Where the light gets in

Linda

Vad ska en inbiten kattmänniska, som inte riktigt klarar av krävande, påflugna och illaluktande hundar, skriva om när det är hundvecka? Min första tanke gick till Lucy Dillon, som hjälpt mig förr. Nyaste boken Where the light gets in väntade i min Kindle och jag räknade kallt med att det skulle finnas minst en hund med i den. Jag hade rätt.

Lucy Dillon tar oss återigen med till sin fiktiva småstad Longhampton och låter oss lära känna Lorna, som växte upp där och nu återvänder som vuxen. Hon har varit en sväng ute i stora världen, men inte riktigt hittat det hon vill göra och nu bestämmer hon sig för att ta över det lokala konstgalleriet. Första utmaningen är att övertyga en av bygdens mest kända konstnärer att ställa ut sina alster.

Lorna bosätter sig i lägenheten ovanför galleriet och med sig har hon hunden Rudy, som hon just ärvt av en äldre dam som hon träffat genom sitt volontärarbete (fy för att ärva en hund). Snart flyttar även hennes kompis Tiff in. En härlig karaktär (i alla fall på avstånd) som just blivit av med sitt jobb som Nanny. Lorna, som egentligen hade tänkt att njuta av att äntligen få en stor lägenhet för sig själv, är ändå någonstans glad över att slippa vara ensam.

Fylld av energi ger sig Lorna iväg till konstnären Joyce, som bor i utkanten av staden, i ett hus som definitivt behöver en rejäl renovering. Att vara en del av någon utställning är ingenting Joyce är det minsta sugen på, men hon låter i alla fall Lorna gå ut med hennes hund. Två hundar alltså och de har ganska stor betydelse för handlingen och karaktärernas förhållande.

Where the lights get in är en av Lucy Dillons bästa böcker. Jag tycker om att läsa om Lorna och hennes försök att hitta ett liv som hon trivs med. Förutsägbart kanske, men mest väldigt trevligt trots hundarna, snarare än tack vare dem. Livet i lilla Longhampton tuffar på och Lorna funderar mycket på beslutet att vända tillbaka till platsen där hon ALDRIG skulle bo igen. Det visar sig att hon inte är den enda återvändaren i trakten. Och nej, den andre återvändaren är inte hund nummer tre. Faktiskt inte heller en hantverkare, trots att sådana alltid brukar finnas hos Dillon. Istället är det en gammal kompis till Lornas svåger, en kille (nu man) som Lorna som ung var förtjust i på avstånd.

Att läsa Lucy Dillon är som att omslutas av en mjuk filt. Drick något varmt och kura ihop dig med en riktigt mysig och trevlig (hund) bok.

 

Photo by Alicia Gauthier on Unsplash

 

Linda

Storläsare som blandar friskt bland olika genrer. Föredrar dock ganska så svarta samtidsskildringar för gamla och unga, gärna skrivna av kvinnor och gärna från Sverige, Storbritannien eller Frankrike. Reser också ofta till avlägsna platser med hjälp av böcker.

Visa alla inlägg av Linda →

2 svar på “Where the light gets in

  1. Dillons böcker är verkligen supermysiga! Jag har inte läst henne på länge, men denna låter som att jag borde spana in.

Kommentarer är stängda.