2500 år av krig, tar det någonsin slut?

2500 år av krig, tar det någonsin slut?

Det föll sig så att jag den senaste veckan har läst två romaner som på olika vis bygger på texter från den grekiska antiken. I Theodor Kallifatides Slaget om Troja så återberättas belägringen av Troja (ursprung Iliaden av Homeros) medan de brittiska bombplanen avslutar den tyska ockupationen av Grekland och i Vår äskade av Kamila Shamsie är det Sofokles Antigone som är förlagd till ett nutida London. Där får vi möta en syskonskara som vuxit upp i skuggan av en far som var jihadist och avrättades för terrorism. Båda romanerna berättar om osannolika kärlekar och hur heder, lojalitet, våld och makt leder till att  oskyldiga människor används och har använts som brickor i krig och storpolitik. Oavsett om det berättas om kriget mellan akajer och trojaner, britter och tyskar, muslimska extremister och demokratier i väst eller för den del mellan folkgrupper i Kongo eller IS och yazidierna i Irak så är det oskyldiga civilpersoner, kvinnor och barn som utsätts för våld och grymheter som i slutändan bara går ut på att förnedra fienden, fiendens familjer och få ett psykologiskt övertag.

Jag vet att jag skrivit och tipsat om de båda fredspristagarnas böcker innan men jag måste ändå återkomma till Nadia Murads Den sista flickan och Denis Mukweges självbiografiska En livsberättelse. Där Kallifatides och Shamsie fenomenalt och på ett mycket engagerande sätt gestaltar i romanens form så berättar Murad och Mukwege ärligt och gripande om hur sexuellt våld mot kvinnor drabbar en hel familj, en hel by, ett helt folk. Även om konflikten tillfälligt tar slut så lever såren kvar.

Så svaret verkar vara nej. Krigen tar inte slut. Följderna av krigen lever i generationer och generationer. Därför blir texter som är 2500 år gamla sorgligt aktuella. Igen och igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.