Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 5 2020

Så har vi då kommit till januaris sista dag och även månadens sista recenserar-inlägg. Just nu pratar vi mycket om familjer på Kulturkollo men om det märks i vår läsning får ni surfa in på våra respektive bloggar för att se. Kika i listan nedan för länkar.

Analfabeten av Agota Kristof (Anna)

Analfabeten, av Agota Kristof (Linda)

Att skörda ben av Edwidge Danicat (Anna)

Bråkiga bokstäver av Helena Bross (Carolina)

Courting Julia av Mary Balogh (Carolina)

Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand (Anna)

Det brinner på berget av Anita Desai (Anna)

Dimma över Darjeeling av Mikael Bergstrand (Anna)

Ett hemligt liv av Set Mattson (Anna)

Evvie Drake börjar om av Linda Holmes (Lotta)

Framtidens arab del 1 av Riad Sattouf (Linda)

Husets hjärta av Mårten Melin och Mattias Olsson (Carolina)

Jag klyver er itu av Tamara Mivelli (Fanny)

Knäckarbanketten av Sara Bergmark Elfgren & Emil Maxén (Carolina)

Lite död runt ögonen av David Ärlemalm (Fanny)

Lite död runt ögonen av David Ärlemalm (Linda)

Mardrömssällskapet av Lena Ollmark (Carolina)

Mellan djävulen och havet av Maria Adolfsson (Anna)

Osebol av Marit Kapla (Linda)

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk (Linda)

The Adventure of Fafhrd and the Gray Mouser vol 1 av Fritz Leiber (Carolina)

The cruel prince av Holly Black (Helena)

The Stranger Diaries av Elly Griffiths (Linda)

Varje steg du tar av Lisa Jewell (Lotta)

Vuxna människor av Marie Aubert (Anna)

White Sand vol. 1-3 av Brandon Sanderson (Carolina)

 

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll

Familjerelationer i magisk serieroman

 

Familjer och relationer är temat för tillfället här på Kulturkollo. Det finns så oerhört mycket att säga på ämnet men eftersom jag precis har läst ut första delen av en ny grafisk serie för barn och unga som passade PERFEKT och dessutom är jättebra så måste jag ju bara skriva något om den. Har ni läst boken/serien Witchboy av

Witchboy

Molly Knox Ostertag? Den handlar om en kille som växer upp i en familj med magiker. Alla flickor i släkten utbildas till häxor och pojkarna till krigare och shape shifters. Dvs de kan byta form till ett eller flera djur och försvarar stammen mot fiender. Aster har alltid känt sig annorlunda och har mer tilltalats av flickornas magi. Att kunna skåda, hela, få saker att växa. Det är dock strängt förbjudet för pojkar att utöva häxornas magi. Halvuttalade hemligheter om en manlig släkting som blivit galen av att försöka sig på häxmagi dyker upp då och då. Alla tystar ner det men råkar försäga sig ibland. Aster känner ändå med hela sitt väsen att han inte är en krigare. Han vill lära sig att tala med träden, läka den som är skadad osv. och så träffar han Charlie. En tjej utanför samhället som helt saknar magiska förmågor och tycker att han är det coolaste sedan skivat bröd. Äntligen känner Astor att någon förstår honom. Charlie själv vill syssla med sport och sådant som mest killarna i hennes skola gillar. De blir vänner i hemlighet och när en okänd fara hotar den magiska byn hjälps de åt att ta reda på vad som hänt.

SÅ HIMLA BRA! Lättläst, snygga bilder och de kids som läst Amulett-serien av Kibuishi och Monsterallergi av Centomo m fl, de älskar ju det här. För några år sedan hade jag räknat bort förlaget Hegas som lite mossiga men oj, vilka fullträffar de har kommit med på sistone. De hittar verkligen helt rätt när det gäller serieromaner som passar både de som har lite svårt med läsningen och de som behöver mer utmaningar.

Familjerelationerna är också det som står i fokus här vilket gör att många kan relatera även om det är en fantasyserie. Att inte passa in, känna sig utanför, prestationsångest och inte veta om man duger i sin familjs ögon är ju verkligen universella teman. Det kan t o m vara så att eftersom det handlar om magi är det lättare att ta till sig det. Det blir inte lika personligt. Har ni inte läst Witchboy så kolla in dem på bibblan nästa gång.

