Om en ska läsa – vad ska en läsa då?

helena-top

När Stephen King kommer på tal, så nödgas jag erkänna att ett tidigt läsminne skapade en viss aversion mot författaren eller rättare sagt mot hans böcker. Så pass att jag sedan dess inte läst något av honom. Inte en helt rationell reaktion kan villigt erkännas.

I bästa bokslukarålder, si så där runt nio år gammal kastade jag mig handlöst och aningslöst över en Stephen Kingbok. Jag minns än idag den där krypande skräcken som sakta omslöt mig när jag satt och kurade under täcket. Jag minns än idag hur jag, till mitten hunnen på min King-vandring, slog igen boken och kastade den [bokstavligen] ifrån mig. Jag och Stephen King har inte riktigt rett ut det där än. Vi har inte varit på ”on speaking terms” så att säga sedan dess.

Visserligen har jag läst hans Att skriva: en hantverkares memoarer. Inte så läskig. Inte alls. Och kanske kan den inte kompensera att jag blundat för hans hela utgivning. Min nyfikenhet har dock fått ny kraft, inte minst då jag äntligen har bejakat skräckgenren – inte minst på grund av Mats Strandbergs böcker.

Har jag läst någon King inför veckans tema? Nopp. Men jag har tänkt på det. Stephen King har dock skrivit närmare 60 romaner (varken noveller, novellsamlingar eller fackböcker inräknat). Det skulle alltså ta mig drygt ett år att läsa mig igenom denna imponerande mängd. Hur ska jag kunna hitta russinen i denna enorma kaka? Jo, jag hör av mig till en King-fantast – Helena Dahlgren – som i sin skräcksamling 100 hemskaste lyfter fram Stephen Kings böcker flertalet gånger. Jag bad henne helt enkelt att lista fem böcker som jag borde läsa och visst kunde hon det:

1. Det

Baksidestexten berättar: “Den lilla staden Derry i Maine ser ut som den typiska amerikanska småstaden trygg och sömnig med sina villaområden, snabbmatsställen och affärer. Men det är bara på ytan. I kloakerna under staden finns något som ligger på lur och iakttar. Där finns ondskan. Där finns Det.” Ja, ni vet clownen. Coulrofobins moder så att säga. Japp, kan hålla med Helena här att Det borde läsas trots att de sista hundra sista sidorna – enligt henne själv – “är ett av de bästa argumenten för (den högst välgrundade, sällan ifrågasatta) åsikten ‘Stephen King kan bara inte låta bli att spåra ut mot slutet’.”

2. Flickan som älskade Tom Gordon

En nioårig flicka går vilse i skogen. För att mota den tilltagande skräcken och som tröst har hon sin Walkman, “där hon rattar in basebollaget Boston Red Sox kamper och lyssnar till hur hennes hjälte Tom Gordons avslut räddar hem matcherna. Och när mottagningen börjar bli otydlig tar Trisha till fantasin. Tom Gordon går bredvid henne i skogen – det blir hennes enda chans att klara sig mot fienden, den som bara de slaktade rådjuren och de kullvräkta träden vittnar om.” Den här har jag faktiskt aldrig hört talas om, men när jag surfar runt så verkar den vara väldigt uppskattad. Japp, skriver väl upp den då.

3. Benrangel (superunderskattad!)

Baksidestexten påstår att detta är en av Stephen Kings mest gripande och oförglömliga romaner. Det är “en berättelse om sorg och förlorad kärlek, om en ny kärlek som påverkas av det förflutnas hemligheter och om ett oskyldigt barn som hamnar mitt i en uppslitande dragkamp.” Det står också: “I Benrangel har Stephen Kings frodiga fantasi med dess spirituella och ångestladdade undertoner fått fritt spelrum. Och här får vi, i vad som betecknats som “en kärlekshistoria om de mörka skrymslena vi alla har inom oss”, en demonstration av hans mästerliga förmåga att förmedla känslor.” Låter onekligen lite som en Fanny-bok, va?

4. Dolores Claibourne

En titel jag känner igen och om jag inte missminner mig så har jag sett filmatiseringen med Kathy Bates i huvudrollen.  Dolores Claiborne “förhörs av polisen efter Vera Donovans plötsliga död – den rika, invalidiserade gamla damen som Dolores vårdat så länge. Alla vet att de två kvinnorna inte alltid varit sams, och dödsfallet döljer en hel del mysterier. När Dolores nu möter rättvisan har hon dock långt mycket mer att komma med: en livshistoria, en bekännelse och ett försvar.”

5. Carrie

Ja, en riktigt King-klassiker. Carrie är för övrigt den första romanen som han fick publicerad. I hans Att skriva: en hantverkares memoarer går det att läsa att han innan dess skrivit tre romaner som alla blivit refuserade (men senare utgivna): Raseri, Den flyende mannen och Maratonmarschen. 

Jag bugar, tackar och niger för din lista Helena. Jag blir uppriktigt nyfiken på Flickan som älskade Tom Gordon, Benrangel och Dolores Claibourne. Jag förnekar såklart inte Det och Carries storhet – det kan dock vara svårt att förbise filmatiseringarna som sitter som etsade på hornhinnan – jag är ju en hängiven anhängare av falangen: läs boken först, se filmen sen (vilket detta blir ett ypperligt exempel på).

6 comments Add yours
  1. Varsågod! Dolores Claibourne har för övrigt den fantastiska förstameningen “Sometimes, being a bitch is the only thing a woman has to hold on to”. En väldigt bra kvinnoskildring. Och Benrangel är kanske min bästa King EVER! En jättefin parafras på Rebecca, om sorg, skrivande och kärlek. Tycker nästan du ska börja med den! Och om den faller dig i smaken, läs Liseys berättelse sedan. Om änkan till en framgångsrik författare. ☺

  2. Benrangel är en av mina stora King-favoriter, sorglig och spöklik. Jag valde mellan den och Duma Key för mitt inlägg om bästa King-böckerna, men kom fram till att jag skrivit väldigt mycket mer om Benrangel och därför borde pusha för Duma Key.

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.