Kategorier
Kulturkoll

Staden av Camilla Sten

helena-top

Jag tänker inte inleda den här recensionen med att skriva att jag inte läser skräck, vilket jag gjort flertalet gånger tidigare. Det är bara att inse faktum: jag läser skräck. På Bokmässan så lyssnade jag på ett seminarium med titeln “Att leka med spänningsgenren” där bland annat Camilla Sten och Mats Strandberg deltog. Sten framhöll att många säger att skräck inte är en stil för dem, men samma personer gärna ser på Stranger things. Strandberg jämför detta påstående med alla som hävdar att de inte läser fantasy, men älskar Game of Thrones.

Onekligen känner jag igen mig i de här beskrivningarna, men jag ser snarare min mer frisinnade streamingsmak som en trigger till att även börja läsa dessa genrer. Eller ja, fantasy är månne fortfarande inte min kopp te, men till skräcken har jag hittat.

Under detta seminarium diskuterades gränslandet mellan spännings- och skräcklitteratur. Var går gränsen? Måste det finnas en gräns? Jag blev där och då väldigt nyfiken på Camilla Stens Staden och tänker nu i retroperspektiv att den romanen är ett lysande exempel på när genrer möts och blandas. Staden är både en rysare, en skräckroman och samtidigt är det ett mysterium som ska lösas och således något av en deckarroman.

Alice är en dokumentärfilmare som vill söka sanningen bakom mysteriet då hela befolkningen – 900 personer – försvann spårlöst på 1950-talet i Silvertjärn. Den lilla gruvstaden Silvertjärn ligger otillgängligt gömd och övergiven och få har varit där sedan det stora försvinnandet. Tanken är att Alice och hennes team ska spendera fem dagar i Silvertjärn och samla material till dokumentärfilmen. Vi förstår också ganska snart att Alice har anknytning till staden då hennes mormor en gång bodde där.

Det är något med hela sceneriet som lockar och som bygger den rysliga spänningen i romanen. Övergivna platser, hus och hela städer triggar fantasin och jag kan med stor fascination bygga hela världar utifrån ett foto. Det finns flertalet konton att följa på Instagram om man som jag fängslas av detta. Vilka var det som bodde där? Varför övergavs stället? Och inte minst: finns det någon som har bosatt sig där i efterhand? Samma tankar väcks i Stens Staden.

I samma stund som teamet rullar in på torget så inträder känslan av klaustrofobi och obehag. Det är något spöklikt med alla tomma hus, söndriga fönster, naturen som tagit över staden och tystnaden – tystnaden som är så påtaglig. Men vad är det som sker i mörkret? Kommer staden till liv eller spelar författaren bara oss ett spratt?

Parallellt med Alice historia i nutid får vi följa Elsas i dåtid. Elsa bodde i staden innan och under försvinnandet. Sakta smyger sig sanningen på dig och du får sakta men säkert svar på dina frågor. Du får också ta del av vardagslivet i en liten stad på femtiotalet och hur beroende hela staden är av gruvan. Vad händer ett brukssamhälle när den stora (i vissa fall enda) inkomstkällan – i detta fall gruvan – stängs? Camilla Sten lyckas verkligen väva ihop de båda historierna till en helhet och det är en ryslig historia som kommer till liv.

Staden har ett högt tempo, korta kapitel och är filmisk i sitt berättande och således blir boken stört omöjlig att lägga ifrån sig. Du bara måste veta. Vad väntar dig i Silvertjärn?

TitelStaden
Författare: Camilla Sten
Bokomslag: Miroslav Sokcic
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019
Författarporträtt: Kajsa Göransson

Kategorier
Barnbokskoll

När vargen bör vara rädd för Rödluvan – om läskiga böcker för lågstadiet

carolina-top

Det är rätt många av både nybörjarläsarna och de som kommit igång lite mer med sin läsning som vill bli skrämda av det de läser. Det ska vara läskigt! (fast… lite lagom läskigt så där) Och vad som då räknas som “jättejätteläskigt” är förstås väldigt olika – ibland kan bilder upplevas som oerhört skrämmande, ibland är det berättelsen i sig. Men lockar till läsning gör det alldeles tydligt.

Här är två bokserier som är sanslöst populära bland lågstadieläsarna just nu. Det spelar ingen roll hur många exemplar jag har med till ett bokprat, eller hur många i serien som köps in till biblioteket – de lånas ut. Direkt.

