Flörtande änkor och förlupna hustrur – brevromaner av Austen och Brontë

carolina-top

”Jag har nu lärt mig brevskrivandets svåra konst, vilket vi har fått lära oss innebär att på pappret uttrycka just det som man skulle säga muntligt till samma person. Jag har talat så fort jag bara kan med dig brevet igenom.”

Orden är Jane Austens, i ett brev till sin syster Cassandra. Jag har en fin bok, Jane Austens liv i brev och bilder (Forum 1994) där mängder av Jane Austens brev till systern, till syskonbarnen och andra finns att läsa, hela eller i utdrag. Och den (som jag…) som läst Austens romaner (många, många gånger) känner direkt igen tonen från dem, det knivskarpa iakttagandet och de ofta både roliga och lite elaka kommentarerna. Hon var en brevskrivandets mästare, och lyckliga dem som fick läsa breven från henne!

Så då var det ju inte så konstigt att hon provade brevformen alldeles i början när hon började skriva böcker? Lady Susan är en kort brevroman, troligen skriven redan 1794 av en 22-årig Jane Austen, men inte utgiven förrän långt efter hennes död. Lady Susan består av brev skrivna i upprördhet, vredesmod och moralisk indignation av personer i den här förfärliga ladyns närvaro, och också av brev av ladyns egen hand. Grejen är att läsaren bör uppröras över hennes leverne, syndighet och beräknande list – men att jag jublar när jag läser. En 1700-talskvinna som tar för sig! Som inte gör som hon borde! Som inte som änka blir en grå mus och ett förkläde till yngre kvinnor, utan som lever och flörtar med män! Det man inte får i denna tidiga Austen-roman är hennes fina dialoger – men karaktärerna finns där, och humorn, och förmågan att skildra vardagsliv så att det blir något spännande.

Och skriver jag om Austen och brevromaner så vill jag även skriva om en Brontësyster och om den brevroman jag nyligen läste: Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë. Den kom förvisso ut något halvsekel senare (1848) än Austens Lady Susan blev skriven, men miljön och människorna (engelsk lantmiljö och överklass) är ungefär samma, och den moraliska upprördheten finns här med. En kvinna som rymt ifrån sin man! Helt otänkbart! En sådan går det inte an för anständigt folk att umgås med! Första delen av romanen består av brev från en mr Gilbert Markham till en vän, i vilka han beskriver hur den där ”främlingen” (en änka) flyttar in på Wildfell Hall och helst inte vill ha kontakt med någon, men att det sedan uppdagas att hon inte alls är någon änka utan Någon Med Ett Mörkt Förflutet. Jag tycker inte särskilt mycket om brevskrivaren Markham, så blir lättad när bokens andra del i stället består av Helen Grahams (”änkan”) dagbok. Dagboken låter oss veta varför hon är en förlupen hustru, och skriver om sånt som alkoholism och våld i hemmet. Chockerande, då 1848. Tyvärr får mr Markham fatta pennan igen och avsluta romanen med fler brev, och jag gillar honom inte mer nu än i början på boken så Helen hade gärna fått fortsätta med sin dagbok.

Men jag tänker att även Anne Brontë och hennes systrar måste varit fantastiska brevskrivare? Det hade varit kul att få läsa deras brev till varandra!

 

Bild: Portrait of Gaspar Melchor de Jovellanos av Francisco de Goya (Wikimedia Commons)

2 comments Add yours

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.