av 
Om jag går längst in i hörnan på barnavdelningen på biblioteket där jag jobbar så hittar jag en av mina mest älskade hyllor: sagosamlingarna. När vi nu på Kulturkollo ägnar veckan åt barnböckerna lite bortanför mittfåran så är det sagorna jag vill lyfta, eller rättare sagt samlingarna av sagor. Klart att alla känner till de mest kända folksagorna som ges ut på nytt med jäma mellanrum, med nya illustrationer, eller filmatiseras? Men de där tjocka sagosamlingarna där Snövit, Hans och Greta och Rapunzel bara är några få av alla prinsar, prinsessor, häxor och troll som trängs – ja, de står ganska outlånade. För svåra. För långa för högläsning. För hemska. För gamla. För slitna. Jag har hört och förstått allt det där, och visst kan det stämma för de äldre folksagosamlingarna. Folksagorna är ju en gång egentligen inte ens skrivna (eller berättade) för barn, utan för vuxna, som underhållning i stället för dokusåpor, netflix och candycrush liksom.
Men det ges hela tiden ut nya sagosamlingar, omarbetade och illustrerade för att passa barnen. Lånas de på biblioteket då? Nja. Nej. Nästan inte alls. Frågas det efter sagor så är det ofta bilderböckerna med enstaka sagor i som lånas. Bara Snövit, eller bara Rapunzel. Det är lite synd, för i de där samlingarna finns det så många sagor som aldrig får chansen att göra solokarriär.
Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt det här – vill jag gå till storms och kräva obligatorisk läsning av gamla folksagor för alla medborgare så att sagorna inte glöms bort? Njae… det handlar nog mer om att jag själv är och alltid har varit oerhört förtjust i och fascinerad av folksagor. En period i mitt liv lånade jag bara hem sagosamlingar, ju äldre, dammigare och tjockare, desto bättre. Jag var väldigt vuxen, hade inte egna barn, och väldigt nördig (fast det är jag fortfarande). Och de allra, allra bästa samlingarna jag hittade då var Andrew Langs, med folksagor från hela världen, varje samling med en egen färg i titeln. Det är några av dem du ser i översta bilden. Vad bara kan gå fel med böcker som heter Den brandgula sagoboken eller Den olivgröna sagoboken? Langs samlingar är inte lätta att hitta längre, men finns på en del bibliotek, eller att hitta begagnat på nätet om man har tur.
Och ännu mer sago-nördighet: jag kan bli helt pirrig bara av att öppna en sådan där äldre sagosamling och läsa igenom innehållsförteckningen. En hel del sagor återkommer förstås i olika samlingar, med samma eller liknande namn – men så ibland dyker det upp nya (för mig) som jag bara måste läsa. Tyvärr blir jag aldrig lika lockad av att läsa innehållsförteckningarna i de nyutgivna samlingarna – de innehåller nästan alltid samma gamla kända folksagor fast med nya illustrationer. Jämför de här två innehållsförteckningarna, och erkänn sedan (snälla?) att den vänstra är oh så mycket mer lockande? (även om jag älskar varendaste en i den högra också)
| Pojken som åt i kapp med jätten Det svarta skrinet och det röda Askepåten och den lilla råttan Pojken med fiolen Östan om solen och nordan om jorden Lilla Rosa och Långa Leda Prinsessan på glasberget Silvervit och Lillvacker Prins Anesidej och prinsessan Meserimej Vallpojken och älvekungen Prins Hatt under jorden (Svenska folksagor utg. av Sagas berömda böcker) |
Sagan om den tjocka feta pannkakan Stadsmusikanterna från Bremen Askungen Törnrosa Askepilten som åt ikapp med trollet Vanten Grodkungen och Henrik med järnbanden Koka soppa på en spik Snövit Rödluvan Mästerkatten i stövlar Den fula ankungen Vargen och de sju killingarna Korven De tre bockarna Bruse När gubben och gumman gjorde arbetsbyte Prinsessan på ärten Bord duka dig! Hans och Greta Kejsarens nya kläder Vargen kommer! Fiskaren och hans gumma Storken och räven Tre små grisar Dummerjöns Guldlock och de tre björnarna (Den röda barnkammarboken utg. av Bonnier Carlsen) |
 |
 |
Som sagt – folksagor och barn, då? Jag har försökt. Jag läste en hel del folksagor högt för mina egna barn – men de gillade dem aldrig lika mycket som jag gjorde. För långa, för många upprepningar, för svåra, för ålderdomliga… och ja. Alla de där invändningarna jag tjatade om i inledningen. Fast de nyare sagosamlingarna med kändisarna – dem gillade de. Så dem har vi läst. Många gånger.