Mystiska skolan-böckerna av Katarina Genar handlar om barnen på en gammal, gammal skola där självklart de som var lärare och elever på skolan för länge sen (då allt var svartvitt och sorgligt, bilder på detta finns…) fortfarande spökar runt i lokalerna. Som om detta inte räckte så envisas huvudpersonerna med att leka lekar som Svarta madam, Anden i glaset, Charlie charlie är du där och annat rysframkallande. Två saker jag själv gillar alldeles särskilt med de här böckerna: illustrationerna av Alexander Jansson! Helt fantastiska! Och biblioteket, skolbiblioteket som ligger i en egen röd tornbyggnad på skolan! (och jadå, klart det spökar i biblioteket…)
De flesta böckerna i Mystiska skolan är börja läsa-böcker, med sisådär tio rader text per sida, men ett par är tjockare kapitelböcker med mer text. Dessutom finns några titlar i enbart ljudboksformat.

 

Serien Lilla skräckbiblioteket (Wiley Blevins och Steve Cox) är de klassiska sagorna, fast omgjorda till skräckvarianter med tillhörande lockande titlar och läskiga illustrationer fulla av ondskefulla röda ögon och ivriga hörntänder. Det är lite längre textstycken än börja läsa-böcker, och lite svårare ord och längre meningar, men fortfarande alltså tunna och relativt lättlästa böcker. Böckerna är översatta från engelska, och vad jag förstår finns det flera översatta kvar att se fram emot. Så förutom de som nu finns – Dödluvan och vargen, Askungen och vampyrprinsen, Snövit och de sju trollen, Hans och Greta i det hemsökta huset, Prinsessan på den giftiga ärtan, Guldlock och de tre spökena och Rapunzel och varulven – så kan vi nog snart läsa om The Bremen Town Ghosts, Jack and the Bloody Beanstalk och Ten Missing Princesses.

Kategorier
Romankoll

En författare som tar ansvar

Linda
Det är lätt att avfärda deckargenren som enkel underhållning utan djup, men faktum är att många av de mest samhällskritiska och politiska böckerna som ges ut idag faktiskt finns inom spänningsgenren. Med en stor publik har författare en chans att påverka och en som verkligen tar sitt ansvar är Katarina Wennstam. Hon började som kriminalreporter, skrev sedan böckerna Flickan och skulden, samt En riktig våldtäktsman om hur vi ser på offer och gärningsmän. När hon sedan sadlade om och började skriva deckare fanns mäns våld mot kvinnor med som en skrämmande röd tråd.

Wennstam skriver om män med makt som missbrukar den som i Alfahannen, där huvudpersonen Jan Rappe är den framgångsrike skådespelaren som tycker att det är självklart att han ska få de kvinnor han vill och att de kanske till och med ska vara lite tacksamma. Till slut är det någon som tycker att han gått för långt och han hittas på en brygga med ett livshotande sår i magen. Wennstam funderar kring hur riktigt sviniga män kan tillåtas hålla på som de gör och ändå hyllas. Det gäller självklart inte bara skådespelare, även om det gör det i just detta fall och väldigt många verkliga, liknande sådana. Alfahannen kom ut 2010 långt innan #metoo berättade om det som vi alla egentligen känt till, men valt att blunda för. Jag önskade att fler författare med en stor publik valde att berätta om sådant vi inte talar om, men borde uppmärksamma. De som gör det finns som sagt inte sällan i deckargenren, men även Fredrik Backman är en författare som jag tycker gör ett viktigt jobb.

Alfahannen var sista delen i en trilogi om mäns våld mot kvinnor och därefter inleddes serien om kriminalinspektör Charlotta Lugn och målsägarbiträdet Shirin Sundin, numera advokat Shirin Nouri. Först ut var Svikaren, som också den handlade om mäns våld, men offret var den här gången fotbollsspelaren Sebastian Lilja som lämnat sin klubb och skrivit på för konkurrenten. Bäst i serien så här långt är nog ändå Skuggorna där några brottslingar tar lagen i egna händer inspirerade av talionsprincipen.

