Kulturkollo läser träffar Maggie O’Farrell

Då var en av årets höjdpunkter på mässan äntligen här: Kulturkollo läser. Bokcirkeln kring Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden var tänkt att hållas tillsammans med  tillsammans med författaren Maggie O’Farrell. Nu blev hennes dotter sjuk så vi genomförde eventet med Maggie på länk istället – så fint att förlaget var så hjälpsamma och lät oss 17 bokcirklare få ta del av Maggies tankar om sin mycket personliga bok.

Maggie börjar samtalet med att berätta att hon älskar Göteborg och att hon hade sett mycket fram emot att besöka skärgården och förstås att träffa oss. Samtalet är inte återgett ordagrant eftersom inspelningen på några ställen blev otydlig. Hoppas alla har överseende med det.

Q: Boken som börjar med Jag är, jag är, jag är slutar med Hon är, hon är, hon är: Vilket var utgångspunkten när boken skulle skrivas, jag är eller hon är? Var började berättelsen?

A: Boken är tillägnad alla tre av Maggies barn och jag menar att den någonstans ändå kommer från erfarenheten av att ha ett allvarligt sjukt barn som haft fler “brushes with death” (titeln på engelska är 17 Brushes With Death) än många andra jämnåriga. Alla böcker man skriver lär en något och alla barn som man får lär en något också, jag ville vända på det och försöka undersöka vad en nära-döden erfarenhet gör med människan, hur det påverkar oss. Vad innebär det att ta sig till dödens väntrum och sedan komma tillbaka? Hur förändrar det sätta att se på livet? Mitt bästa sätt att undersöka saker är att skriva så det är vad jag gjorde.

Samtalet fortsatte med att vi redde ut titeln, på engelska så heter den “I am, I am, I am seventeen Brushes With Death” och på svenska Jag är, jag, är, jag är ett hjärtslag från döden vilket signalerar en annan känsla. Maggie säger att hon hade full tilltro till att Johanna (förläggaren) och Malin (Bylund Westfelt, översättare) väljer det som passar bäst på svenska och den svenska titeln inte alls är dum.

Q: En svårighet med boken, som läsare, är att de upplevelser som du skriver om blir så personliga och kring så svåra ämnen. Hur var de att skriva, tog de extra lång tid att skriva?

A: Det var inte så traumatiskt att skriva boken, men vissa kapitel var förstås extra svåra att både skriva och tala om. Det gäller det första kapitlet och det sota som handlar om min dotter. Någon frågade mig om jag kunde spela in boken som ljudbok och jag svarade att det skulle aldrig gå. Det sista kapitlet skulle jag inte kunna läsa utan att gata och det skulle inte bli en vidare bra ljudbok. Det var en annorlunda erfarenhet att skriva det här, istället för fiktion. Romaner är egentiden det jag skriver och trots att man alltid tar med valda delar av sig själv i en roman så har man alltid fiktionens mask att gömma sig bakom.

Nu är det en biografi och då dras masken bort, alla vet att det är om dig och ditt liv och det är en annorlunda upplevelse. Efter de första intervjuerna som jag gjorde kring boken så var jag helt utmattad efteråt och det kändes lite som att dra upp rullgardinerna på natten och visa upp sitt liv för alla, med full insyn. När man skriver en biografi så kan man ändå välja vad man vill ha med och vad man vill utelämna. Med de olika kapitlen, som inte är kronologiskt berättade, så kunde jag välja bort innehåll från mitt liv som inte platsade av olika skäl. Det sättet att berätta gjorde mig friare.

Q: Hur var det då med kronologien under själva skrivandet? Började du skriva om din barndom och skrev dig allt närmre samtiden eller skrev du dem allt eftersom?

A: Det här var en bok som själv bestämde att den skulle skrivas, jag hade allt klart för en ny roman och istället för att komma igång med den så skrev jag essäer om tillfällen när jag nästan dog. Den här självbiografin blev lite som ofrivillig graviditet, den bara blev. Jag använde ändå strukturen som jag skulle använt i en roman, till exempel så skulle jag aldrig sätta ett kapitel om en liten flicka som är mycket nära döden först i en bok, det fungerar inte. Man kan inte begära sympati för en karaktär i en bok som man ännu inte lärt känna. Det skulle bli ihåligt och tomt. Man behöver lära känna personen först och jag valde att panera ut kapitlen som en romanförfattare skulle gjort. Kapitlet om mig själv som barn hamnade därför bredvid kapitlet om min dotter.

Q: I början av boken så verkade du vara en så äventyrlig person, har det varit en tillgång i ditt föräldraskap med tanke på att din dotter är sjuk?

A: Jag har aldrig sett mig som särdeles äventyrlig men de flesta tar risker under tonårstiden, så också jag. Dumma, onödiga risker och nu när jag har en femtonårig son som har läst boken så får jag det besvärligt när jag säger till honom att inte göra riskfyllda saker. Men det gjorde ju du får jag till svar …

Q: Men är det då en styrka (att ta risker)?

A: Någonstans läste jag att det hör till människans naturliga utveckling att tonåringar behöver utsätta sig för risker, de var de som under evolutionens gång överlevde bäst. Om man skall lyckas så behöver man ta avvägda risker. Det handlar om balans, jag gjorde dumma saker men man vet ju inte huruvida det var en bra ide eller inte.

