Kategorier
Kulturkoll

Om jag säger Indien så säger du …

 

 

Idag är det valborgsmässoafton och jag tänker att det får bli en lättsam och snabb utmaning. Jag frågar helt enkelt just dig:

Om jag säger Indien så säger du …

Vad ploppar upp i ditt huvud?

Handlar det om mat, yoga, meditation, kläder, litteratur, film, musik, naturupplevelser, arkitektur eller kanske kryddor? Just idag tänker jag allra mest på tandoorikyckling med raita och naanbröd. Det är så himla gott!

Svara här i kommentarerna eller på egen blogg. Insta och twitter funkar förstås också bra. Tagga med #kulturkollo och länka gärna in här så att vi hittar till varandra.

Släng nu iväg er tanke och del den med oss och sedan är det bara att ut och fira Valborg alla fina!

Kategorier
Romankoll

Och så blir det (indiska) barnvampyrer

helena-top
Varthän en vecka som denna när man inte har så stor koll på vare sig Bollywood-film eller de stora indiska författarna? Jo, om man är jag så fulgooglar man sig förstås fram till att det finns en särskild sorts indiska barnvampyrer som kallas masan. Om man korsar masans skugga blir man hens nästa offer, om man är ett barn vill säga eftersom masan livnär sig uteslutande på andra barns blod. Mycket otrevlig typ, mycket oemotståndlig att ta som utgångspunkt till ett inlägg som ska handla sorgligt lite om Indien…

Barnvampyrer är som vi alla vet sjukt obehagliga och sorgliga. Tusenåriga varelser som fastnat i sin lilla kropp och kanske också med sitt barnjag kvar där inne. Möjligen är det för att vampyrer ofta skrivs med en stor dos erotik som författare som regel håller sig borta från barnvampyrerna. Kanske är det ett utslag för sunt förnuft och självbevarelsedrift. Hur det än är så är det nog tur att barnvampyrerna är få, men det är också fint att de som finns finns, de kan nämligen vara rätt magnifika för berättelsen när de skrivs rätt.

Stephen King ägnar sig åt monstervampyrer och han har naturligtvis koll på att det läskigaste som finns är onda barn, därför låter han barn bli vampyrförvandlade och likt indiska masans hemsöka andra barn i Staden som försvann. Det är skrämmande, men som vuxen är det dessutom svårt att stå emot den där sorgen som skapas genom Kings osentimentala berättande. När John Ajvide Lindkvist skrev om Eli i Låt den rätte komma in var det på ett helt nytt och annat sätt, men också där hade jag mycket svårt att värja mig mot sorgen.

Möjligen var Anne Rice först (som med så mycket annat), i alla fall var hon först med att skriva ett vampyrbarn på det sättet hon gjorde det och dessutom hantera konsekvenserna av det i berättelsen på ett så fint sätt. Hennes Claudia i En vampyrs bekännelse är i sig själv ett bevis på vilken förbrytelse det är i vampyrvärlden att skapa en barnvampyr, hon är ett monster. Hennes ilska mot alla som får växa upp till kvinnor är hemsk och hjärtekrossande. Hon är fasansfull i sin barnslighet, och man vill bara krama henne, mot bättre vetande, samtidigt som man vill sätta en påle i hennes gnälliga hjärta.

Kanske är barn i odödlig version så obehagliga för att barn per definition är ofärdiga, de har ju hela livet framför sig och ska utvecklas till sig själva, uppnå sin fulla potential. Att beröva dem den möjligheten och frysa dem mitt i steget så att säga är väl det allra värsta man kan ta sig för som författare kan jag tänka. Men som sagt, jag är glad att vissa vågar och gör det så bra. Jag tror att det är bra att då och då konfronteras med känslorna som sådana förfärliga skevheter väcker.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Namaste – välkomna till Indien!

I ett av världens folkrikaste länder pågår just nu ett val till parlamentet och rapportering om landet i media har varit återkommende de senaste veckorna. Resultatet av de 900 miljoner människornas val får vi reda på först i slutet av maj. Landet är förstås Indien och det är förutom ett folkrikt land också ett av mina drömresmål.  Varför inte litteraturfesten i Jaipur? Ännu har jag inte rest, men vem vet? 1985 skrev jag en uppsats om Indira Gandhi och där någonstans började mitt intresse. Sedan har det bara fortsatt.