Det jag uppskattar med en deckarserie är att återse huvudpersonerna i bok efter bok. Av de två tycker jag mer om Shirin än Charlotta, men båda är intressanta att följa. Charlotta är mer av en vanlig polis med för poliser vanliga demoner, medan Shirin är en lite mer ovanlig karaktär. Senaste boken om dem heter Vargen och där stod yrkeslivet verkligen i centrum och även om jag uppskattar en bra deckarintrig, speciellt en som delvis utspelar sig i en rättssal, är det minst lika viktigt att huvudpersonernas privatliv får ta plats. Meningslöst kanske vissa tycker, men för mig ger det en extra dimension.

Vargen kände jag för första gången att Wennstam kanske fokuserade för mycket på den i och för sig superviktiga frågan om hur kvinnor och män behandlas i vårt rättssystem. Det gjorde att tempot sänktes en del, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om som fler borde bli medvetna om. Jag respekterar Katarina Wennstams val att välja att lyfta kvinnors rättigheter i sina böcker och tycker att det är viktigt att författare med många läsare tar sitt ansvar och faktiskt vågar ta ställning. Det betyder inte att alla författare måste eller ens ska ha en politisk agenda, men kvinnors rättigheter är så mycket mer än en höger-vänster-fråga och borde få mycket mer uppmärksamhet.

 

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

 

Kategorier
Romankoll

Nu blir det mörka veckor framöver!

Mörkret ligger som en tung filt, adventstidens ljus känns förfärligt avlägsna och klockan har ställts till vintertid vilket gör eftermiddagen extra mörk, kvällen extra lång. Det är helt enkelt dags för mörka veckor här på kollot!

Några veckor framöver så kommer inläggen beröra allt det där som är ruskigt och rysligt, spännande och skräckinjagande. Eftersom jag är en extremt mörkrädd människa så får mitt inledande inlägg bli lite lagom läskigt och handla om tre spänningsromaner som är aktuella nu i höst.

Jag gillar att läsa (och lyssna på) kriminalromaner och särskilt mycket tycker jag om de böcker/serier där man får lära känna en grupp människor som tillsammans löser brott, gärna i en mindre stad. I Ninni Schulmans serie om Magdalena som är journalist i Hagfors så är den sjätte delen just kommen. I När alla klockor stannat så skall ett bygdespel sätts upp i Ekshärad. Från Stockholm har den upphöjde skådespelaren kommit och resten av ensemblen är lokala skådespelare och kulturarbetare. Strax innan premiären försvinner en ung flicka, hon hade en av rollerna i spelet och när hon hittas död börjar jakten på förövaren. Jag skriver inte mer om brottet här, det vore att förstöra berättelsen men ämnet som Schulman vill diskutera är både angeläget och intressant. Kika gärna på intervjun med Ninni som vi har här på kollot också.

Deckare i karga miljöer är en en annan sorts som jag gärna läser. Peter May är mästare på kalla och våta brott på öar i norra Atlanten (en intervju med honom om just det hittar ni här) och Jane Harper är liksom hans motpol. Hennes böcker utspelar sig i outbacken i Australien och hennes senaste på svenska heter En förlorad man. 

Romanen börjar med att Cameron hittas ute i öknen, han har dött på ett plågsamt sätt ute i den heta solen och hans bröder samlas på sin barndomsgård för att försöka hjälpa till. På gården bor, utöver familjen bara ett ungt backpackerpar från England. Ingen passerar gården, ingen besöker den. Vad har egentligen hänt? Det blir en klaustrofobisk känsla där på gården och likt ett kammarspel så är det det psykologiska spelet som är viktigt. Minnen från barndom, händelser  som fortplantar sig mellan generationerna och drömmen om ett annat liv är viktiga i den här berättelsen och som symbol för det finns en tavla som en av farbröderna målat. Det är vid just den farbroderns grav som Cameron hittas, varför just där? En förlorad man är dessutom nominerad till årets bästa översatta kriminalroman av deckarakademin. 

