Helena listar 2019

Jag älskar årssammanfattningar! Inte ens såhär de allra sista dagarna av oändliga mängder av sammanfattningar har jag tröttnat. Inte ens i år när det ska sammanfattas ett decennium dessutom. Jag gillar dem helt enkelt, återblickarna.

I år tänker jag hedra detta gillande genom att inte vara sådär gnällig som jag tenderar att vara. Jag tänker inte lista besvikelser, jag tänker inte röra vid det getingbo som fortfarande är gubbväldet inom Akademien. Jag tänker lägga fokus på det som var bra (men tyvärr kan jag inte undvika allt det som var dåligt eller sorgligt, det får vi stå ut med).

Årets klassiker: Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten är en av få klassiker jag läst i år, men oj vilken klassiker.

Årets knock out: Klubben var lite av en knytnäve i magen. Jag har ju förstås läst Matilda Gustavssons reportage om hela den vidriga soppan (som vi då ingte ska orda om mer här), men vidden av vidrigheterna står klart först när man läser boken.

Årets nostalgitripp: Hasse och Tage-filmen var fin.

Årets kvinnokamp: Det är så sorgligt alltihop. Här har jag lätt att förtvivla. Sara Danius är borta (men inte borta förstås), kvinnor mördas av sina män, ett kvinnohatande parti tar allt mer plats i riksdag och samhälle och allt känns skit. Och så abortfrågan som till slut fick min feministiska vrede att koka över i våras. Men det finns annat också. Det finns en styrka i rörelsen och när jag i november till slut var med om Mia Skäringers No more fucks to give så gav den mig inte hopp främst för vad som sas och gjordes från scenen, det var den blandade och engagerade publiken jag bar med mig därifrån. Den gav mig ett litet, litet hopp om framtiden.

Årets gråtfest: Svartstilla av Susanne Skogstad, Jag går dit du går av Nina Lacour. Tydligen gillar jag det här med att gråta för de två ligger på topp tre-listan för året bland alla lästa böcker.

Årets roligaste: Jag såg Eddie Izzard i Stockholm i våras och har nästan inte slutat skratta sen dess.

Årets historiska: Elisabeth Östnäs Häxorna var väldigt bra liksom Elin Olofssons Herravälde. Och så har Max Porters sätt att i Lanny skriva nutid och historisk tid parallellt och huller om buller bråkat med mina tankar, på ett synnerligen bra sätt, sen i sommar.

Årets obehagligaste: Hex av Thomas Olde Heuvelt var sjukt obehaglig, främst för det den avslöjar om mänskligheten, samhällsbyggen och vår nutid.

Årets dystopi: Jag tror att jag kan ha slutat läsa dystopier faktiskt… Jag känner inte att jag behöver eller mäktar med dem längre.

Årets grafiska: Urmodern av Åsa Schagerström och Blå piller av Frederik Peeters var nog de som gjorde djupast intryck i år, men också Elin Lucassis Ert blod på mina broddar var väldigt bra.

Årets nya bekantskap: Naomi Novik. Jag lyssnade på Uprooted och blev alldeles förälskad, just nu läser jag slutet på Spinning silver och kärleken har djupnat till något evigt. Jag vet inte var vi rör oss härnäst, men troligen blir det åt drak-hållet.

Årets återseende: Mytsommaren var ett återbekantande med bekanta historier på ett nytt sätt. Jag tyckte mycket om den främst för Kirke och The silence of the girls.

Årets huvudperson: Jan i Skrolycka och Selma Lagerlöf (hos Anna-Karin Palm)

Årets omläsning: Jag har ägnat mig och fortsätter att ägna mig åt en omläsning av Hilary Mantels Wolf hall och För in de döda inför släppet av del tre i trilogin som ska ske i mars 2020. Det är magiskt.

Årets charmigaste: Pax-vandring i Mariefred i somras, rekommenderas varmt om du har en Pax-fantast att dela upplevelsen med.

Årets kulturupplevelse: Att se Chess på Säffleoperan var faktiskt helt och hållet magiskt.

Årets möte: Max Porter på bokmässan!!!

Årets ögonöppnare: John Ajvide Lindqvists skrivdagbok Misslyckas igen, misslyckas bättre som fick mig att inse att jag kunde och ville och måste skriva skönlitterärt igen.

Årets besatthet: Att skriva och att läsa om skrivande.

Årets pristagare: Marit Kaplas Osebol var en välförtjänt Augustpristagare, men allra mest var den och hon värda all uppmärksamhet och kärlek för att ha satt landsbygden och den till vardags olyssnade levnadsberättelsen i fokus.

Årets film: Avengers Endgame. Som vi har väntat, galet många filmer har vi sett som byggt upp till det här och jag har nog aldrig varit så pirrig inför en film (vi ska tala tyst om att hälften av pirret kom sig av att jag var orolig för att jag inte skulle kunna hålla mig från kisspaus under den mastodontlånga filmen). Och jag blev inte alls besviken. Lite magiskt faktiskt.

Årets serie: Louise Pennys serie om Gamache, jag läste fyra fantastiska och en (Det vackra mysteriet) småirriterande… Med tanke på att jag tyckte att de första delarna i serien var sådär så är denna oerhörda kärlek till böckerna och huvudpersonen Gamache kanske också årets mest oväntade.

Årets scen: Västanå teater utgör återigen årets scen för mig. I somras var det Eddan (i en omarbetning för scenen av Jon Fosse) som gavs i Berättarladan i Rottneros och det var väldigt fint. Sen var jag där igen för några veckor sen och upplevde Västanå jul och det var nästan ännu bättre.

Årets TV-serie: Det är väl kanske inte årets serie i år för så många andra, men jag har ägnat större delen av hösten åt Big bang theory, den är alldeles ljuvlig.

Årets titel: Svartstilla.

Årets nyårslöfte: Nej, egentligen ägnar jag mig inte åt sådana, men när jag skulle lista bra saker från 2019 slog det mig att jag inte hade en enda konstupplevelse att föra till protokollet. Så vill jag inte ha det framöver så jag lovar mig själv att uppleva konst under 2020, på ett eller annat sätt.