Skägg — mer än oskyldig ansiktsbehåring?

Linda
Skägg. Hår i ansiktet på män och möjligen på någon skäggig dam. Stort och vitt på jultomten, lite lagom ovårdat på hockeyspelaren under slutspelet eller tredagarsstubbigt på någon hipp filmstjärna. För det är väl hippt med skäggstubb fortfarande, eller är det en 90-talsgrej? Är det bara stora och yviga hipsterskägg som räknas numera?

Enligt Wikipedia har skägg genom tiderna förknippats med en mängd saker:

” Genom historien har manliga bärare av skägg tillskrivits egenskaper som vishet, virilitet och hög status, men även brist på renlighet och elegans eller att bäraren har en lite kufisk och excentrisk läggning.”

Om hår på huvudet är ett viktigt kvinnligt attribut är det i ansiktet helt klart förknippat med manlighet. Kvinnor med hår i ansiktet har självklart ingen som helst status, utan ses som okvinnlig. Däremot skulle många hävda att skägg är tecken på att bäraren är en riktig man.

Religion och skägg hör också ihop. En äkta sikh ska inte klippa varken hår eller skägg, ortodoxa judar bär skägg ochäven inom islam påbjuds skägg. Dessutom har i alla fall aldrig jag sett en avbildning av Jesus utan skägg. Tyvärr förknippas också terrorism med skägg, vilket gör att skägg har blivit något som kan skrämma andra. Helt klart är det i alla fall skillnad på skägg och skägg. Det finns snälla och oskyldiga skägg och mer politiskt och religiöst laddade sådana.

När barn ska introduceras för skägg finns de mest kontroversiella varianterna inte med, möjligen kan “gangsterlinje” väcka en del reaktioner. Jenny Rydhström har gjort en pekbok som heter kort och gott Skägg där färgglada bilder visar allt från det lite försiktiga skäggstubbet till det maffigare skogshuggarskägget. De unga läsarna blir också introducerade för det lite ovanligare “ullaredsskägget” och det klassiska “piratskägget”. Riktiga skurkar bär skägg, eller?

Visst är det charmigt med skägg i en pekbok och Rydhströms bok Mustasch med lite mer begränsad ansiktsbehåring som “tangorabatt” och en bredare “valrossmustasch” är också fin. Håret i ansiktet reduceras till just hår, men det finns en underliggande känsla av att det inte är riktigt så enkelt.Vi signalerar mycket med hår, men vi tolkar också in ganska mycket om personer vi möter genom att slänga en snabb blick på deras hår. Det gäller utan tvekan även ansiktsbehåring. Hur reagerar du när du ser en man med skägg? Väcker skägget eller mustaschen för den delen några känslor? Är de alla okomplicerade känslor? Och varför, varför är det okej med en massa hår i ansiktet på karlarna, när damerna knappt får ha ett hårstrå på halan? Är det inte ganska så märkligt egentligen?

Vad jag vill säga med det här inlägget? Ingen aning, men jag är helt säker på att skäggstrån i handfatet är sjukt irriterande. Är du en sådan som sprider skäggstrån omkring dig och/eller gillar att ta hand om ditt skägg har Jenny Rydhström också skrivit boken Den medvetne mannens guide till rakning och skägg tillsammans med Glenn Lauritz Andersson.

 

3 comments Add yours
  1. Jag har svårt för skägg. Ser framför mig all smuts som fastnar bland håren. Att efter maten torka av sig med en servett räcker inte.
    Jag har ett minne av en man. Vi skulle kyssas. När han närmade sig mig kände jag lukten. Lukten av otvättat hår. Snacka om avtändande.
    Dessutom är det inte mjukt. Att över huvud taget kyssa en skäggig man. Hur skönt är det ;-)?
    Sen har jag kommit att ogilla det religiösa skägget. Det ger mig rysningar, eftersom jag associerar till extremreligiösa. Rätt eller fel. Det är så jag känner.
    Tröttsamt med kravet på kvinnor att de ska vara helt hårlösa överallt utom på huvudet. Kommer kanske från en föreställning om att kvinnan ska vara den totala motsatsen till en man. Mjuk och len utan motstånd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.