Finns det fler folksagonördar därute? Som också har läst Andrew Langs böcker? Och som också blir upphetsade av dammiga innehållsförteckningar? Jag är väl inte alldeles ensam? Eller?
Jag älskade Andrew Langs sagoböcker och lånade dem gång på gång på mitt bibliotek. Jag har försökt hitta dem för att läsa för barnen, men bara fått tag i en på engelska. Nu ångrar jag att jag inte försökte mer, för vilken skatt det hade varit att ge vidare. En annan sagosamling jag läste om och om igen var Elsa Olenius Sagans skepp. Och HC Andersen, men de var jag inte lika förtjust i, de var lite för mörka, utan särskilt lyckliga slut. Jag tänker ofta på de här sagorna, en av de jag citerar mest är sagan om flickan som rullar iväg ostar för att hon är för lat för att själv gå efter det hon söker, tyvärr minns jag inte vad den heter.
Åh, vad roligt att du också läst dem! (Langs samlingar alltså) Ja, jag ångrar så att jag inte försökte skaffa dem då när de kanske fortfarande fanns att köpa.
Elsa Olenius samlingar har jag också läst, finns ju fler som Sagans brunn, Sagans slott… Vi har någon nyutgåva av Sagans brunn här där jag jobbar där det är en illustration från Mio min mio (barnen som sitter runt ”brunnen som viskar om kvällen”) på framsidan. Jättefin!
Och H.C. Andersens sagor har jag läst, och läst om igen. Jag tycker väldigt mycket om dem, kanske just för det där sorgliga och svarta som finns i dem? Tennsoldaten… <3
Jag blir så nyfiken på den där sagan du beskriver med flickan och ostarna, kan inte komma ihåg den men skulle gärna vilja veta vilken det är. Någon annan som vet??
Åh, det är så mysigt med dessa sagosamlingar. Måste läsa mer av den varan.
Visst är det?! Jag blev sugen på att låna hem några bara efter att ha skrivit det här inlägget och listat innehållsförteckningen ovan 🙂
Ja! Jag älskade sagosamlingar när jag var liten, gör fortfarande. Jag kan nästan aldrig komma mig för att gallra dem, fast de står där slitna och outlånade… På mitt stora bibliotek fick dock sagosamlingarna ett uppsving när vi flyttade om och ställde dem mer synligt, och skilde på sagosamlingar och annan Hcf(s) som typ spökhistoriesamlingar, berättelser om att börja skolan osv, för lite äldre barn, som placerades på helt annat ställe än bredvid bilderböckerna. Det är väl dock fortfarande barnkammarböckerna som lånas mest… Håller med om att den vänstra spalten är mycket mer lockande!
Nej, jag kan inte heller gallra dem fast jag brukar vara en hård gallrare annars… men där stoppar jag. Och jag har flyttat runt på sagosamlingarna på biblioteket där jag jobbar – just nu står de nära bilderböckerna, tillsammans med bilderbokssagor (med enstaka sagor i alltså), rim&ramsor, ljudböcker och några hyllor där jag har ”bra högläsningsböcker för större barn”. De syns lite mer (sagosamlingarna alltså) – men det är mest barnkammarböckerna som lockar fortfarande, och de som utlovar läskigheter (Hu så hemskt och någon till).
Mmmm – team vänsterspalt!
