Författare boktipsar: Christina Lindström

Jag är periodare

Nyligen började jag följa ett Instagram-konto med fokus på klassisk poesi, och det behövdes inte mer för att jag skulle trilla dit igen.

Jag är nämligen periodare.

Ibland kan jag identifiera en särskild händelse – exempelvis att David Lemma tonsätter Karin Boye like a boss, en dikt deklameras på en begravning i en film  – som triggar skoven, men ibland kommer de utan att jag vet varför. Det kan gå många månader innan suget återkommer och jag byter vardagens basutbud av romaner mot dikter. Sedan kan jag inte kravla mig ur poesiträsket förrän jag har fått minst två mejl från biblioteket om förseningsavgifter och att jag omedelbart måste lämna tillbaka hela Hce.03-hyllan.

Poesi har alltid funkat som en drog för mig. Ganska många diktsamlingar har jag lånat på bibliotek men jag är också en så kallad hoarder.  Det är ingen överdrift att säga att jag äger en del lyrik.

Jag älskar mina poesiböcker så mycket. Jag blir faktiskt alldeles varm i magen och rosig om kinderna bara av att tänka på dem. De första läste jag på mellanstadiet och innehöll dikter av Gustaf Fröding och Nils Ferlin. Jag lärde mig flera av deras dikter utantill och kan dem än idag. (Ibland försöker jag imponera på mina gymnasieelever genom att recitera dem dramatiskt blundande. Det är inte alls populärt.) På högstadiet injicerade jag Karin Boye, Ulf Lundell och Bodil Malmsten. Därefter har det bara fortsatt.

För att vara helt allvarlig förändras världen lite för mig genom bra poesi. Givetvis är det subjektivt vad som anses bra men känner jag att jag gång på gång vill läsa om en dikt, inte bara för att tolka den, bara för att låta varje ord sjunka in – då är den verkligen bra och sätter något själsligt i gungning.

En av mina favoritpoeter är Bruno K. Öijer, eftersom jag tycker att han har så vidunderliga tankar och en blandning av skärpa och skönhet i sin lyrik. Allra bäst tycker jag om hans samling Svart som silver (2008). Till skillnad från en del poesi jag uppfattar som för flummig (det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta) är många av dikterna här enkla och klara. De har rytm och är otroligt vackra men det komplexa innehållet uttrycks egentligen med ganska vardagliga ord. Flera dikter känns också personliga, lite som minnen av människor han på ett eller annat sätt har förlorat men vill bevara i poesiform. I vissa dikter handlar det nog om att en av de människorna är hans yngre jag.” Just så här var det.”

Tankarna på döden och allt som  försvinner med den är också centrala i boken.

”en trist

händelsefattig dag

en dag för forskare som står böjda

över resterna av ett forntida skelett

och alltid letar efter sår” (…)

”Forskarna letar efter spår av våld, orsaken till döden

på benresterna men aldrig efter

bevis på liv

drömmar

och kärlek”

Precis som i dikten ovan beskrivs i många andra delar av boken en särskild situation, en konkret händelse som får stå för något mycket mer. Det hjälper mig att se något större i mina egna vardagsupplevelser. Och det hjälper mig nog i mitt eget skrivande, trots att det är barn- och ungdomsböcker jag skriver. Att fråga om någon har sett matchen i helgen? kan bli ett tecken på att någon har förlåtit. Står meningen för sig själv och kanske avslutar ett kapitel kan den bli hängande i läsarens medvetande utan ytterligare kommentarer. Så funkar symbolismen i vardagliga upplevelser.

Fast det är ju inte tillämpbart i alla situationer. Nu ska jag till exempel gå till Ica i Kålltorp och köpa smör. Försök urskilja det symboltyngda i det.

/Christina Lindström, barn- och ungdomsförfattare

Författarbild överst av Jan Andersson (från förlagets hemsida)

Christina Lindström är barn- och ungdomsförfattare som skriver för både yngre och äldre läsare. Aktuell med Finns det björkar i Sarajevo? och Hilda och årets kalas.