Som tur är så har jag kunnat resa till landet via min läsfåtölj och veckan inleds med ett lista över riktigt spännande läsning från Indien. Gammalt och nytt i en salig blandning, men varmt rekommenderade är allt av författarna:

Aravind Adiga – min favorit är Den vita tigern

Anita Desai – min favorit är Dagens klara ljus

Anita Nair – min favorit är Kvinnor på ett tåg 

Arundathi Roy – min favorit är De små tingens gud

Jhumpa Lahiri – min favorit är Sankmark 

Kiran Desai – min favorit är Bittert arv

Rohin Mistry – min favorit är En familjeangelägenhet 

Vikas Swarup – min favorit är Slumdog Millionaire

Oj, jag inser att det mesta som jag skriver om här ändå har några år på nacken, finns det nyare romaner som jag missat? Tipsa mig gärna!

Namaste – välkomna med till en vecka fylld med kulturyttringar från Indien!

Kategorier
Kulturkoll

10 bästa tv-vinjetterna

Lotta

Vissa tv-vinjetter och signaturmelodier har fastnat i minnet. Min favorit av alla är vinjetten till tv-serien Nord & Syd, med musik av Bill Conti. Jag bestämde mig redan som tonåring att det skulle vara intågsmusiken till mitt bröllop. (Helst skulle jag väl också tåga in med Orry Main vid min sida). Nu blev det aldrig så, det hade behövts en stor stråkorkester för att ge låten rättvisa. Men som jag älskar den, fortfarande. Den är magisk!

Nord och Syd

Här kommer några fler oförglömliga vinjetter.

Sagostunden 1979

Boktipset

Beverly Hills 90210

Professor Balthazar

Weeds

https://www.youtube.com/watch?v=t3_ug-IGBJY

Dallas

Baywatch

Lilla huset på prärien

https://www.youtube.com/watch?v=Vt4z16n-3eU

Varuhuset

https://www.youtube.com/watch?v=SrITHdtwIOA

Kategorier
Kulturkoll

Utan motståndskraft ger jag mig hän

helena-top

Jag måste erkänna att jag är oerhört lättfångad av detta medie där vi på avstånd kan få såväl ljud som tvådimensionella rörliga bilder till oss. Lite för lättfångad för mitt eget bästa bör tilläggas. Läslusten förtvinar i takt med att streamingtjänsterna går för fullt här hemma. Tyvärr kan jag inte hitta någon balans mellan dessa två saker och periodvis gör jag antingen det ena eller det andra.

Min vurm för det rörliga bildmediet har synts här på Kulturkollo. Senast tipsade jag om Russian doll, och tidigare har jag skrivit om Skogen och Dark, och även om sorgen när serier tar slut. Och några tipsinlägg har jag även fått in, här och här.

Sambon gillar TV-serie-svullande nästan lika mycket som jag, så när jag är gräsänka (vår och höst) gäller det att hitta serier som jag vet att han inte skulle vilja se. Just nu binge-tittar jag The Act, och har i dagarna slutfört säsong 2 av Chilling Adventures of Sabrina (nostalgin!), och innan dess You och A Discovery of Witches.Jag har också tittat ikapp på Better things (gillar skarpt, se den!) och måste nu tyvärr nöja mig med ett avsnitt i veckan (bu HBO!).

Nu är sambon hemma igen på kvällarna och jag ser fram emot säsong 2 av Killing Eve, säsong 8 av Game of Thrones, och My friend Dahmer(film baserad på seriealbumet Min vän Dahmer av Derf Backderf). Men snart får streamingtjänsterna börja leverera i samma takt som vi tittar, annars får vi… får vi börja läsa.

Kategorier
Aktuellt Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v.17 2019

Ja, den här veckan sitter vi mest och tittar på TV och har kanske dragit ner på lästakten något… Om det märks i vårt recenserande? Ja, kolla listan nedan så får ni se!

