Varthän en vecka som denna när man inte har så stor koll på vare sig Bollywood-film eller de stora indiska författarna? Jo, om man är jag så fulgooglar man sig förstås fram till att det finns en särskild sorts indiska barnvampyrer som kallas masan. Om man korsar masans skugga blir man hens nästa offer, om man är ett barn vill säga eftersom masan livnär sig uteslutande på andra barns blod. Mycket otrevlig typ, mycket oemotståndlig att ta som utgångspunkt till ett inlägg som ska handla sorgligt lite om Indien…
Barnvampyrer är som vi alla vet sjukt obehagliga och sorgliga. Tusenåriga varelser som fastnat i sin lilla kropp och kanske också med sitt barnjag kvar där inne. Möjligen är det för att vampyrer ofta skrivs med en stor dos erotik som författare som regel håller sig borta från barnvampyrerna. Kanske är det ett utslag för sunt förnuft och självbevarelsedrift. Hur det än är så är det nog tur att barnvampyrerna är få, men det är också fint att de som finns finns, de kan nämligen vara rätt magnifika för berättelsen när de skrivs rätt.
Stephen King ägnar sig åt monstervampyrer och han har naturligtvis koll på att det läskigaste som finns är onda barn, därför låter han barn bli vampyrförvandlade och likt indiska masans hemsöka andra barn i Staden som försvann. Det är skrämmande, men som vuxen är det dessutom svårt att stå emot den där sorgen som skapas genom Kings osentimentala berättande. När John Ajvide Lindkvist skrev om Eli i Låt den rätte komma in var det på ett helt nytt och annat sätt, men också där hade jag mycket svårt att värja mig mot sorgen.
Möjligen var Anne Rice först (som med så mycket annat), i alla fall var hon först med att skriva ett vampyrbarn på det sättet hon gjorde det och dessutom hantera konsekvenserna av det i berättelsen på ett så fint sätt. Hennes Claudia i En vampyrs bekännelse är i sig själv ett bevis på vilken förbrytelse det är i vampyrvärlden att skapa en barnvampyr, hon är ett monster. Hennes ilska mot alla som får växa upp till kvinnor är hemsk och hjärtekrossande. Hon är fasansfull i sin barnslighet, och man vill bara krama henne, mot bättre vetande, samtidigt som man vill sätta en påle i hennes gnälliga hjärta.
Kanske är barn i odödlig version så obehagliga för att barn per definition är ofärdiga, de har ju hela livet framför sig och ska utvecklas till sig själva, uppnå sin fulla potential. Att beröva dem den möjligheten och frysa dem mitt i steget så att säga är väl det allra värsta man kan ta sig för som författare kan jag tänka. Men som sagt, jag är glad att vissa vågar och gör det så bra. Jag tror att det är bra att då och då konfronteras med känslorna som sådana förfärliga skevheter väcker.
