Varning för Veganer i litteraturen

Äntligen skriver vi om barnböcker igen och då dessutom om barnböcker som avviker lite från normen, från det som efterfrågas mest och från det säkra. Som skolbibliotekarie så har jag stött på många reaktioner. Både föräldrar, elever och kollegor som inte uppskattat innehållet i en bok. Våld är förstås en sak, men fula ord eller avvikande beteende har också varit uppe för diskussion. Jag har naturligtvis också stött på det motsatta, pedagoger som uppskattande kommit och berättat att det blivit fina diskussioner när man upptäckt att karaktärerna i böckerna inte gjort som förväntat. Jag har också läst enorma mängder litteratur för barn och ungdomar i åldern 0-16 år.

Det jag saknat mest själv är egentligen främst en sak. Jag inser att man som köttätare inte tycker att det borde ha så stor betydelse vad man äter i en bok, men vet ni, när man gång på gång på gång måste förklara för sin son varför karaktärerna äter hamburgare, fläskstek, grillad fisk osv, då tröttnar man. Och det ganska snabbt. Jag önskar att det någon gång bara kunde få vara självklart att man äter pasta med broccoli innan träningen. Eller bönburgare. Eller chili utan att man ens behöver berätta om det är kött eller inte i. Man behöver inte stämpla huvudpersonen med en stor veganstämpel i pannan, det kan bara få vara så, utan diskussion. För läsningen stannar upp, nästan jämt. Jag inser att det inte är en mänsklig rättighet att få läsa bilderböcker och kapitelböcker om veganer men jag tror inte att man som köttätare inser vilken massiv norm det är i barnlitteraturen. Hur mycket fisk man faktiskt fångar, hur många kycklingvingar som konsumeras, hur många scener med barn som skriker efter kött man får läsa igenom innan man fyllt 6 år. Och en snabb sökning i kommunens bibliotekskatalog på allt som har med veganer, veganism osv gav 2 träffar på skönlitteratur för barn och ungdomar. Nu är det ju inte så att det alltid skrivs ut i infon om en bok om det förekommer personer med annan kosthållning i handlingen, men det säger ändå en del tycker jag. Jag inser att det provocerar, men jag blir å andra sidan också ganska provocerad av att vara så utanför när vi läser.

Har det någon betydelse då? Tja, jag tycker ju det. Min son känner sig utanför och ”fel” och avvikande varje gång vi läser böcker där man äter sådant som vi inte gör. Det har betydelse för identiteten. Tror knappt det går att förstå förrän man ser sin 4:a-åring lyckligt omfamna alla dinosaurie-böcker av Sarah Sheppard för att han ÄNTLIGEN hittat något att identifiera sig med. T Rex är köttätare och alla ”de snälla” dinosaurierna är växtätare. Följaktligen har han även delat in världen i köttätare och växtätare just nu. Identitet är viktigt för en 4-åring.

Så vad är annars lösningen? Att själv börja skriva barnböcker? Kanske, men man bör nog ha mer stoff att stoppa i handlingen än lite papadums och en indisk dhal. Vad tror ni? Kan det bli något? Eller blir ni bara provocerade av att jag alls ser det som ett problem?

Foto: http://se.freeimages.com/FriedrichPlechschmidt