi är på många sätt alla förtryckta av de normer som råder i samhället.
PS. Bakom de gröna orden i inledningen gömmer sig länkar i ämnet. Bland annat till flera fall där de som bryter normen fått lida för det. Några länkar handlar också om de som försvarar normer ”som vi alltid har haft”. DS.
(läste en 7,5 poängs kurs Kvinnohistoria – vi fick lära oss väldans massa konstiga sexualiteter… hur de ska hitta till varandra är en gåta)
Jag tycker att Lindas mening ”På 50-talet var hemmafrun norm, nu ses en hemmafru som näst intill normbrytande.” är intressant. Jag har funderat en del på det där. Vad gör vi när de som vill bryta normerna har vunnit? Hur gör vi då med normerna? Nu är det norm att vi ska ha kvinnliga präster. Då borde väl kvinnoprästmotståndarna ses som de normbrytande.
En del tror att det är radikalt och normbrytande att gå med i en prideparad. Men det gör ju statsråd och biskopar också. Kronprinsessan var med vid något evenemang i samband med prideparaden i Stockholm. Att stå på samma sida som regeringen, kyrkan och kungahuset är väl inte så där våldsamt radikalt.
Det jag skriver ovan ska inte ses som kritik av det som Linda skrev, utan det är bara jag som funderar lite.
Intressant! Frågan är om det alltid är radikalt att vara normbrytare? För mig handlar det nog snarare om att fler får möjligheter att göra val än att bryta normer. Som kvinnoprästmotståndare tillhör du definitivt en minoritet och är på så sätt normbrytande, men samtidigt begränsar du andras möjligheter, i detta fall kvinnors val av yrke. Att kvinnor är präster betyder ju inte att män förbjuds att vara det, då hade det varit en annan sak. Men visst är det så att de som tillhört normen, till exempel män med makt, förlorar status när andra också tillåts ingå i normen. Det handlar om normvidgande snarare än normbrytande kanske?