Hur blev det så här?

Jag är en sån som alltid tittat mycket på tv. När jag var barn och det bara fanns två kanaler (i fordom alltså) så odlade jag specialkunskaper i att memorera programtablåer. Jag visste vad som visades och när. När jag sen blev tonåring såg jag det mesta. Eftermiddagsfilmer med Nils Poppe eller av Ingmar Bergman, nyheter, dokumentärer, språka på finska, Norén-pjäser, you name it jag såg det.

Sen blev jag en sån som drogs med i tv-serietittandet, först på ett avsnitt i veckan-sättet, sen med dvd-boxar och slutligen med binge-tittande via olika tv-tjänster. Jag tittade och tittade och tittade. Tills 2016 när jag kraschade av allt jobb, allt läsande och allt tittande. Inte det i sig förstås, men när det blev för mycket av allt som skulle hinnas med så gick jag sönder litegrann.

Idag ser jag ytterst lite på tv. Sånt som är känslomässigt jobbigt eller utmanande skippar jag helt trots att jag egentligen tycker om det. Jag orkar inte, det kostar för mycket. Egentligen ser jag bara kortavsnittade tv-serier som Parks and recreation och 30 Rock och så Doctor Who. I övrigt inte särskilt mycket.

Och jag hade egentligen tänkt avsluta det här inlägget med en lista över sånt jag ser fram emot att se när jag orkar bemöda mig att titta. Jag kom bara på Jessica Jones andra säsong och fortsättningen av Supernatural och den senare är jag inte längre säker på att jag är så värst sugen att se… Det blev inte mycket till lista alltså, men ni kanske kan tipsa mig istället? Vilka guldkorn som är ofarliga, inte så tänkvärda och fluffiga nog för mig att titta på har ni att erbjuda?

Bild från Pixabay