Kategorier
Romankoll

En trio böcker om människor och hus

Linda

Människor emellan heter vårt tema och jag har funderat lite kring böcker där ett hus blir en samlingsplats och därmed nästan en del av relationen mellan karaktärerna. Senaste boken jag läste där det blev väldigt tydligt var The Family Upstairs av Lisa Jewell där en familj i ett hus står i centrum. Familjen Lamb lever ett stillsamt liv i sitt stora hus i Chelsea och har plats nog att bjuda in en annan familj att bo där. Det tar ett bra tag innan vi fick veta vad som hände, men klart är att makarna Lamb blev mördade och att deras då 10-åriga dottern överlevde. Nu fyller hon 25 och ärver huset med alla de minnen som bor där.

Att en karaktär ärver ett hus och genom att flytta skapar sig ett helt nytt liv med nya, viktiga relationer är ett ganska vanligt tema. Jag tänker till exempel på Villa Havsbris av Caroline Säfstrand där Sophie ärver ett gammalt kurhotell av sin mamma. Första tanken är att sälja direkt, men sedan bestämmer hon sig för att renovera stället först. Hon annonserar efter hantverkare som kan tänka sig att jobba gratis mot mat och husrum och självklart är det några udda figurer som dyker upp. Relationerna mellan dem står i centrum, men vad hade det blivit för bok om huset inte funnits?

Det är något speciellt med böcker som utspelar sig i stora hus. En på samma gång stor, men också begränsad plats. Alla kan gömma sig i sitt rum, men de kan inte helt komma ifrån varandra. Elizabeth Hand väljer att placera sina karaktärer i det storslagna huset Wylding Hall i boken med samma namn. Det är i början av 70-talet och bandet Windhollow Faire spelar in sitt självbetitlade och legendariska album i huset. Det har nu gått många år och de kvarvarande bandmedlemmarna turas om att berätta om hur albumet växte fram. Vi får också till slut veta vad som hände med sångaren Julian och här spelar huset verkligen en roll.

Vilka böcker om människor och hus tycker du extra mycket om?

 

 

Photo by Derek Torsani on Unsplash

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Unga kvinnor!

 

 

Så har jag då sett den alldeles förtjusande filmversionen av Unga kvinnor, bearbetad av av Greta Gerwig och med Saoirse Ronan i huvudrollen som Jo. Filmen har nominerats till inte mindre än sex Oscars och jag förstår precis varför. I jämförelse med den BBC-version som visades på SVT i julas så är den här filmatiseringen av Louisa May Alcotts klassiker lite vassare, lite snyggare och lite mindre sockersöt. Visst är det ett frosseri i kostym och morris-tapeter och visst spelar den på våra känslor på ett sätt som närmar sig “too much” men där finns också ett ljus på Jos totala hängivenhet för sitt författande och hur hon slåss för möjligheten att vara självständig och självförsörjande. Skådespeleriet är fenomenalt och Meryl Streep gör här sin första (men troligen inte sista) roll som bitsk och sanningssägande äldre släkting á la Maggie Smith. Den enda castingen som jag inte riktigt tyckte höll måttet var Timothée Chalamet som Laurie, hans pojkaktiga charm tog över och han matchade aldrig riktigt Saoirse Ronans Jo och hennes intellekt.

Hur som, det här är en riktigt underhållande kostymfilm som gör mig sugen på att läsa romanen igen. Det var mycket länge sedan jag gjorde det. Troligen så skulle jag uppleva den på ett helt annat sätt nu jämfört med när jag läste den som tonåring. Är den någon av er som läser bloggen som sett filmen? Läst (om) boken? Vad tyckte ni om den här bearbetningen?

Den 9 februari vet vi vad Oscarsjuryn tyckte. Joker har hela 11 nomineringar och Parasit (som Ulrica skrev om häromdagen) ligger också väl till. Jag kan inget om film men håller ändå en tumme för Unga kvinnor!

Kategorier
Romankoll

Det fina med att stanna halvvägs

helena-top
Tema Människor emellan säger mina Kulturkollo-kompisar, dåliga föräldrar säger min litterära ryggmärgsreaktion. Jag vet inte vad det säger om mig (jo det vet jag ju, men låt oss tala tyst om det), men vem är jag att gå emot min första instinkt? Skämt åsido så beror allt detta på en enda bok och hur jag burit den med mig under så lång tid att jag omöjligt kan släppa den ens när den blivit utläst.

Om man ska hårdra det, och låt oss göra det för sakens skull, så kan böcker om familjerelationer räknas till två skolor, de som skildrar kärleksfulla förhållanden (i klar minoritet i vuxenlitteraturem väl?) och de som skildrar motsatsen – misären. Inom misärkategorin finns massor av underförgreningar och jag är rätt familjär med många av dem från biblioteksjobbet. Titlar av typen ”Min mamma sålde mig som sexslav” är mycket populära. En annan sorts riktigt dåliga föräldrar är de där psykologiskt dränerande och det är dit jag vill komma idag.

