5 klassiker som golvade mig

När jag för ganska många år sedan läste litteraturvetenskap så fick jag för mig att helt förutom de mycket digra litteraturlistorna vi skulle ta oss igenom för kurserna så skulle min egen läsning helt bestå av klassiker. Varför? Säkert en hel del men-det-ser-ju-så-himla-bra-ut-på-cafébordet (fast jag sällan satt och läste på café, men själva pretto-idén, liksom), eller att det var kul att ha dem i bokhyllan sen som en slags ”läst massor av klassiker: check!” Men egentligen mer det här tror jag: att inte gå miste om fantastiska läsupplevelser. Tanken att om de här böckerna nu anses som klassiker trots att en del av dem har kanske hundra år på nacken – då måste det ju vara bra böcker? Och tänk om jag missar att läsa någon av dem?

(ja, det där kan ju förstås sägas om hela världens bokutgivning, och ja, ofta känner jag mig rätt himla stressad av det där ”så många böcker, så lite tid”)

Så jag plöjde klassiker. Suckade över ryska namn och släktsagor (ryssarna var aldrig riktigt min grej), förvirrades av den sydamerikanska magiska realismen, trampade runt i ett mörkt London eller lärde mig etikettsregler för engelsk överklass, upplevde Stockholm en sommarnatt för hundra år sedan eller fick en beskrivning av Fryken så som den aldrig tidigare gjorts, och blev lerig och förtvivlad i det ena kriget efter det andra. En del (ganska många om jag ska vara ärlig) av klassikerna tråkade nästan ihjäl mig. Andra golvade mig fullständigt med sitt språk, sitt budskap eller sin värld. Här är fem av dem, fem som verkligen är läsupplevelser jag inte hade velat vara utan:

Stolthet och fördom av Jane Austen
Ja, jag inser att det är lite förutsägbart att ha med den här, men jag kan inte komma förbi att detta är en av mina absoluta favoritböcker.

Moment 22 av Joseph Heller
Om krig och flyg, och egentligen fullständigt förvirrande, men som jag älskade just för att den fångar hur meningslöst och dumt  krig är.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
Allt, allt av Selma Lagerlöf älskar jag. Men den här läste jag allra först, och för mig är den ett enda stort ”åh, kan man skriva så här??”

På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque
Ännu en krigsbok? Ja! Lera och skyttegravar och att det är människor på bägge sidorna som någon annan, eller politik, eller jag-kommer-aldrig-fatta-hur-och-varför har bestämt ska skjuta ihjäl varandra tills alla sönerna och papporna och bröderna ligger där i drivor till absolut ingen nytta och all kärlek är död. Jag hatar krig. Och den här boken är en av anledningarna.

Alberte och Jakob av Cora Sandel
Jag tyckte så väldigt mycket om att läsa om Alberte i det för mig så avlägsna, kalla och mörka Tromsö. Jag gillar resten av trilogin också (Alberte och friheten, Bara Alberte) men det var den första boken jag gillade mest. Att hon trots allt gjorde som hon själv ville!

Bild: Soldat mit Feldpost, Bundesarchiv, Bild 183-J18468 / Schütze / CC-BY-SA 3.0