De båda inledande tipsen är ganska lugna och långsamma spänningsromaner och vill man ha något mer actionfyllt så kan jag tipsa om Yxskeppet av Jens Henrik Jensen. Nina Portland är en poliskommissarie i Esbjerg som reser på en internationell konferens i Estland. Väl där så kan hon inte låta bli att försöka undersöka några ledtrådar från ett gammalt olöst fall och snart så är både ryska maffian, MI6 och islamistiska fundamentalister inblandade. Hennes privatliv påverkas också, hon är ensamstående mamma och pojkens pappas namn dyker upp i utredningen. Det här är som sagt en bok med högt tempo och jag skulle också säga lite mer gammaldags vad gäller stil. Det är mycket beskrivningar kring hur människor ser ut, könsrollerna är (trots den ensamstående mamman som reser Europa runt och jagar skurkar) trista och just den språkliga dräkten kändes lite förlegad. Men … jag läste klart och det var spännande mest hela tiden.

Tre tips, tre spännande böcker! Våra mörka veckor är inledda – hoppas att ni vågar hänga med oss!

Kategorier
Aktuellt Barnbokskoll

Serier för barn? Serier för vuxna!

Jag läser inte mycket serier alls faktiskt men då och då gör jag ett ryck och kikar i Seriehyllan på biblioteket för de gånger jag faktiskt hittar något brukar jag gilla det riktigt ordentligt. Så var det den här gången då jag kikade in i seriehyllan på barnavdelningen och upptäckte en för mig ny serie, Monsterallergi. Jag trodde att det bara hade kommit en bok än så länge men upptäckte med glädje både del 3 och 4 kommit ut i höst! Första delen gjorde mig sådär mysigt lycklig så jag beställde och slukade de resterande tre delarna i snabb följd! Tänk att bokförlaget Hegas, som framför allt satsar på lättläst litteratur för barn, kan göra en sådan fullträff! Tidigare har de gett ut serien Amulett, som är OMÅTTLIGT populär på jobbet men som jag aldrig fastnat för. DWn här var dock mitt i prick!

Serien är skriven och tecknad av italienarna Katja Centomo , Fancesco Artibani och Alessandro Barbucci och kretsar kring två barn i en liten stad. Elena Potatis (jodå, hon heter så) flyttar in i ett nytt hus och blir kompis med den underlige grannen Zick. Zick håller sig mest för sig själv då han är allergisk mot allt och har förmågan att se spöken och monster. DE flesta tycker att han är en knäppskalle men Elena tycker att han är fascinerande och bestämmer att de är kompisar. Man kan säga att Elena är lite mer framåt än Zick… Tillsammans får de vara med om läskiga äventyr och rädda världen från undergång. Eller nåja staden i alla fall.

Serien har även blivit en populär TV-serie i Italien men den har jag ärligt talat inte sett. Bara inledningen Och den fångade mig inte i närhten av lika bra fask kan tänka mig att den är mer populär bland barn.

Serien riktar sig väl framför allt egentligen till mellanåldern, 9-12, men passar ju uppenbarligen vuxna lika bra.

Kategorier
Kulturkoll

En vandring i dödsskuggans dal med Nick Cave

helena-top

Jag hade en period tidigare i höstas, några veckor då det inte var särskilt bra. Det var tröttheten förstås, den massiva. Jag var så orimligt trött, satt som förlamad om kvällarna för att jag inte orkade annat, inte orkade resa mig ur soffan för att gå och lägga mig. Jag var väldigt rädd för den där allt uppslukande tröttheten, trodde för en stund att den skulle krossa mig under sin tyngd. Den har ju gjort så förut…

Jag gjorde det jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska göra med mig, jag luftar känslorna, tar promenader. Det är något magiskt med att jag alltid orkar promenera (långsamt, långsamt) oavsett hur trött jag är. Och vissa eftermiddagar var himlen alldeles underbart vacker. Jag gick över min äng och jag lyssnade till Nick Cave och hans senaste skiva, Ghosteen.

Ni behöver förstå att att lyssna till Nick Caves Ghosteen är att släppa taget om sin mentala hälsa och allt man trott att man behövde för att hålla sig verklig. Det är en seglats och ett äventyr. I djupaste, mörkaste moll.

Det är så för att Nick Cave alltid är sådan att möta, men särskilt nu när han bearbetar sorgen efter sin döde son i sin musik, och låter oss som lyssnar bearbeta all vår egen sorg. Jag vet många som har det värre än vad jag har det, men när Nick Cave släpper in mig i sorgerummet slits hjärtat ur kroppen och jag saknar dem så jävla mycket alla dem jag förlorat alldeles nyss och alla dem jag förlorade för länge, länge sen. Och mig själv, jag kan sörja också den jag som gått förlorad i utmattning och trötthet genom åren.

