Den obehagliga ångestfyllda rymden

Lotta

Rymden har alltid skrämt mig. Jag kan inte för mitt liv förstå den dröm som många har – att bli astronaut, åka till månen eller iväg till främmande galaxer. När jag var liten var jag rädd för två saker – ryssen och svarta hål. Antingen kommer ryska soldater och invaderar mitt hem, eller så kommer jag att bli uppslukad av ett stort svart hål. Båda sakerna ter sig som tämligen osannolika nu i vuxen ålder, men den där ångesten inför den oändliga rymden den finns kvar.

Min hjärna kan inte riktigt ta in oändligheten. Jag kan inte greppa hur stort allt är och hur liten jorden är (som ju är så FANTASTISKT stor!). Mina kulturella inspel om rymden är därför pinsamt få. Jag kan bara inte med rymdäventyr. Vilket kan tyckas lite konstigt när jag älskar att läsa om andra äventyr, pionjärer, upptäcksresande, människans kamp mot elementen och sig själv. Bara inte i rymden.

Andelen böcker som jag inte läst klart kan man räkna på ena handens fingrar, jag läser i princip alltid ut den bok jag börjar läsa. Men en bok som jag faktiskt inte tog mig igenom är Liftarens guide till galaxen. Jag fattade inget. Och att se rymdfilmer med mig är som att se film med en treåring “Varför gjorde han så där? Vad hände nu? Hur kan det bli så?” Som Interstellar, hallå vem fattar den? Inte jag.

Så nä. Rymden är inte min grej. Men David Bowies Space Oddity är en av de bästa låtar som gjorts, ever, och defintivt den bästa rymdlåten. Rymdångest när den är som bäst.

https://www.youtube.com/watch?v=cYMCLz5PQVw

3 comments Add yours
  1. Liftarens guide var verkligen oläsbar. Universum har väl någon slags poetisk valör, men resa dit? Det enda rymdäventyr jag konsumerat som vuxen är Malmöuppsättningen av rymdoperan Aniara, med Harry Martinssons versepos, som sympatiskt nog hade en kvinnlig rymdpilot. Rymdångest i (forna tiders) Nobelklass, finns på Litteraturbanken.se!

  2. Jag känner väldigt mycket som du, men dras ändå dit igen och igen, någon sorts försök till förklaring kommer i mitt inlägg imorgon. Men jag måste få inflika att jag inte heller begrep “Interstellar” (eller jag fattade väl vad de sa, men det var bara väldigt konstigt) och ännu värre – jag hängde inte med på handlingen i “Armageddon” när jag såg den. Då är “Interstellar” faktiskt rätt snårig, “Armageddon inte alls, men jag vet fortfarande inte om det var rymden eller synnerligen dåligt manusskriv som ställde till det för mig där.

  3. Hej, Oändligheten är i själva verket en genial lösning på ett svårt problem. Det är Ändligheten som skapar den stora stötestenen, när vi skapar en gräns uppstår genast frågan vad som döljer sig därbakom. Försök med en tankevurpa; acceptera helt enkelt oändligheten som det den är – ett fulländat tillstånd. Oändligheten innefattar dock några banbrytande konsekvenser, som till exempel att det finns ett oändligt antal identiska exemplar av alla människor, planeter, galaxer etc, på olika platser i Universum. I förlängningen blir också tidresor möjliga, framåt och bakåt i tiden. Vi kan dock inte besöka vår “egen” planet i en annan tid men istället besöker vi en identisk “jordplanet” någon annanstans. Då den i alla detaljer är identisk med vår gamla jord märker vi inte ens skillnaden (och den skillnaden har i praktiken ingen betydelse). P.s. Håller med, rymdepos som Aniara och Liftarens Guide till Galaxen är svåra (läs omöjliga) att plöja igenom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.