av 
Det här är en av mina mest älskade bilderböcker: Historien om Någon av Egon Möller-Nielsen och Åke Löfgren. Den gavs ut första gången 1951, och trycks fortfarande i nya upplagor, så det är fler än jag som ler och säger ”Åh, ja! Den!” när vi bläddrar bland bilderböckerna och den här dyker upp.
Jag fick den läst för mig när jag var liten. Inte vet jag hur många gånger, men jag mindes den i detalj och var fascinerad, så jag skulle tro att det var många läsningar. Och sedan har jag läst den för mina egna barn också. Väldigt många gånger. Dessutom har jag sådan himla tur i livet att jag gick och blev barnbibliotekarie, och det innebar förstås att jag kunde fortsätta att läsa till exempel den här boken för flera små barn.
Den funkar varje gång! Köket och inredningen i hemmet där denne mystiske Någon huserar är i gammal stil, men barnen säger aldrig något om att det är en omodern spis eller en tillbringare med mjölk i ett skåp i stället för en vanlig mjölkförpackning i ett kylskåp… nej, de är fullt upptagna av att följa den där röda tråden.
För den ska följas! Texten ska läsas, men så ska den röda tråden följas med fingret. Av den som läser högt eller av barnet självt – det är något oemotståndligt lockande med en lysande röd tråd som slingrar sig uppför trappan, runt en av pinnarna i trappräcket (”Det var väl konstigt!”) och vidare upp på vinden där det aj aj aj… ligger en råttsvans. Och så fram till det där gamla skåpet, där dörren ska öppnas samtidigt som boksidan vänds, och låta kniiirrrrr. En blå vas! Andlös spänning! Vem är denne Någon som gömmer sig i den gamla spruckna blå vasen? Vem??
Jag älskade den när jag var liten!
Jag med!
Lånade den här på biblioteket till tvååringen för att sambon mindes den från barndomen. Barnet älskar den, men den skulle må ganska bra av en nyskrivning. Än så länge kan man ju hitta på lättare ord själv och han bryr sig inte, men om ett tag kommer han ju reagera på att man kanske läser olika varje gång. 🙂 Men han älskar verkligen att hitta ”Mjau” i vasen och att oja över fisken som ligger bredvid skålen. 😀
Jag funderade en stund på din kommentar och kom fram till att jag inte håller med dig. Varför skriva om? Vem väljer vilka nya ord det ska vara, och vad tappas på vägen? Jag tänker att en bra blandning i bokhyllan funkar – behålla de gamla orden i äldre böcker och förklara om barnet inte förstår, och så läsa många nyskrivna böcker för att få språket som det är nu. Men om man skulle skriva om, ändra orden som är gammalmodiga – då stämmer ju kanske inte illustrationerna längre? Ska de också ändras? Då blir det en ny bok, eller en nytolkning. Kanske en sådan kunde finnas jämte den gamla så vi kan välja vilken av dem vi vill läsa? Hm. Svårt, det där.
En allmän tanke om det här med omskrivningar och förenklingar. Jag var tvungen att fundera en runda till för man vill ju att barnen skall vilja njuta av läsningen och glädjas åt berättelserna samtidigt som läsning (både högt och tyst) ger byggstenar till ett eget språk. För mig, som arbetar med språkutveckling i min profession, så märker jag att barnen behöver möta texter av olika slag för att få ett rikt passivt och aktivt ordförråd, varierad meningsbyggnad osv. Ibland, nu vet jag inte alls hur det är med just den här boken och just det här barnet men generellt, så kanske vi ibland är benägna att förenkla lite för mycket. Jag jobbar med elever som har svenska som andra eller tredjespråk och då är risken jättestor att man vill vara snäll och förenkla och så blir det inte ens en tumme. Nu går troligen inte mitt resonemang att tillämpa på just den här boken och just det här barnet men för mig är det en central fråga i mitt yrke. Och jag inser att jag måste nu läsa boken, har missat denna upplevelse!
Intressanta tankar! Och det hade varit kul att få veta vad du tycker om boken och dess språk om du läser den, Anna!
Lovar att återkomma 🙂
Jag förstår hur du menar, och jag tänker mig några få ord – till exempel ”tamburen”. Men det kanske är ett ord som används fortfarande i andra delar av landet än där jag växte upp. 🙂
Säkert kan flera ord vara föråldrade. Få använder väl just tamburen idag. Man kan ju byta ut ord och skriva lite med blyerts i boken om man vill läsa likadant varje gång, så gör jag ibland när jag högläser i skolan 🙂
Jag älskar just att ord som ”stjälpa”, ”tillbringare” och ”sängkammare” förekommer i den här boken. Min treåring accepterar det utan vidare och får ett hejdundrande ordförråd.
Ja, jag tänker också att det ökar ordförrådet, och att de tar in och förstår orden av sammanhanget, och sedan gör dem till sina. Himla bra, det!