 

Crucible of Gold (Temeraire 7) av Naomi Novik (Carolina)

Den magiska enhörningsön – Den förtrollade skogen av Zanna Davidson (Carolina)

En ensam färd av Göran Redin (Anna)

Ester Tagg och den flygande holländaren av Linn Åslund (Carolina)

Ett annat jag av Petter Lidbeck och Carin Gerhardsen (Anna)

Frallan är bäst! av Sara Ohlsson (Carolina)

Förälskad i trubbel av Sarah Title (Helena)

Izas ballad av Magda Szabó (Anna)

Monster monster – Den köttätande tentakelväxten av Johannes Pinter (Carolina)

Muse of Nightmares av Laini Taylor (Carolina)

Pepparkornen och den svarta förbannelsen av Sarah Bosse (Carolina)

Regnmannen av Jonas Karlsson (Carolina)

Staden av Camilla Sten (Anna)

Ödesryttarna av Helena Dahlberg (Anna)

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Cormoran Strikes back

Nä, jag tänkte inte söka jobb som rubriksättare inom brittisk skvallerpress även om man kanske skulle kunna tro det. Däremot väntar jag ivrigt på att nästa del i serien om Cormoran Strike ska filmatiseras och bli en ny miniserie. Som så många andra tittar jag mest på brittiska deckare när jag får en stund över och för ett par år sedan fick jag höra att böckerna om Cormoran Strike skulle filmatiseras. Ni vet deckarserien som J K Rowling skriver inder pseudonymen Robert Galbraith. Otroligt nog hittade jag faktiskt den här serien INNAN jag visste att JK Rowling låg bakom och jag gillade faktiskt skarpt redan från början.

Engelsk veteran med kändispappa driver en lagom konkursmässig deckarbyrå som på något vis alltid lyckas vända trenden när ekonomin är som sämst och få pangflyt. Mycket tack vare sekreteraren/partnern Robin Ellacott.

Nyligen upptäckte jag att den faktiskt filmatiserades för flera år sedan och att de tre första böckerna redan har visats. Serien heter C B Strike och huvudrollen spelas av Tom Burke medan Robin spelas av Holliday Grainger. Jag måste erkänna att jag var en smula skeptisk till båda men jag tycker nog att Holliday Grainger kanske passar något bättre med min inre bild av Robin än Tom Burke gör av Cormoran Strike. Han är mycket… större, i böckerna. Och mer bordus. Man vänjer sig däremot snabbt och nu tycker jag nog att det funker fint faktiskt.

Avsnitten är en timme långa och det känns precis lagom. De lyckas faktiskt få med ganska mycket av böckerna. Även om första säsongen är en smula  på ytan och detr tar ett tag innan man kommer in i serien faktiskt. Precis som med böcker. Här har de ju turen att massor av personer har förförståelsen från böckerna och hade jag inte läst dem så hade jag inte hängt med lika bra alls. Eller ens riktigt greppat grejen med karaktärerna som presenteras lite tunt. Och ledmotivet och inledningn ska vi bara inte tala om. Visst är det en bra låt men den passar verkligen inte ihop med serien.

Med det sagt så läängtar jag till nästa omgång och jag måste ju bara hinna läsa den senaste boken, Lethal white, innan dess. Har ju faktiskt inte gjort det än.

Har ni sett eller läst? Vad tycker ni om castingen? Tumme upp? Tumme ner?

Kategorier
Kulturkoll

Hur blev det så här?

helena-top
Jag är en sån som alltid tittat mycket på tv. När jag var barn och det bara fanns två kanaler (i fordom alltså) så odlade jag specialkunskaper i att memorera programtablåer. Jag visste vad som visades och när. När jag sen blev tonåring såg jag det mesta. Eftermiddagsfilmer med Nils Poppe eller av Ingmar Bergman, nyheter, dokumentärer, språka på finska, Norén-pjäser, you name it jag såg det.

Sen blev jag en sån som drogs med i tv-serietittandet, först på ett avsnitt i veckan-sättet, sen med dvd-boxar och slutligen med binge-tittande via olika tv-tjänster. Jag tittade och tittade och tittade. Tills 2016 när jag kraschade av allt jobb, allt läsande och allt tittande. Inte det i sig förstås, men när det blev för mycket av allt som skulle hinnas med så gick jag sönder litegrann.

Idag ser jag ytterst lite på tv. Sånt som är känslomässigt jobbigt eller utmanande skippar jag helt trots att jag egentligen tycker om det. Jag orkar inte, det kostar för mycket. Egentligen ser jag bara kortavsnittade tv-serier som Parks and recreation och 30 Rock och så Doctor Who. I övrigt inte särskilt mycket.