Q: Några av händelserna i boken hade du kanske inte berättat om för dina närmaste om innan du skrev. Hur reagerade de när de läste boken?

A: Det var en av sakerna som höll mig ifrån att skriva självbiografiskt. Det skulle kunna tära på familj och vänner och jag tänkte mycket på det när jag skrev och jag visade utkastet för de som var berörda. Då slogs jag av att t ex min syster kunde hänga upp sig på detaljer, som färgen på en klänning, istället för den stora berättelsen. Några saker ville min familj att jag skulle ta bort, och då gjorde jag det. Särskilt det sista kapitlet, som handlar om min dotter, diskuterade jag mycket med in man. Hon vara bara sex år gammal när jag skrev det och hon kunde inte alls förstå omfattningen och konsekvenserna av att bli skriven om. Så jag var noga med att det var min upplevelse av att vara förälder som skildrades.

Det var min berättelse. Man måste vara noggrann med vems historia som berättas och jag återkom till frågan om hur det skulle kännas för henne att läsa kapitlet när hon blir vuxen? På det viset blir det mycket mer komplicerat med den här boken jämfört med mina romaner. Jag vet inte om jag kommer att ångra det någon gång. Det är möjligt. Nu längtar jag tillbaka till att skriva fiktion.

Q: Jag tänkte på kapitlet i boken där du får kämpa för att få ett kejsarsnitt och jag undrar om det, liksom i Sverige, är en debatterad fråga?

A: Ja, absolut. Det är det. I Storbritannien ser man på Sverige som ett land med god mödravård där man lyssnar in kvinnornas behov, har föräldraledighet och det saknas här. Här är det avhängigt var man får sitt barn och erfarenheterna med de två barn som jag födde i London var hemska medan förlossningen i Skottland var helt annorlunda. I London är NHS underfinansierat och alla som arbetar där gör ett fantastiskt jobb men det är kontroversiellt med kejsarsnitt och mödrarna har små möjligheter att påverka.

Q: Några av kapitlen verkar nästan som en del av av metoo- rörelsen. Var det medvetet eller är kapitlen skrivna innan?

A: De skrevs innan. Några har frågat mig om syftet med boken var att berätta om vad män utsätter kvinnor för men jag tänkte aldrig så. Jag är naturligtvis en supporter av metoo-rörelsen och det är fantastiskt att kvinnors röster nu blir hörda: Jag kallar mig själv feminist men jag tror inte att feminismen skall handål om att man är anti-män. Allt förtryck avsett kön är fel och det finns ingen anledning att kvinnors förtryck under tusentals år skall vändas till att kriminalisera alla män.

Vi måste tala om jämställdhet och jag välkomnar det men det blir inte en framkomlig väg att demonisera alla män. Jag känner trevliga män, jag hade ingen avsikt att skriva om alla män när jag skrev det första kapitlet i boken. Så många kvinnor har vittnat om liknande händelser och det gäller att vi är uppmärksamma på om man ser kvinnor i utsatta situationer och hjälpa till. En av de viktigaste temana i boken är vänlighet, det är en sammanhållande länk och där finns många tillfällen i boken där okända människor gjort små saker för att hjälpa mig som förändrat mitt liv.

Jag skulle vilja uppmana alla att öka sin förmåga och bidra med små vänliga handlingar mot medmänniskor, det blir som en fjärilseffekt som sprider sig både i livet och i boken. 

Q: När jag läste din bok så tänkte jag på att vi är så nära döden hela tiden, men vi dör inte – är det meningen att vi skall leva? Har du några tankar om det, det skiner inte igenom i din text?

A: Nej, jag tror inte där finns några särskilda tankar om det. Att döden sveper förbi en kan vara både helt slumpartat och jag tror inte att man får vad man förtjänar, livet kan vara mycket slumpartat och tråkigheter händer alla oavsett om man är god eller ond. Man får göra det bästa man kan med vad man har och det slår mig ofta när jag sköter min dotter, det finns stunder då jag blir frestad att tro att saker händer just oss men det gör inget gott, jag försöker tänka positivt och handlingsinriktat. Hur skall jag kunna hjälpa henne att må bra, vara trygg och det gäller att kanalisera sin energi på hur jag kan hantera de svårigheter som jag möter.

Q: Det här är en fråga som anknyter till det som vi började med. Tänkte du mycket på livets skörhet, även innan du fick barn? För min del så kom det mycket när jag fick barn.

A: Det var nog så att jag som tonåring och med mina erfarenheter som ett sjukt barn var mer intresserad än många andra barn av livet och döden. Jag fick veta som åttaåring att jag skulle dö och det påverkade mig och även om man gömmer det minnet långt bak så finns det där. När jag var tonåring så var jag nog ganska sorgsen av mig och jag var nog extra intresserad av döden och skörheten i livet samtidigt så brydde jag mig inte om det på samma sätt när jag var tonåring som när jag sedan fick barn. När min son föddes så insåg jag att jag hade ett liv att ta hand om och utsätta sig för risker var omöjligt. Livet förändrades i grunden då och det är fortfarande så. Jag vill gärna hålla mig kvar så att jag få se om jag får några barnbarn en gång.


Stort tack till Maggie O’Farrell och förlaget Etta som gjorde samtalet möjligt och stort tack till alla cirkeldeltagare för att ni kom! / vid pennan Anna

 

 

2 comments Add yours

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.