Gästblogginlägg: Jag, en schlagernörd

Att älska schlager och Eurovision, att åka land och rike runt för att pricka in så många delfinaler som möjligt, att packa väskan och utan tvekan åka till Baku eller Kiev för att stötta det svenska bidraget – ja, det gör bara en äkta schlagernörd. Idag bjuder vi på ett gästblogginlägg från en person som i detta nu befinner sig på plats i Kiev för att peppa Robin när han tävlar om en finalplats, men som tog sig tid att skriva några rader om sin kärlek till schlager innan hon åkte. Varsågoda!

Jag heter Sara Norbäck Olivers och jag titulerar mig själv som schlagernörd. Jag antar att det är just därför som jag denna vecka har fått äran att gästblogga den här veckan.

Denna vecka är nämligen ingen vanlig vecka för oss som fullkomligt älskar Melodifestivalen. Nej, för oss har vår ”femte högtid” (som vi skämtsamt kallar den sex veckor långa turnén) sin kulmen under ett par dagar i maj månad: Det är dags för Eurovision Song Contest! Väskan står packad i farstun med blågula pomspoms, Robin-tröja och bekväma dansskor inför mitt besök i årets arrangörsstad Kiev, Ukraina.

Men jag är långt ifrån ensam med denna passion för schlagers. Jag är medlem i Melodifestivalklubben, en fanclub för oss med ett gemensamt intresse för schlagermusik, svensk som europeiskt. Här har jag träffat vänner för livet, och faktum är att jag till och med träffat min man i den här föreningen! Här hittar du alla typer av människor: glada dansare som återger artisters koreografier klanderfritt, statistikälskare som jämför olika länders utdelade poäng genom åren, människor som kan allt eller ingenting om Melodifestivalen och, sist men inte minst, ett gäng festsugna kalashjältar som suktar efter årets stora partyperiod!  Det är en förening där alla ryms och får vara med, och det gör mig väldigt glad att få vara en del av den.

Mitt eget intresse för Melodifestivalen/Eurovision väcktes 1994. Jag stod med min bandspelare framför TV:n hemma i vardagsrummet och försökte spela in årets europeiska låtar på kassett. Finalen var inspelad på video, och jag spelade fram till de låtar jag tyckte bäst om. Det året tävlade Marie Bergman och Roger Pontare med låten ”Stjärnorna” för Sveriges räkning. Jag vet egentligen inte vad som lockade mig som 13-åring, men jag antar att musiken i sig tilltalade mig. Såhär i efterhand är det ganska lustigt att det var just under 90-talet som jag började tycka om det, eftersom det är ett årtionde som inte är det bästa i vare sig Sverige eller Europa!

I år blir det åttonde gången jag åker iväg på Eurovision, och det är lika spännande varje år. Inget arrangemang är det andra likt, både på gott och ont. Ibland är fansen högt prioriterade och har tillgång till bra dansställen och rabatt på olika restauranger, ibland har inte arrangörerna förstått hur mycket fans som ens kommer. Vi som svenskar kan dock vara stolta, då våra två senaste Eurovision (2013 i Malmö och ifjol i Stockholm) ses som de bästa bland Europas schlagerälskare!

Det bästa minnet jag har är när vi fick vara med om att Loreen vann Eurovision 2012 i Bakú, Azerbadzjan. I klubben finns en utsedd Eurovision-koordinator, som årligen har kontakt med den svenska delegationen för att få till en fan-träff med den tävlande artisten. Jag minns att Loreen hade en väldigt fin inställning till oss och var hon uppenbart rörd över att vi fans tryckt egen tröja med hennes bild på, och att vi framförallt tagit så långt för att heja på henne! I min iver sprang jag fram till henne, tryckte mina blågula pompoms framför henne, skakade lite på dem och sa: – Nu tar du hem det här, Loreen!
Jag ska ju inte säga att det berodde på det, att hon senare vann… Men hon verkar ju uppenbarligen ha tagit mig på orden!

Happy Eurovision på er!