Kulturkollo möter Tommi Kinnunen

Bokmässan firar Finland 100 år genom att bjuda alla oss besökare på ett digert program. En av alla författare som jag ser fram emot att lyssna till är Tommi Kinnunen och som en liten bonus så har jag fått möjlighet att prata en stund med honom om hans författarskap. Jag var osäker på vilket språk som skulle passa Tommi bäst och han berättade att han var 21 år när han träffade en finlandssvensk för första gången men numer så går det bra med svenska om man bara inte talar allt för fort. Inte lätt för en ordspruta som mig …

Det verkar var en trend som aldrig går över, historiska romaner är alltid populära i Finland.

Vi började med att samtala om intresset för historiska romaner, är det extra stort i år när Finland firar 100-årsjubileum? Tommi kan tycka sig märka att det finns ett allt större intresse för finsk litteratur utomlands men intresse för historiska romaner och facktexter om historia har alltid funnits i Finland. Det finns en rik tradition av historiska romaner i Finland men numer så börjar man också att berätta fler versioner av historien t ex de homosexuellas historia.

Finland har ju en mer komplex historia än Sverige och han påpekar också att relationen mellan länderna inte heller är helt enkel. Finlands läge mellan Sverige och Ryssland har gjort att landet kommit någonstans i kläm, Finland har en våldsam historia som inte alltid varit så känd i Sverige och Helsingfors har inte varit ett särskilt populärt resmål för svenskar i allmänhet.

När Tommi skulle börja skriva sin andra roman Ljuset bakom ögonen så hade han själv just blivit pappa och han funderade mycket på hur han skulle kunna bli en bra pappa för sin dotter. Tankarna gick till hans egen barndom och så tänkte han på flickan Helena som föds blind i den första romanen Där vägarna möts. Hon är en av huvudpersonerna i uppföljaren Ljuset bakom ögonen och för att kunna skildra livet på blindskolan och som blind i samhället så tog han hjälp av fyra olika kvinnor som han fick hjälp av med gestaltningen. Vi ett tillfälle på en signering så mötte han en kvinna som satt i rullstol och hon gav honom rådet att inte skriva fram Helena alltför god och vän. Kvinnan i rullstolen var så trött på att funktionshindrade alltid framställdes som så perfekta, artiga och snälla människor. Efter det så bestämde sig Tommi för att Helena måste få bli en hel människa och inte längre så änglalik. Vi är så snabba att placera in människor i ett fack och man orkar inte alltid titta bakom rollen ”blind”, människan är ofta mer komplex än så.

I romanerna är det, enligt min uppfattning, kvinnorna som får lova att ta mest plats. Hur kommer det sig att han valt att skriva så? Tommi menar att han väljer att skriva om personer och då spelar det ingen roll om de är kvinnor eller män, hetero eller homo men då protesterar jag lite. Berättelserna bygger ju på att de självständiga kvinnorna som vågar bryta sig bort från normen och kanske att han håller med om att den historiska romanen har en stark tradition av berättelser om män, torpare och soldater och kanske är det dags att sätta den vanlige heterosexuelle, vite, torparen lite åt sidan och skriva om andra.

Skildringar av krig är något man inte kan förbise i en finsk historisk roman och de som är barn nu är faktiskt den första finska generationen som växer upp utan att ha någon direkt anknytning till nöd och krig. Krigets verkningar påverkar minst tre generationer och först nu kan man hoppas på en uppväxt utan krig. För familjen i romanen var kriget med evakuering och förlust av allt mycket traumatisk samtidigt som det för Helenas pappa, som var hemligt homosexuell, var tiden under kriget en tid i livet där han kunde bejaka sin kärlek till män. Idén till att skriva om ett homosexuellt förhållande under kriget där de homosexuella männen var extremt duktiga soldater kom från en diskussion som fördes kring samkönade äktenskap i Finland och Kinnunen ville påminna om att alla slogs för ett fritt demokratisk Finland oavsett sexuell läggning.

Miljön i Kuusamo var mycket viktig för Tommi när han skrev sin roman, han har starka barndomsminnen från sin uppväxt där och han kallar det fortfarande hemma trots att han flyttat därifrån på 90-talet. Miljön och naturen i nordöstra Finland har format hans skrivande. En annan sak som är självbiografisk i hans romaner är fotograferandet, många av han släktingar är fotografer och han tänker inte på historia som en berättelse i en bok utan det som händer mellan två bilder. I hans egen familj så är fotoalbumet en viktig samlingsplats och fotografierna har viktig plats också i Där vägarna möts. Minnena hängs upp på bilder och han berättar att han fått mycket inspiration från gamla foton som finns i familjen. För länge sedan så var fotograferandet ett sällsynt och viktigt tillfälle men numer så vet man kanske inte längre varför bilden en gång togs. De mellanrummen, de detaljerna som han fann i bilderna ledde till berättelserna.

Min första roman kan man se som ett fotoalbum.

En del av innehållet i romanen är faktiska berättelser från hans släkt, hans farmors mamma var verkligen barnmorska och hon arbetade ensam i Österbotten under 20 år och en del av de berättelser som finns om henne har han använt i romanen. Också berättelsen om evakueringen under kriget har verklighetsbakgrund och just det där att man räddade fotoalbumet som en av de få tingen som inte brändes ned är alldeles sann. Just det albumet som gjorde att Tommi Kinnunen började skriva sina romaner.

Tiden gick väldigt fort och vi var tvungna att avsluta. Som tur var hann Tommi signera några böcker innan han rusade vidare. Vill ni äga en en egen bok signerad av Tommi Kinnunen?

Vi har ett exemplar av varje roman och alla kulturkollos läsare är välkomna att vara med på en utlottning. Skriv en kommentar här i inlägget så drar vi en lycklig vinnare på söndag den 8 oktober.

PS: Hans romaner Där vägarna möts och Ljuset bakom ögonen har jag skrivit mer om på min blogg. Vill ni läsa mer om dem så klicka er dit!