Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Visa mig din bokhylla (och din läshörna) så ska jag säga dig vem du är …

linje-ulrica
Veckans utmaning handlar om något som för mig och för många andra är helt nödvändigt för att ett hem ska kännas som ett hem. Ja, ni förstår vad jag pratar om – böcker och bokhyllor så klart!

I Kulturkollos begynnelse visade några av medlemmarna upp sina bokhyllor och läshörnor, men vi är också nyfikna på hur det ser ut hemma hos er. Visa oss era bokhyllor och/eller din bästa läshörna. Delta genom att svara på din egen blogg, i kommentarerna här nedan, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att nämna oss @kulturkollo och använda taggen #husochhem eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

På bilden ovan ser ni en detalj från min mycket saknade läshörna som tyvärr försvann när dottern skulle ha eget rum. Men det går för all del väldigt bra att läsa i soffan också. Här nedan bjuder jag på både en selfie och en shelfie, men det är självklart OK att bara visa bokhyllorna.

Kategorier
Kulturkoll

Hemma värst?

 

Lotta

Borta bra men hemma bäst, heter det ju. Men det borde kanske heta hemma värst med tanke på hur mycket hemskheter som sker innanför hemmets fyra väggar? Man snubblar på mattor, skär sig på knivar, bränner sig på spisen och halkar i trappor. Särskilt om man är barn eller äldre är det extra farligt att vistas hemma.

Jag har tänkt ganska mycket på det här med dåliga hem på det senaste, uppslukad som jag varit av Jag for ner till bror. Hur lite man egentligen vet vad som försiggår hemma hos andra. Hur fel vi har som per default utgår ifrån att hemmet är den trygga plats där vi är skyddade och inget ont kan hända.

Kanske det allra värsta hemmet finns i din närhet, på din gata, eller i ditt kvarter. Men det kan bli för jobbigt att tänka på. Så jag listar istället några väl valda hus från fiktionen – där jag definitivt inte vill bo.

Hill House

https://www.youtube.com/watch?v=G9OzG53VwIk

 

The Overlook Hotel

 

Eel Marsh House

 

Huset i The Others

 

Bates Motel

Kategorier
Kulturkoll

Egen härd är guld värd

linje-ulrica
I den här veckans tema ska vi utforska begreppen hus och hem. När jag läste De hemlösa katterna i Homs av Eva Nour var det ett stycke i boken som fastnade hos mig. Det är när huvudpersonen Sami står i de sönderbombade ruinerna av sitt barndomhem i staden Homs i Syrien och kämpar för att hålla tårarna borta:

Det brände i ögonen igen. Bara ett hus. Med vilken rätt hade han att sörja när andra förlorat hela sin familj? Det var bara betong, tegel, trösklar, tapeter, dörrkarmar, lister. Det var bara en plats där han levt större delen av sitt liv, hans första och enda hem. Han lämnade det utan att vända sig om.

Det berörde mig verkligen eftersom det verkligen sätter ord på hur mycket mer ett hem är än bara ett hus. Den där betongen och teglet är inte just bara betog och tegel utan endast den fasta form som är en plats som för många rymmer trygghet, trivsel och minnen.

Jag är själv en riktig hemmagris som trivs bäst i mitt eget soffhörn, men var det där soffhörnet står är inte lika viktigt. Under min uppväxt flyttade vi väldigt många gånger, men även om husen byttes ut så var det ju fortfarande hemma eftersom familjen alltid fanns där. Nu när jag har ett eget hem säger jag ändå fortfarande att jag åker “hem” trots att jag aldrig bott i det huset där mina föräldrar bor nu (eller i de 3-4 de bodde i innan det), men det är hemma för att de är där. Å andra sidan säger jag att jag åker hem när jag åker tillbaka till Lund också för här är det ju hem-hemma. Jag tror säkert att det är flera som känner igen sig i detta.

Tyvärr finns det ju de som inte har ett hem alls. Och andra som måste omge sitt hus med höga stängsel för att få vara ifred från nyfikna blickar. Det finns berömda hem att besöka och hem som man aldrig någonsin vill sätta sin fot i. Som vanligt tolkar vi våra teman brett och fritt, men vi hoppas att ni vill hänga med oss när vi utforskar det.