Möjligen är det inte helt genomtänkt att ge sig ut på sådana promenader när man är sådär skör, möjligen kan viktiga förtöjelser till verkligheten slitas sönder av rader som:

This world is beautiful
Held within its stars
I keep it in my heart
The stars are your eyes
I loved them right from the start
A world so beautiful
And I keep it in my heart.*

Samtidigt så är ord som dessa, framsjungna i djupaste desperation fantastiska påminnelser om att det också finns skönhet och kärlek till livet i det allra mörkaste mörkret där Nick Caves Ghosteen befinner sig.

Det är det som är så bra med att våga gå in i mörkret, att inte väja för det som skrämmer, för de tunga känslorna, för sorgen. När allt är mörkt runt om och inuti kan det ju inte bli så mycket värre, det kan bara ta mark på botten och ta fart när det vänder mot något ljusare igen.

Jag har sänkt mig ner i Nick Caves glimrande Ghosteen-mörker många gånger nu och för varje gång blir musiken mer förgörande och texten ännu mer sönderslitande sann. Mer och mer talar den med min egen sorg och mer och mer förlöser den mig.

Trött är jag fortfarande, men mer hanterbart nu, bortom rädslan och paniken. Jag är den sortens trött då man välkomnar nattsömnen, men inte räds gryningen när allt börjar om. Den sortens trött kan jag bära.

*Text från låten Ghosteen från cdn med samma namn.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo recenserar v. 43

 

 

Idag är det kulturnatta i Göteborg och stan sjuder av evenemang, visst behöver man lite fint kalas så här i slutet av oktober? Jag (Anna) längtar väldigt efter den pausade litteraturfesten Stockholm Literature, det var en fågel som viskade att Yukiko Duke hade sagt att den är på väg tillbaka nästa års “sistahelgenioktober”. Håll nu alla tummar ni har att det blir så! Hösten är den perfekta läs-årstiden och kollektivets medlemmar har den siesta veckan läst:

Berit älskar Russin av Annica Hedin (Ulrica)

Bokcirkeln vid världens ände av Frida Skybäck (Lotta)

Bokhunden Edgar och vaktmästarens hemlighet av Ingrid Jönsson (Ulrica)

Bubblan av Siri Pettersen (Ulrica)

Djurdoktorn: Linus och Raja av Ann-Charlotte Ekensten (Ulrica)

Där solen går upp i väster av Britta Röstlund (Ulrica)

En omöjlig fiende av Per Schlingmann (Anna)

Farthing av Jo Walton (Carolina)

Floden av Markus Lutteman (Ulrica)

Genom dina ögon av Peter  Hoeg (Anna)

Knäckarbanketten av  Sara Bergmark Elfgren (Ulrica)

Minifakta om djurungar vid vatten av Ann-Charlotte Ekensten (Ulrica)

Orm med två huvuden av Anneli Jordahl (Helena)

Regnmannen av Jonas Karlsson (Ulrica)

Samtalsgruppen för sorgbearbetning vid husdjurs hädangång av Maja Willander (Lotta)

Skrik tyst så inte grannarna hör av Karin Alfredsson (Ulrica)

Skytten av Jonas Moström (Anna)

Sorg på olika sätt av Linda Palm (Ulrica)

Stormvarning av Maria Adolfsson (Ulrica)

Tyras husvagn: Utelåst av Ann-Charlotte Ekensten (Ulrica)

Kategorier
Kulturkoll

There Will Be Blood

Lotta

Det är inte ofta (om någonsin?) en artist släpper ett Halloween-album, med originallåtar dedikerade till den höstiga spökliga högtiden. Men Kim Petras har gjort det. Och gjort det fantastiskt bra!

Turn Off The Light heter albumet och bästa låten There Will Be Blood kan ni lyssna på här nedan. Vissa låtar är som den, dansig elektropop, andra är som tagna direkt ur en skräckfilm med diverse spöklika ljud. Inget du vill ha i lurarna under löpturen i skogen direkt.

Det här med julalbum och jullåtar börjar för övrigt bli lite uttjatat. Alla artister “måste” göra det, så det är kul med ett nytt grepp. Kanske kan vi se fram emot Beyonces påskalbum eller ett midsommaralbum från Danny Saucedo framöver?

