Om en tavla kunde vara ett soundtrack of my tonårs-life

Jag har våndats något inför den här veckan, då jag pendlat mellan att ha alldeles för många – oklara – idéer som kaosat i mitt huvud och att vara totalt blank. Mina kollokollegor har i uppmuntrande inlägg (vi kommunicerar främst via en grupp på facebook) fått mig att tänka på såväl fotokonst (som jag kanske främst uppskattar vilket syns här hemma på väggarna), till att använda kroppen som konst och medel, vilket i sin tur fick mig att tänka på såväl kroppsaktivism som tatueringskonst. Det blir ibland så – för många idéer och ingen kommer på pränt. Dagligen har dock en tavla pockat på min uppmärksamhet sedan vi planerade veckan. En tavla som jag egentligen inte gillar. Inte alls. Det är en hemsk tavla, men som ändå betytt en hel del för mig.

Om nu Lagerkvists blodiga fåglar och drypande ångest kom att bli det litterära soundtracket av min tonårstid, så får den här tavlan bli det konstnärliga. Tavlan som jag pratar om är Skriet av Edvard Munch.

Konst, litteratur och musik behöver ju inte alltid tilltala oss på ett estetiskt plan, men kan göra vår värld begriplig eller får vara en del av att formulera det oformulerbara. Någon annan säger det jag vill ha sagt, vilket Munch verkligen gör genom den här tavlan.

”Jag gick längs vägen med två vänner – så gick solen ned – himlen blev plötsligt blodröd – jag stannade, lutade mig mot staketet utmattad – över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldtungor – mina vänner gick vidare och jag stod där darrande av rädsla – och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen.” (Edvard Munchs egna ord om tavlan)

Edvard Munch (1863-1944) som i en expressionistisk stil framställde Skriet i fyra målningar och en litografi mellan åren 1893–1910. Den dramatiska himlen är inte bara ett resultat av Munchs fantasi utan återgav de imponerande och skrämmande solnedgångar man kunde bevittna i Oslo som en följd av ett vulkanutbrott i Indonesien. Vulkanen Krakatoa fick i augusti 1883 ett våldsamt utbrott och vars damm spred sig till större delen av världen. När ljuset bröt dessa partiklar skapades ovanligt uppseendeväckande solnedgångar ända fram till början av 1884.

I sin dagbok lär Munch ha skrivit:

”Plötsligt blev himlen blodröd. Moln som blod och eldtungor hängde över den blåsvarta fjorden och staden, och jag stod ensam och skakade av skräck. Jag kände ett oändligt skrik skära genom naturen.”

Vad var det då som gjorde att mitt tonåriga jag drogs till denna tavla? Jo, den gjorde så ont att se på. Den ångest som kanaliserades genom bilden, det själsskrik som hörs genom den blev som en spegel av mitt inre. Tycker jag om tavlan? Nej, jag tycker den är lika fasansfull att se på då som idag, men konst är inte alltid till för att smeka betraktarens öga utan att gräva sig in under huden och frigöra känslor. Att formulera det oformulerbara.