Kategorier
Kulturkoll

Russian doll – om och om igen

helena-top

Under veckan som har gått har jag sett på Russian doll på Netflix. I inledningsscenen står Nadia Vulvokov (spelad av en fantastisk Natasha Lyonne) och tvättar händerna i badrummet. Utanför toalettdörren är hennes 36-årsfest i full gång. Den här scenen kommer du att få uppleva flertalet gånger under seriens gång – i ren ”Måndag hela veckan-anda” (filmen från 1993, då Bill Murrays karaktär tvingades leva om samma dag om och om igen). Nadia lämnar festen för att leta upp sin bortsprungna katt och när hon går över vägen blir hon påkörd av en taxi och dör.

Nadia Vulvokov tvättar åter igen händerna i badrummet och hennes födelsedagsfest dundrar utanför dörren. Hon går ut från festen, snubblar ner för trappan – dör – och står åter igen och tvättar händerna i badrummet som hon precis lämnat. Det här kan låta tämligen tjatigt, men i och med att Nadia försöker undvika sitt öde – att dö – så växer historien. En serie som passar som handen i handsken under veckans tema “Bryt ihop och kom igen!“.

Så småningom så träffar hon Alan och det går upp för dem båda att de är inne i samma loop och det blir således en gemensam uppgift att knäcka – varför händer detta dem? Alan och Nadia är varandras motsatser – medan Nadia ständigt har levt på randen av katastrof och ständigt utmanar döden, så har Alan levt ett oerhört inrutat liv där ordning, reda och kontroll har styrt hela hans vardag.

Serien benämns som en komedi och ja, inte minst manusförfattarnas känsla för humoristiska variationer av den överraskande döden, så har berättelsen ett djup som du efterhand får en allt större förståelse för (därav titeln. En russian doll är en matrjosjka – en delbar trädocka med allt mindre delbara dockor inuti). Det är såklart ingen slump att denna om-och-om-igen-tillvaro drabbar just Alan och Nadia och desto mer du lär känna karaktärerna så förstår du också varför den ena av dem lever närmast kaos och den andra ordning. För varje död, varje ny del av historien så kommer du allt närmare den odelbara dockan längst in. Missa inte denna! Se den om och om igen, vettja!

Länk till trailer

Låten som lämpligt nog spelas vid varje nystart på toaletten:

Detta får runda av temaveckan “Bryt ihop och kom igen!” och imorgon är det såklart dags för ett nytt tema.

Foto: Dramatic Dolls av L & K Bosman

Kategorier
Kulturkoll

If at first you don´t succeed…

Varje gång någon använder uttrycket “bryt ihop och kom igen” så kan jag inte hjälpa det, Aalyah poppar upp i huvudet och stannar där som en öronmask tills något annat flyttar in. Den här gången råkade det dessutom sammanfalla med den vidriga dokumentären “Surviving R Kelly” på TV. Jag hoppas ni förstår vilka offer jag gör för kollot för den här dokumentärserien kan vara något av det mest förfärliga jag lidigt mig igenom.

Aalyah var en RnB-ikon på 90-talet som tyvärr dog alldeles för ung vid 22 års ålder i en flygolycka. 10 år tidigare skrev hon kontrakt med R Kellys skivbolag och fick honom som “mentor”. Bara några år senare gifte de sig i ett hemligt bröllop och hon var inte den enda tonåring som kom i hans väg. En del var till och med yngre. Vi snackar superstar och pedofil. Fy…

Men det här inlägget skulle inte handla om R Kelly utan Aalyah. Hade hon fått leva hade hon potential till att bli stor som Missy Elliot eller Queen Latifah. Hennes första album hette “Age Ain´t Nothing but a Number” vilket ju är ett uttryck man brukar använda om äldre människor men Aalyah var som sagt bara 12 och där kan man ju säga att titeln anspelade på något helt annat.

Låten som fastnat i mitt huvud och har suttit där sedan den kom 2000 är “Try again”.  Den kom under en period i mitt liv som format den är jag är idag på många sätt. Under början av 2000-talet träffade jag de människor som kom att bli mina bästa vänner, jag pluggade, flyttade, dansade, festade och försökte hitta mig själv för att använda en gammal klyscha. När min bästa vän flyttade från sitt korridorrum till en lägenhet med människor som kom att bli min andra familj så satt vi på flaket till flyttbilen och sjöng just den här låten. Varje gång vi snubblade i en kurva sjäng vi:

If at first you don’t succeed (first you don’t succeed),
Dust yourself off, and try again
You can dust it off and try again, try again
Cause if at first you don’t succeed (first you don’t succeed),
Dust yourself off, and try again
You can dust it off and try again, dust yourself off and try again, try again

Och skrattade. När man vet vad hon var med om känns det inte lika gulligt längre men vi var naiva och videon var assnygg och jag drömde om att se ut som Aalyah trots min bleka svenska hud och mitt babytunna hår.. Min trebarnsmage blir fortfarande avundsjuk på den där platta saken men hade hon fått leva hade hon troligtvis inte heller haft den kvar när hon fyllde 40. Speciellt med tanke på vilket liv hon levde.