Dansa loss nu på Halloweenfesten!

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Höstfina böcker

linje-ulrica

Julböcker har ju blivit ett allt mer etablerat begrepp, men hur är det med höstböcker? Jag har i alla fall läst två nyutgivna romaner med höstfina omslag.

Titel: Och eken står där än
Författare: Sofia Lundberg
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2019

Och eken står där än av Sofia Lundberg är en bok som alla som läst och gillat hennes tidigare böcker också kommer att tycka om. I den här romanen får vi möta Esther som försöker komma på fötter igen efter en svår skilsmässa. Hon plågas svårt av dåligt samvete för att hon har rivit upp sin son från familjelivet och under de veckor han är hos sin pappa är saknaden efter sonen nästan övermäktig. Under en gammal ek på en äng slår hon sig ofta ner för att titta ut över vattnet och de vackra omgivningarna – här kan hon andas och tänka. En dag träffar hon Rut på bänken under eken. Den äldre kvinnan börjar prata och Esther förstår att det här är en person som har förmågan att se det goda i livet. Ju mer Rut berättar om sitt liv, desto mer fascineras Esther av henne. De båda kvinnorna blir goda vänner och Esther ser fram emot deras regelbundna möten. Men det finns också många saker som Rut inte berättar och när hon en dag inte dyker upp till deras träff inser Esther att hon inte ens vet vad vännen heter i efternamn. Hon är dock fast besluten att ta reda på vad som har hänt och det för henne från ängen med eken till Italien.

Det här är en ganska klassisk “finna sig själv igen”-roman, men Sofia Lundberg för in intressanta teman och karaktärer som gör att det inte känns uttjatat. Esther är väldigt ängslig och i början tyckte jag att hon var lite jobbig, men vartefter berättelsen rullas upp blir det tydligare varför hon uppför sig som hon gör. Rut skildras på ett riktigt fint sätt och det gör henne lätt att tycka om.

Bokens handling sträcker sig över flera årstider, men det fina omslaget utstrålar absolut höst tycker jag.

 

Titel: Ett litet steg på vägen
Författare: Jenny Fagerlund
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Den andra boken med höstigt omslag som jag har läst är Ett litet steg på vägen av Jenny Fagerlund. Den handlar om Stella som arbetar på en resebyrå och lever ensam med sin 7-årige son Felix. Hon trivs med sitt arbete, men är bekymrad över sonen som inte riktigt trivs i skolan.

När konsulten Joel dyker upp på resebyrån för att genomföra en effektivisering blir Stella först väldigt orolig över att hon ska bli av med jobbet, men Joel verkar se potential i henne och skickar henne till Högfjällshotellet i Fröliden som nyligen renoverats och infört ett nytt koncept. Stella ska undersöka om hotellet kan passa för resebyråns kunder. Det blir ett passande avbrott från skolan för Felix och Stella hoppas att han ska våga öppna sig för henne när de får lite tid på tu man hand. Så de reser till det höstvackra Fröliden och Stella blir omedelbart förälskad i de vackra omgivningarna. Felix verkar också snabbt finna sig till rätta. Hotellchefen Alicia har planerat in massor av aktiviteter och exklusiva överraskningar för att få Stella att rekommendera hotellet, och även om hon uppskattar ansträngningarna mycket, så är det något som skaver. Står verkligen allt rätt till på hotellet och är det inte så att Alicia anstränger sig lite för mycket …

Det här är en varm och mysig feel good-roman som verkligen doftar höst.

Båda böckerna är lättsamma och trevliga, men med lite allvarliga inslag. Båda böckerna handlar om att resa bort för att hitta sig själv och båda böckerna passar fint att läsa under en filt i soffan med en kopp te när höstvindarna susar utanför fönstret

Kategorier
Kulturkoll

Bloggens revansch?

helena-top

För precis en vecka sedan släppte Internetstiftelsen sin årliga studie “Svenskarna och internet”. Med undersökningen vill Internetstiftelsen “bidra med fakta och insikter om hur användningen av internet i Sverige utvecklas” för att “ge förutsättningar till att digitaliseringen av det svenska samhället och näringslivet sker på välinformerad grund.”