Och jag hade egentligen tänkt avsluta det här inlägget med en lista över sånt jag ser fram emot att se när jag orkar bemöda mig att titta. Jag kom bara på Jessica Jones andra säsong och fortsättningen av Supernatural och den senare är jag inte längre säker på att jag är så värst sugen att se… Det blev inte mycket till lista alltså, men ni kanske kan tipsa mig istället? Vilka guldkorn som är ofarliga, inte så tänkvärda och fluffiga nog för mig att titta på har ni att erbjuda?

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Veckans utmaning: Det glömmer jag aldrig!

Lotta

Veckans utmaning handlar om det där oförglömliga tv-minnet som för evigt etsat sig fast i ditt medvetande. Bilden ovan visar en familj som tittar på den första månlandningen. Själv är jag för ung för att ha varit med då, men jag kan tänka mig att det måste ha varit en stor upplevelse som man aldrig glömmer.

Jag har några andra starka tv-minnen. Jag minns klart och tydligt vad jag gjorde under 9/11. Jag var föräldraledig med min son och tittade på Oprah på TV4 när ett nyhetsmeddelande började rulla fram över rutan om att ett flygplan kraschat in i World Trade Center. Snart avbröts eftermiddagssändningarna med nyheter och Bengt Magnusson som rapporterade om vad som hände, och sedan kunde jag inte lämna tv:n på hela kvällen.

Jag minns också hur jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen den 1 mars 1986 och tänkte som vanligt se Gomorron Sverige – den lilla tecknade filmen och lyckohjulet kunde man inte missa. Men just den här morgonen var det ingen sändning utan istället ett nyhetsmeddelande om att Olof Palme blivit skjuten. Och hela dagen blev så tyst och märklig.

Jag minns också den lilla rojalisten i mig som den 29 juli 1981 sprang fort i regnet med uppfällt paraply mellan min kompis hus och mitt eget, för att missa så lite som möjligt av prinsessan Dianas bröllop. Hon var så vacker, och klänningen var helt overklig. Det är också ett av mina allra tidigaste tv-minnen.

Vad minns du?

Skriv dina svar i kommentarerna eller på din egen blogg (men länka nedan så att vi hittar till inlägget).

Kategorier
Kulturkoll

Seriöst? Tittar du i tablån?

Men Anna, seriöst? Kollar du i tv-tablån?

Den kommentaren fick jag häromdagen när jag satt med dagstidningen (i papper) vid bordet i personalrummet. Det var självklart en människa som aldrig läser papperstidning och som inte heller ser TV som ställde frågan. Jag ser inte heller så ofta TV men just den här dagen så handlade det om att jag ville se direktsänd sport. Det är det enda numer som får mig att ta fram tablån i tidningen, eller för den delen min perfekta app på telefonen. Att se sport i efterhand är liksom inte samma grej och jag passar, så ofta jag kan, in de evenemang som jag vill se. Av blicken att döma som jag fick från kollega så är jag närmast en dinosaurie. Det vill säga en utrotad art.

Ärligt skall jag säga att det till och med var så att jag senaste vinter-OS köpte en tidning för att hålla koll på alla tider. Det var inte alls särskilt länge sedan som läsandet av TV-tablån var standard. Till storhelger och annat så hände det att man kryssade för program och filmer och kanske laddades videon med ett extralångt inspelningsband om man skulle på kalas, så att man inte skulle missa. Hur fort har det inte gått? Nu har jag Netflix, HBO och C-more. Jag tittar på allt jag någonsin skulle vilja önska i min telefon (även om handboll i telefonen var väl smått, det erkänner till och med jag) och allt finns ett knapptryck bort.

Ibland undrar jag hur det påverkar oss som människor, det där att aldrig behöva planera och vänta på de medier som vi vill konsumera. Ettåringarna swipar och byter film på You-Tube i rasande fart och eleverna som jag möter i skolan har allt kortare uthållighet. Särskilt när det kommer till läsning och att träna sig till en god läskondis. De elever som jag undervisar väljer alltid bort en film om den är textad på svenska för det är så jobbigt att läsa …

Nu kom jag på stickspår här, bäst att plocka fram tidningen på Ipaden och se om det kanske finns något spännande i tablån i eftermiddag. Fotbollen klockan 15 ska jag passa in!