Om man vill ge vidare gamla sagor till nya barn tror jag bästa sättet är att läsa och återberätta fritt med ett modernare språk. Folksagorna har ju från början varit muntliga och sedan skrivits ner på det som ansågs vara ett vårdat språk för hundra år sedan, inte konstigt att de känns främmande för dagens barn. Dessutom måste man förklara vissa saker som gamla redskap (något som många nutida sagoillustratörer missat är att en slända och en spinnrock är två helt olika saker, även om de används till samma sak).
Egentligen håller jag helt med dig, och ja, det var ju så sagorna ”föddes” och därför det finns så många upprepningar och mönster att känna igen i dem för att berättaren ska ha haft hjälp att hålla allt i minnet. Men det kräver en hel del av den som läser – en del sagor är verkligen långa, och med många detaljer att komma ihåg. Korta sagor funkar bra att återberätta fritt, och det är dessutom roligt att berätta dem då – man kan hålla ögonkontakten med dem man berättar den för, och kanske ha lite rekvisita för att förstärka. Men de lååånga folksagorna, till exempel min favorit Prins Hatt under jord, tror jag nästan man hade fått skriva ner ett antal stödord för att kunna komma ihåg. Det blir ett stort arbete – men tänk om det kunde finnas några som gjorde det?! Professionella sagoberättare med en repertoar på sisådär 20-30 rejäla folksagor? Wow!
Det finns just sådana berättare – de jobbar bland annat på Sagomuseet i Ljungby! Ett tips är att kika på Värdefulla sagor som är folksagor utvalda för att berättas idag:https://www.kulturkollo.se/2015/08/28/vardefulla-sagor-nu-snackar-vi-vardegrund/
Just ja! Det där inlägget läste jag ju då när du skrev det, men var ju läääänge sen så hade helt glömt bort. Intressant! Och särskilt gillar jag de där råden han ger i slutet, punkterna för att bli en bättre berättare. Bra tips!
Faktiskt blir jag helt sugen på att försöka lära mig några folksagor för ”utantillberättande” nu. Sagostundsterminen på mitt bibliotek börjar i morgon, och det kunde vara riktigt kul att bryta av det vanliga uppläsandet med lite annat berättande.
Sagoasken som Mikael bär med sig och som han knackar på när han vill ha barnens uppmärksamhet är något som jag anammat i min undervisning 🙂 En knack för de stora, en knack för det små – här är sagan som vi ska lyssna på …
Åh wow, vad glad jag blev av det här inlägget. Jag tänkte faktiskt skriva nästa samma sak som Lisa här ovanför.
Jag studerar till lärare för 4:an till 6:an, mycket på grund av den lärare jag själv hade de åren. Hon var just en sådan berättare som ni skriver om och berättade min favoritsaga Anesidej och Meserimej (fast jag minns bestämt att hon sa Meresimej), och Prins hatt under jorden, och Riki-Tiki-Tavi m.fl. Flera gånger berättade hon varje så jag antar att hon förändrade historierna en aning över tid. Men aldrig stödord, aldrig läste hon innantill. Hon var alltid förberedd och man liksom trodde att hon hittade på alltihop själv. Det var inte förrän långt senare som jag förstod att det faktiskt var kända folksagor hon berättat. Jag har inte vågat läsa dem själv än, lite rädd att mista magin kring dem och lägga in mina 2000-talsvärderingar.
Hon är min stora förebild och jag hoppas att jag kan utveckla samma gåva som hon och göra mina elever lika fängslade som vi blev när jag var liten. Man kanske tänker att sagor är för småbarn, men som 12-åringar var vi fortfarande helt fascinerande och längtade efter den där stunden på fredagar då kanske, kanske, vår älskade lärare skulle berätta en saga …
En fråga, nu när jag skriver till sagofantaster: En saga som vår lärare berättade och som fastnat hos mig handlade om en flicka som hamnat hos en kvinna där hon tvingades göra en massa saker. Hon städade hos grisarna bland annat, men hur hon än skrubbade var kvinnan aldrig nöjd. Men flickan fick hjälp av någon, troligen ett djur, kanske groda, så att hon lyckades ändå om jag minns rätt. Någon som vet vad sagan heter?
