Rent objektivt förstår jag att Lena Andersson tillhör våra största samtida skribenter. Hon har vunnit priser som såväl journalist och författare och med boken Egenmäktigt förfarande fick hon stor uppmärksamhet och tilldelades bland annat Augustpriset och SvD:s Litteraturpris. En stor författare och en bra bok alltså. Eller?
Jag fattade inte grejen. Varken Egenmäktigt förfarande eller uppföljaren Utan personligt ansvar tilltalade mig. Sanningen är den att jag troligen inte läst någon av dem om inte Egenmäktigt förfarande fått så mycket uppmärksamhet. Jag märkte nämligen reda då jag läste Var det bra så? att Lena Andersson troligen inte var min grej. Vissa författare får dock mer än en chans och Andersson fick det för att jag hoppades fatta grejen i det så många andra hyllade. Så blev det inte. Jag ska försöka reda ut varför.
Språket är en sak. Många älskar, men jag skrev så här om Egenmäktigt förfarande: ”Jag upplever en bok med så mycket språkliga krumbukter som först imponerar, men snart gör mig matt.” helt enkelt för mycket för att det ska kännas snyggt eller speciellt bra. Språket ska flyta, inte snärjas in i onödiga formuleringar som inte fyller någon funktion. Less is more.
Och så var det Ester. Vilken otroligt irriterande huvudperson. Det faktum att jag hade så svårt för henne gjorde troligen läsningen svårare. Visst är det nyttigt att möta karaktärer som man inte gillar, men Ester var för mycket.Hur kan så många älska en kvinnlig huvudkaraktär som helt går upp i en man, eller rättare sagt hans intellekt. Det är som att just det är ursäkten, att Hugo Rask är en aktad, intellektuell man. Ändå läste jag vidare om henne i Utan personligt ansvar och det blev definitivt inte bättre.
Ändå vill jag av någon konstig anledning läsa nya boken Sveas son, trots att jag inser att det enda som kommer hända är att jag blir provocerad av Anderssons syn på världen. Det hade kunnat vara uppfriskande och annorlunda, men jag blir bara arg. Även Anderssons krönikor provocerar mig. Inte bara för att vi tycker så olika, det kan jag ta, utan också för att hon står för en världsbild som jag har svårt att förstå att en så intellektuell och framgångsrik person kan stå för. Senast skrev hon om Svenska Akademien och att kritiken mot Horace Engdahl handlar om avundsjuka. De som kritiserar hans kvinnosyn och uppenbara maktmissbruk är i själva verket avundsjuka för att han är så begåvad. Läs bara här:
Horace Engdahl är, det vet alla, en av svenska språkets största vältalare. Den blodtörstiga förföljelsen av honom kommer inte enbart ur vårt samhälles populistiska förakt för meriter, bildning och auktoriteter; till inte ringa del kommer den ur simpel avund.
På riktigt.
Kanske vill Andersson bara provocera, men min känsla är att hon helt ärligt tycker så här. Inte ett ord om det budskap som Engdahls vackra ord bär med sig, bara en syn på pöbeln som avundsjuk. Många brukar hävda att Andersson är rapp i sin argumentation. Jag kan hålla med i vissa fall, men allt som oftast framstår hon bara som arrogant och plump.
Nu borde jag å andra sidan kunna skilja författaren från hens böcker, men det är svårt. Speciellt som de genomsyras av en märklig människosyn som jag mår rätt dåligt av. Men hjälp mig gärna genom att förklara vad jag har missat. Så många Lena Andersson-älskare kan ändå inte ha fel. Eller?
Tack Linda. Skönt att det finns fler som inte uppskattar dessa böcker. Jag får numera rysningar när jag ser Lena Andersson i TV och skyndar mig att stänga av.
Undrar lite vad det är som provocerar mig så. Kanske att hon är lite von oben i såväl litteratur som krönikor.
Det är världens äldsta och simplaste förklaring när man ogillar någon: ”du är bara avundsjuk”. Om man nu är en intellektuell och beläst person kan man väl ändå anstränga sig för att hitta någon annan anledning till att en människa får kritik, inte bara linda in den gamla avundsförklaringen i en styltig formulering?
I en värld full av (intellektuella) ryggdunkningar blir det kanske så här.
Nu har jag bara läst Egenmäktigt förfarande, men gillade den inte jag heller. Har ingen lust att läsa vare sig uppföljaren eller Sveas son. Tycker att hon har ett sätt att skriva som blir en aning ”upphöjt” eller uppblåst och som inte tilltalar mig. Sen kanske jag ibland tycker att hon är snabbtänkt och är en tuff kvinna. Men det här uttalandet om Horace förstår jag verkligen inte. De är kanske vänner och hon känner ett behov av att försvara honom. Fast han klarar sig nog bra själv.
Det är hon kanske, i så fall känns det som när Horace flickvän (förlåt ledsagare) Stina Otterberg skrev sitt debattinlägg. Vilken soppa det är. Med eller utan Horace som vän har jag dock svårt för Anderssons debattartikel, även om jag håller med dig om att hon ibland kan vara klartänkt,
Tror Lena hoppas på en plats i akademien…