Mordet på Orientexpressen – en klassiker i ny filmtappning

Agatha Christies klassiska pusseldeckare Mordet på Orientexpressen (skriven 1934) har filmatiseras för bio och TV ett flertal tillfällen, men mest känd är troligen filmen från 1974,  som har setts och älskats av många. Den hade en rad stora skådespelarnamn i rollistan, som till exempel Lauren Bacall, Ingrid Bergman och Sean Connery, och inte minst Albert Finney i rollen som Poirot. I fredags hade en nyinspelning av filmen premiär och Kulturkollos utsända var på plats i biosalongen.

Den här gången är det Kenneth Branagh som tar sig an deckardrottningens material. Han regisserar och spelar själv huvudrollen som Hercule Poirot. Denna version är minst lika stjärnspäckad som 70-talsfilmen – i rollerna syns skådespelare som Judy Dench, Johnny Depp, Penélope Cruz och Willem Dafoe för att nämna några.

Funkar det då att göra en ny version av den här berättelsen? Och hur förhåller den sig till boken? Några reflektioner kommer här nedan.

Men först måste vi nämna det mest slående med denna film – nämligen mustaschen!
Branaghs Poirot har en, minst sagt, iögonfallande ansiktsbehåring. Den är nästan som en helt egen karaktär. Mustaschen är mycket framträdande i all scener och i ett oförglömligt ögonblick avslöjas det att Poirot sover iförd ett fantastiskt mustaschskydd. Poirots mustasch i Albert Finneys och Peter Ustinovs tapppningar var för all del inte så illa heller, men Branaghs slår dem med hästlängder.

Så, nu när det är avhandlat kan vi koncentrera oss på filmen.

Filmen utspelas alltså på tåget Orientexpressen som har lämnat Istanbul och är på väg genom Europa. På tåget finns en ganska brokig samling människor och bland dem den världsberömde detektiven Hercule Poirot. Efter en lite stökig natt på tåget hittas en passagerare mördad i sin kupé och Poirot får rycka in för att reda ut vad som har hänt och hitta mördaren. Situationen ställs på sin spets då tåget har kört fast i snön under natten och det snart blir uppenbart att mördare måste finnas bland passagerarna på tåget. Poirot hittat flera personer som kan ha motiv, men alla verkar de ha alibi. Men självklart för Poirot, med sin omisskänneliga stil, utredningen vidare och vilar inte förrän mördaren är avslöjad.

I den här filmen är det ju inte avslöjandet som är det viktiga för mig, jag har både sett en tidigare filmatisering och läst boken, utan det är vägen dit som är upplevelsen. Jag uppskattade de snygga miljöerna i boken och kostymerna var inte heller så tokiga. Castingen var bra gjord i de allra flesta fall – jag är av den uppfattningen att en film inte kan bli helt misslyckad om Judy Dench är med i den.

Att vissa händelser har ändrats i jämförelse med boken är på det hela taget OK, det funkade bra ändå. Så även att en del karaktärer hade ändrats och fått andra namn och/eller attribut. Frågan är bara varför – är det för att modernisera berättelsen (här finns till exempel några karaktärer med ändrad ras- eller nationalitetstillhörighet än i boken, som kanske känns mer nutida) eller är det kanske för att få publiken att tänka nytt i en berättelse som många redan kan? I vissa fall är det  möjligen för att skära ner på antalet personer helt enkelt – för att få färre karaktärer att hantera i filmen. Däremot hade de gärna fått hoppa över att lägga till ”actionscener” till handlingen och att Poirot ska ut och klättra på en snöig järnvägsbro känns bara fånigt. För jag gillar det med boken och filmen i övrig  – att de här personerna sitter på det stillastående tåget och att allt som sker, sker i det avgränsade och trånga utrymmet. Det ger en spännande dynamik och stämning i berättelsen.

Hur funkar Kenneth Branaghs Poirot då?
Tja, både bra och dålig. Hans tolkning är helt OK, men han trillar stundvis över till rena pajaskonster. Poirot är och ska vara lite fånig och har flera egenhet för sig, men här blir det ibland lite för mycket. Jag gillar inte heller att Branagh på något sätt faller ur rollen ibland och är mer Branagh än Poirot.

På det hela taget tycker jag ändå att den här versionen är ganska underhållande och ger en trevlig stunds förströelse i biosalongen.

Jag tillbringar helgen i Varberg och hade nöjet att se filmen på Bio Capitol. Som en rolig slump upptäcker jag att den här snygga planschen sitter precis utanför dörren till mitt hotellrum.

Bokcirkelsamtalet om boken Mordet på Orientexpressen pågår för fullt inne i FB-gruppen Kulturkollo läser. Har du läst boken och är sugen på att prata om den är du varmt välkommen dit. Jag misstänker att det kanske kommer att dyka upp några reflektionen om filmatiseringarna där också.