Hyfsat autentisk scen i ett litet skånskt hem på landet:
TONÅRSBARN: Asså, JAG skulle då inte vilja lägga så många år av mitt liv på att resa till Mars.
UNG-MAN-TYP-VUXEN: Men ändå: att få vara en av de första? Vara med om steget ut? Forskarna säger ju att…
ÖM MODER, TILLIKA SKOLBIBLIOTEKARIE SEDAN MÅNGA ÅR: Vilka forskare? Var har du läst det? Har du…
TONÅRSBARN OCH UNG-MAN-TYP-VUXEN tillsammans, med ganska stor trötthet i sina röster: …kollat källan? Ja, mamma, vi HAR kollat källan. Det handlar om forskningsrapporter från…
ÖM MODER misstänksamt: Forskare varifrån? Vilken slags rapporter? I vilket syfte har de skrivits?
TONÅRSBARN OCH UNG-MAN-TYP-VUXEN: Kan du lugna dig? Kan du lita på någonting, någongång?
Jodå, det kan jag. Kanske. Men det här med att jobba som skolbibliotekarie och ständigt, ständigt påminna om, lära ut, resonera kring och använda mig av källkritiskt tänkande kan ibland kännas som något av en yrkesskada. Eller om det är att jag levt i mer än femtio år och blivit allt mer cynisk för varje år som går. Kan vara båda tillsammans. Så nu när vi på Kulturkollo ägnar veckan åt MIK och medievetenhet som ju är det jag i princip jobbar med hela dagarna som skolbibliotekarie så var det snart det här jag tänkte mest på och ville skriva om: att det snart känns som att jag inte litar på någonting. Barnen har rätt.
Varför är jag då så misstänksam? Kan jag inte bara nöja mig med att misstro märkliga inlägg på Facebook och uppenbart vinklade hemsidor på nätet? Nej, jag har ju börjat fundera på alla källor. Ta faktaböcker. De borde vara tilförlitliga källor? Men: vem har skrivit och vilket förlag gav ut? Vinstsyftet? Är texten faktagranskad av någon annan kunnig i ämnet? Hur gammal är boken? Det som är fakta idag kan vara helt fel om 5 eller 10 år. Eller dagstidningar, även stora och oberoende sådana: de gånger jag själv av någon anledning fått vara med i tidningen, eller om det står om någonting jag själv vet extra mycket om eller varit inblandad i – då är det alltid något i texten som inte stämmer riktigt. Någon missuppfattning. Något faktafel. Så klart att det måste vara så – men i så fall gäller ju det allt det andra som står i tidningen också? Vad är sant och korrekt uppfattat? Är det vinklat? Finns faktafel?
Men hallå, du misstänksamma skolbibliotekarie – du tror väl åtminstone på förstahandskällor, dvs de som själva har varit med om något? Alltså, nja. Nej. Det är ju det här med minnet – vi minns olika saker. Två syskon som vuxit upp i samma hem har ganska ofta olika uppfattningar om förhållanden under barndomen. Olika minnen. (och därför har jag ofta rätt svårt för självbiografier av olika slag, där oftast bara en sanning presenteras) Eller ta vittnesuppgifter? Olika vittnen minns olika saker, och vilken uppfattning är den rätta?
Och någonting jag funderat mycket på senaste tiden, något jag vet är ämne för idéhistoriker och sådana kloka: historieskrivning. Vems version av det som hände för, säg, 500 år sedan är det vi uppfattar som ”historia” och sanning? Vi var ju inte där, var ju inte med, och kommer aldrig någonsin ha möjlighet att prata med dem som levde då. Det är galet intressant och något jag skulle vilja gräva ned mig i. Men tiden, livet (och studielånen) räcker inte riktigt till för detta, så jag får nöja mig med att vara skolbibliotekarien som tjatar och pratar om källkritiskt tänkande i allt. Fast jag kanske borde försöka lära mig lite tillit igen?
Bild: Pixabay