Så här i efterhand känns det ändå skönt att tänka att just den här låten är producerad av Timerland och att hon faktiskt var lite äldre när den kom. Den är och förblir en av de största låtarna från det tidiga 2000-talet och känns inte ens gammal nu när man hör den igen, trots sina nästan 20 år på nacken.

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Lyrikkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v 7 2019

Den här veckan ägnar vi oss åt att bryta ihop och komma igen på Kulturkollo. På de egna bloggarna är det lite mer den vanliga lunken som gäller. Här hittar du veckans skörd av recensioner och lästips:

Bettys val av Marie-Louise Marc (Lotta)

Den där Jonny Jonsson Johnson av Elin Lindell (Carolina)

Den långa vägen till frihet av Nelson Mandela (Anna)

Det vi glömde säga av Klara Grede (Lotta)

Exile’s Honor av Mercedes Lackey (Carolina)

Flickan av Lisa Gidlöf (Helena)

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle

Horet i Hälsta av Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström (Helena)

Kring denna kropp av Stina Wollter (Fanny)

Mai betyder vatten av Kayo Mpoyi (Anna)

Naturlig skönhet av Nanna Johansson (Linda)

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid (Linda)

Nu och för alltid, Lara Jean av Jenny Han (Linda)

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri (Linda)

Stormvarning av Maria Adolfsson (Anna)

The son of the house av Cheluchi Onyemelukwe-Onuobia (Anna)

Kategorier
Kulturkoll

Hur kommer man igen då?

helena-top
Ibland bryter man ihop på riktigt, liksom faller igenom verkligheten. Faller, faller och faller. Landar någonstans som man inte känner igen. För mig hände det hösten 2016 när det helt plötsligt satt ett utmattningssyndrom på axeln och nu vintern 2019 är det väl hög tid att ha kommit igen eller?

Min allra första tanke när jag fått mig tillsagt att det var utmattad jag var var att ”det här kan jag ju skriva en bok om!”. Det är förstås en helt sjuk reaktion, men det var ju just sjuk jag var. Och det ligger fortfarande något i min tanke att det fattas en viss sorts böcker om stressrelaterat illamående och utmattning. Det finns ett gäng riktigt fina böcker som behandlar själva utmattningen, såväl skönlitterära som fakta (se en lista över mitt bästa sist i det här inlägget). Böcker man för det mesta inte orkar läsa när man är som djupast nere i det, men som kan ge tröst efterhand. Alla säger de detsamma, återhämtning tar tiiid. Och det är det jag saknar böcker om (jag kommer inte skriva dem), hur den där tiden ser ut.

Det är svindlande 2,5 år sen min kropp, själ och hjärna satte stopp. Det känns som fem minuter, och med tanke på hur min minnesförmåga ser ut idag skulle det lika gärna kunna vara det. Jag mår förstås oerhört mycket bättre idag, min vardag är anpassad på ett nytt sätt, jag vet hur jag funkar numera och jag har blivit rätt bra på att sätta stopp bara en liten stund försent. Men jag lever väldigt nära gränsen till vad jag klarar av och jag begriper fortfarande inte riktigt att det jag klarar av inte är lika mycket som tidigare. Jag jobbar fortfarande heltid, är förälder till två barn, skriver på två bloggar, läser mycket och har dessutom tagit mig för att skriva ännu mer (men inte om utmattning då). Men jag är inte lika effektiv på jobbet (vilket kanske bara jag märker egentligen), jag strävar numera efter att vara god nog, inte perfekt. Jag är inte lika bra på att blogga, det blir lite som det blir och det är helt ok. Som förälder är jag oerhört mycket bättre när jag jobbar mig från utmattningen än när jag var påväg in.