Undersökningen visar att tillgången till fiber har ökat då 98 procent har tillgång till internet i hushållen och 95 procent av befolkningen anger att de använder internet. För första gången har det dock ställts frågor om meningsfullheten av användandet. Igenkänningen infinner sig emellanåt när jag skummar igenom rapporten som bland annat visar att bara en fjärdedel tycker att deras tid på sociala medier är meningsfull (alla dessa timmar jag lägger scrollandes på diverse sociala medier är i ärlighetens namn ej så meningsfullt investerad tid). Det kan jämföras med användandet av nyhetsappar, som nästan 60 procent av användarna anser vara väl använd tid.

Jag vill dock kolla lite närmare på det som ligger mig och kanske er närmast om hjärtat. Vad säger “Svenskarna och internet” om oss?

Att lyssna på poddar

Som ni kan se av ovan diagram så har poddlyssnandet ökat stadigt de senaste åren och har från föregående år ökat från 51% till 55% och har sedan 2015 nästan fördubblats. Enligt rapporten har lyssnandet på poddar ökat mest av alla ljudtjänster. Vilka är ni (ja ni, jag är fortfarande en av dem som aldrig kommit igång med poddar)? Jo, mer än hälften av alla mellan 12–55 år lyssnar på podd totalt sett, men de stora entusiasterna är de mellan 16–35 år. Bland de 66 år och äldre lyssnar endast en fjärdedel på poddar.

Att lyssna på böcker

Här kan jag räkna in mig själv, trots att mitt lyssnande är tämligen begränsat. Det händer. Ibland. Dock tillhör jag tydligen den grupp som lyssnar mest på ljudböcker (43%). Totalt sett lyssnar en tredjedel av internetanvändarna på ljudböcker. Bland dem som anger att de lyssnar på ljudböcker upplever 41 procent att de finner tiden meningsfull och det handlar då främst om höginkomsthushåll, föräldrar med hemmaboende barn och högskoleutbildade, vilket är sorgligt då det visar på en segregation. De 37 procent som inte ser tiden som meningsfull väcker en hel del följdfrågor, vilket såklart inte får några svar i en sådan här undersökning. Men jag kan inte låta bli att undra varför man, trots meningslösheten, lyssnar?

Att läsa digitala böcker

Internetstiftelsen konstaterar att nästan 3 av 10 läser e-böcker och att nästan lika många lyssnar på ljudböcker. Konsumtionen av digitala böcker ökar stadigt och på fyra år har konsumtionen mer än dubblerats. Från att ha varit en konservativ läsare, näst intill en bakåtsträvare, tillika klappa-på-böckerna-vurmare, så har jag nästan helt gått över till att läsa e-böcker. Det är smidigt, lättillgängligt och inte minst så väger läsplattan näst intill ingenting.

Att läsa bloggar

Tyvärr sjunker bloggläsandet – från 53% till 49%, vilket är ungefär hälften av internetanvändarna. Bloggar är mest populära hos 26–45-åringar, där runt 60 % är läsare. Den dagliga läsningen har minskat sett över tid och färre än 1 av 10 ägnar sig åt bloggläsande på daglig basis. Detta är inte någon nyhet för oss som stretar kvar i bokbloggandet då vi har kunnat följa den här utvecklingen över tid. Det snabba flödet på Instagram tycks locka allt fler f.d. och nya bokbloggare, vilket jag har ambivalenta känslor inför. Själv älskar jag bildmediet och spenderar delar av min dag på att följa mitt flöde på Instagram. MEN vill jag läsa om böcker har jag svårt att förstå att man väljer ett förgängligt flöde med begränsad chans att sprida sin text. Bloggens texter finns kvar och är sökbara över tid och jag kan låta texten svälla, ta ut svängarna, länka samman och därtill synliggöras med bilder. Ja, det här är skulle kunna bli ett helt inlägg, men jag får låta det bero här och nu.

Kan det dock vara så att vi ser en vändning? Internetstiftelsen lyfter nämligen också fram att “Instagram och Snapchat, som tidigare vuxit stort, ligger mer eller mindre kvar på samma nivå som föregående år. Facebooks tillväxt tycks ha stannat av och eventuellt kan vi till och med ana en nedåtgående trend. Endast en fjärdedel av användarna av sociala medier anser att tiden de spenderar på de olika sociala nätverken är meningsfull.” Kan det vara så att läsarna av bloggar kan komma att öka igen? Den som lever får se.

Bild: Pixabay