Och stort tack för tipset om ”värdefulla sagor”!
Men åh, vilken fantastisk sagoberättar-lärare! Jag blev också väldigt glad av att läsa din kommentar nu 🙂 🙂
Tänk att kunna memorera så långa sagor! Det är klart att det går, det var ju så de återberättades förr. Men ändå – att lägga ner tiden på det. Och att kunna göra det! Jag blir så imponerad.
Din lärare får mig att tänka på en annan sagoberättare som jag hade velat träffa medan hon levde. Inte Selma Lagerlöf, men väl hennes farmor. Tydligen var det hon som trollband Selma (och hennes syskon tror jag) många kvällar med sitt sagoberättande, och att det var hon som mycket inspirerade Selma till skrivandet. Så hon fanns, och din lärare, och säkert fler… Hoppas du kan utveckla det här själv och berätta många sagor för dina framtida elever!
Jag kan inte på rak arm komma på någon saga som innehåller just det du skriver – men däremot många sagor som innehåller ungefär det där. Omöjliga arbetsuppgifter som löses med hjälp av någon (magisk) medhjälpare. Jag tänker till exempel på Mästerkatten i stövlar men det finns fler som jag inte minns titlarna på. Prins hatt under jord (ja, jag tjatar om den…) innehåller jobbiga arbetsuppgifter, men där har ju prinsessan med sig grejerna som behövs redan från början: spinnrocken, portmonnän och vad det nu är.
Jag har upptäckt att Andrew Langs sagosamlingar finns på Projekt Gutenberg, gratis att ladda ner som e-böcker! (på engelska) Jag är så lycklig!! Här:
http://www.gutenberg.org/ebooks/author/79
för dig som är sugen på alla de där folksagorna <3
Nu har det gått några sedan ni skrev i det här forumet och ännu fler sedan jag först fastnade som nioåring för just de färgglada sagoböckerna från Lang i slutet av 80-talet! De var så magiskt bra och illustrationerna var ju så helt bedårande så kompisarna och jag satt och försökte rita av de finaste prinsessbilderna med hjälp av bakplåtspapper! Jag kan lugnt påstå att de räddade min bokslukarålder och ankomsten till Sverige och många av sagorna påminde mig oerhört mkt om landet som jag hade tvingats lämna (den då mindre utveckalde delen av Iran).
Jag kommer än idag ihåg bibliotekarien på Hulta bibliotek i Borås som lyckades låna hem böckerna från hela landet för att jag skulle få läsa dem och är henne än idag ytterst tacksam!
Jag har lyckats samla på mig böckerna genom åren genom att hålla utkik i andrahand bl.a via bokbörsen.se.
Med förhoppning om att kärleken för folksagor överlever till framtiden ❤
Åh, vilken underbar kommentar! Faktiskt har jag själv också börjat köpa på mig av Langs sagoböcker nu. Jag hittade några som e-böcker på Gutenbergprojektet men kände att jag vill äga dem som pappersböcker. Inte minst för att bäst se de underbara illustrationerna!
Helt rätt!
Inget klår känslan av en Langbok med dess illustrationer i all sin prakt!
Jag har precus avslutat högläsning av tre sagor i sträck ur den grå sagpoboken för barnen. Jag läser sagorna varje kväll för sönerna som redan hunnit bli 10 och 4 med förhoppningen om att de ska vilja läsa dessa själva en dag
Det rika språket som berättelserna skildras i är guld värt att kunna och jag införskaffade böckerna i dess originalspråk engelska till en början men insåg slutligen värdet av det svenska vokabulärberikandet som Langs böcker ändå hade bidragit till. Till slut beslöt jag mig för att enbart beställa de största favoriterna (den olivgröna=vackra illustrationer, röda+gröna var de enda som fanns tillgängliga för över ett decennium sedan) på engelska och resten av hela samlingen på svenska!
När man läser dem som vuxen igen så fyller dessa böcker även ett historiskt värde och erinran om människans unversella, kreativa och tidlösa passion för historier/sägen!
Vad kul igen att få dela denna Langpassion med er övriga!♀️❤