Böcker som kanske är det där jag saknat (jag har inte fixat att läsa dem än, men kanske en dag):
Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth
Bara lite till av Heidi Hakala
Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Böcker jag orkade läsa och som jag tycker mycket om:
Väggen av Pia Dellson
Sent i november av Tove Jansson (nej, den handlar väl inte om utmattning, men jag kunde känna igen mig så oerhört mycket i de här figurerna som sökte sig inåt och bort från stressen. Detsamma gäller Pappan och havet där den där passagen där Mumintrollet förstår vad det är Mårran är ute efter fick den här Mårran att gråta rätt okontrollerat).

Söker du fler lästips kring utmattningssyndrom så kan ni alltid kolla vad jag samlat i den här kategorin på min blogg Fiktiviteter, där finns det mesta.

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Ibland vill man bara gråta lite

Lotta

Ja. Precis så. Bara gråta. Inte prata. Inte tänka. Bara rensa ut allt genom att låta tårarna flöda fritt. Om man är blödig som jag så har man absolut inga problem att gråta. Jag kan gråta på beställning, jag gråter åt sorgliga saker, roliga saker, fina saker. När någon får pris, när någon är snäll, när någon är dum. Jag gråter också när jag är arg. Jag har alltså inga problem med att gråta och kan slå igång mina tårkanaler när jag tycker att jag behöver det. (Och även när jag inte behöver det…)

Men jag vet att vissa har svårt att släppa ut sina tårar och går och håller dem inom sig istället. Biter ihop och sväljer och lagrar alla känslor inom sig. Så här kommer lite hjälp på traven – jag listar mina bästa gråtfester. Ladda upp med näsdukarna och kör!

  1. Parenthood (tv)
    Denna underbara tv-serie som gick i sex säsonger mellan åren 2010-2015 är en känslobomb åt alla möjliga håll. Jag har gråtit till alla avsnitt utom ett. Om du lyckas se den här serien utan att fälla en enda tår så är du en sten.
  2. Ett litet liv (bok)
    Du kommer garanterat att gråta. Men det är inte säkert att du kommer att må så bra efteråt. Hela din själ slits ut och körs igenom en köttkvarn, så läs den i ett skede när du inte är allt för deprimerad till att börja med, risken finns att du sjunker ännu djupare ner. Fast det är fint också. Inte bara sorgligt och hemskt och fruktansvärt. Det är också fint. Jättejättehemskt och jättejättefint.
  3. The fault in our stars (bok)
    John Green får mig alltid att gråta (jag vet, ingen bedrift, men…), och TFIOS är inget undantag. Det är så sorgligt och det är så fint, och så skört och så hjärteknipande. Finns även en film men bokversionen träffar mycket hårdare.
  4. Fix you (låt)
    Just musik är tätt förknippad med minnen, så ofta är det helt vanliga låtar som sätter igång tårflödet för att man förknippar den med ett speciellt ögonblick. Men Coldplays Fix you är en sån finsorglig låt i sig själv. Den ger mig både ståpäls och översvämmade ögon, trots att jag inte ens gillar Coldplay särskilt mycket.
  5. E.T (film)
    Kan man se E.T utan att gråta? Näe. Det går inte. I’ll be right here. GAH!
  6. American Idol (tv)
    Välj valfritt avsnitt från auditionturnéerna. Det finns garanterat ett sorgligt livsöde, mästerligt berättat på äkta amerikanskt manér. Storytelling när det är som allra bäst, och jag faller för det. varje gång.
  7. Tusen strålande solar (bok)
    Tusen tårar faller, minst. Här blir man både arg och ledsen över de kvinnliga huvudpersonernas situation. Men här finns också värme. Och det är en himla fin läsupplevelse.
  8. Torka aldrig tårar utan handskar (tv, bok)
    Tårar av ilska och tårar av sorg. Tårar av alla de slag utlovas i Gardells mästerverk. Jag har själv bara sett tv-serien och om det är som det brukar, att böckerna alltid är bättre, då kommer du att behöva köpa hem storpack näsdukar för här flödar det på.
Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Bryt ihop och kom igen!

helena-top

Den här veckan bryter vi ihop och vi kommer(förhoppningsvis) igen. Inom kulturen är det inte ovanligt att den där punkten som vi når när kraften tar slut, tålamodet tryter och lugnet är som bortblåst är bokens eller filmens vändpunkt.

Kulturen fylls av oförglömliga, otroliga, förutbestämda, obegripliga och alldeles fruktansvärda eller fantastiska mentala sammanbrott, psykiska kollapser, men också kamp, jävlar-anammar och pånyttfödelse.

Denna vecka vill vi att du lyfter fram dessa – de oförglömliga “Bryt ihop och kom igen-historierna”. Tänk litteratur, tänk teater, film, serier eller vad du nu kan komma på.

Delta genom att svara på din egen blogg, i kommentarerna här nedan, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att nämna oss @kulturkollo och använda taggen #brytihopochkomigen eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Kategorier
Aktuellt Kulturkoll Romankoll

Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth

linje-ulrica
Jag kan inte sluta gråta är författaren Anne Liljeroths fjärde roman och den är baserad på hennes egna erfarenheter om att jobba sig sjuk och att drabbas av utmattningsdepression. Romanens huvudperson Josefin är dock fiktiv, men hennes berättelse är en som alltför många dessvärre kommer att känna igen sig i.

Vi får följa Josefin under ett år från det att hon kraschar och fram tills att hon börjar se en ljusning och en framtid igen.
I vartannat kapitel får vi del av Josefins egna reflektioner över sin utmattningsdepression. Både hur den påverkar henne och hur rädd hon är för hon aldrig ska bli “sig själv” igen. De plågsamma skuldkänslorna för hur hennes tillstånd drabbar familjen och barnen, och den egen skammen över att inte “klara av” saker beskrivs ärligt och trovärdigt. Här ligger den stora igenkänningen hos mig och troligen hos många andra som drabbats av depression, utmattning eller annan sjukdom som gjort att livet inte blir som man tänkt sig.

Vartannat kapitel beskriver Josefins arbetsliv och de händelser som ledde fram till kraschen. Hennes arbetssituation är verkligen extrem på ett sätt som nästan känns overkligt, men tyvärr vet jag att det inte är så utan att det tyvärr finns arbetsgivare som pressar sin personal på ett helt orimligt sätt och att det finns arbetsmiljöer som är otroligt destruktiva. Möjligen kan jag beklaga lite att författaren har valt att placera sin huvudperson i en arbetsmiljö som kanske inte riktigt alla kan relatera till. Tyvärr kan utmattningsdepression drabba i många andra typer av miljöer och orsakerna till att någon drabbas är ännu mer komplexa än att jobba långa, långa dagar och aldrig ha semester. Nu tycker jag att boken beskriver sådana saker också – som till exempel otydliga mellanchefer, upprivna direktiv och oförutsägbara strategier. Jag hoppas att inte någon läsare tänker att man bara kan bli sjuk av en sådan miljö och inte av ett mer “vanligt” jobb.

Jag uppskattar hur författaren formulerar sig kring utmattningen och hur hon sätter ord på hur hjärnan kan kännas. Som om den inte fungerar alls. Som att den faktiskt är trasig på riktigt.

Min hjärna har tömts på kunskap och jag måste lära om. Börja om. Som ett barn. Jag hatar det här. Kan inget. Klarar inget. Jag är en medelålders snorunge. Van att få som jag vill, att klara mig själv, att kunna bestämma och att minnas. Bortskämd. Jag vill bli frisk. Nu.

 

Också i beskrivningarna av hur relationen med barnen påverkas och Josefins enorma skuldkänslor tycker jag att Anne Liljeroth är hjärtskärande mitt i prick. Däremot får jag inte riktigt kläm på porträttet av maken Johan. Här känns det lite känsligt att skriva något, för jag vet ju inte hur mycket som är lånat ut verkliga livet, men det känns lite som om Josefin tar på sig hela skulden när deras relation krisar och att det är hon som orsakade hans svek. Jag förstår att en person kan känna så i det här läget, men det får liksom stå oemotsagt även i slutet av boken. Slutet som jag för övrig känns lite väl “ihophastat”. Det känns synd på den i övrigt starka berättelsen att “komma igen”-biten skyndas förbi på bara några sidor och en kort, om än hoppfull, epilog.

Men trots dessa invändningar så är Jag kan inte sluta gråta en fin läsupplevelse med bra läsdriv och flera pricksäkra formuleringar som sätter ord på känslor som rör utmattning och depression.

 

 

 

 

 

Titel: Jag kan inte sluta gråta
Författare: Anne Liljeroth
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: 2019