När jag började läsa Leonora Christina Skovs självbiografiska roman Den som lever stilla i våras så var det för att jag hört gott om den, men främst för att den handlade om en komplicerad föräldra/barn-relation. Sådana intresserar mig. Jag började läsa och allt var så mycket värre än jag kunnat drömma om. Det är främst mamman som är problemet, som skjuter undan och förtrycker dottern, men eftersom pappor som sitter tysta och låter mammor bete sig alltid, alltid kommer undan (kanske för att inget förväntas av dem?) så blir jag också väldigt arg på Leonoras pappa. Något jävla ansvar måste ju också han ta kan jag tycka.

Jag läste ut boken när hösten gått över i vinter och då förstår ni att jag läste den långsamt. För att det var tungt och näst intill obegripligt hur en förälder kan göra så, och för att jag ville försöka förstå. Det är frustrerande hur lite av mina tankar jag kan sätta ord på, jag försökte på min blogg, men jag kom liksom bara halvvägs. Ni får ta mig på mitt ord när jag säger att tankarna finns där och de jobbar fortfarande. Någonstans kan jag också tycka att det är de allra bästa läsupplevelserna, de där som tvingar en att möta sig själv i alla de roller man innehar i livet. Och möta sig själv kan man bara göra ensam. Det går naturligtvis att tala också om de djupt personliga läsupplevelserna, men jag tror att man måste acceptera att ibland kommer man bara halvvägs och visst mår bra av att växa en stund i ens eget hjärta.

Med Den som lever stilla har jag inte umgåtts färdigt än, den virvlar fortfarande runt i mig. Men det finns annat som landat i alla fall något litet. När det kommer till riktigt hemska föräldrar så är det svårt att slå de som figurerar i Åsa Schagerströms (tidigare Grennvall) serieromaner Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden. Jag har skrivit halvvägs om dem också (klicka på titellänkarna för att läsa). Där finns mycken smärta. Stor tung smärta. Men där finns också, främst i Jag håller tiden och i hennes senaste Urmodern en oerhörd kraft. Där förvandlar hon all överbliven förtvivlan till styrka att bära ett eget föräldraskap utan förebilder. Det är ett herkulesarbete, men det finns mycket tröst och inspiration att hämta för trötta vardagsföräldrar som inte genomlevt hälften av det som skildras i böckerna. Jag tror att det är här någonstans som kärnan till riktigt stora läsupplevelser ligger för mig. Grennvalls böcker har tröstat och bråkat med mig i många år och nu när de lugnat sig i mig ser jag nästan bara trösten. Jag tänker till exempel väldigt ofta på resonemanget kring varför hon tycker om att tiden går och ju mer jag gör det känner jag också att jag håller med. Jag tänker på vissa bilder om inte dagligen så veckligen och de hjälper mig att må bra och hitta styrkan inuti mig själv, inte minst när det känns svårt att vara förälder (som det allt som oftast gör).

Ur riktigt smärtsam läsning kommer till slut den varmaste trösten. Jag tror det får bli mitt litterära djungelordspråk och dagens slutord.

Kategorier
Kulturkoll

Krig, kärlek och starka vänskapsband i Nord och Syd

Lotta
När jag var liten var Cosby en av mina tv-favoriter. Vem ville inte vara en del av den härliga familjen? Men det har ju visat sig sen att det kanske inte var en så mysig familj att vara med i trots allt.

Jag drömde också om att ha en familj som familjen Ingalls. Med pa som var så snäll och rättvis, och den ljuva mamman som alltid var så mild och god. Själv skulle jag springa där på kullarna och vara fri med min hund Jack i hälarna. Men när jag sett om den serien i vuxen ålder så har jag omvärderat synen på de föräldrarna, och framförallt på hela det där livet med att bo i ett öde litet hus mitt ute på en prärie. Nej, det är inget för mig. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, och andras familjer är inte alltid bättre än ens egen. Det är lärdomar man får med åren.

Men en serie med familjefokus som fortsatt håller är Nord & Syd med familjerna Main och Hazard. Jag har ägnat januarihelgerna åt att kolla igenom hela serien (finns på viaplay) och den var faktiskt så bra som jag minns den. (De två första säsongerna alltså, tredje säsongen lämnar vi bäst åt sitt öde). Den är otroligt välgjord med tanke på att den fortfarande håller, trots att den är över 30 år gammal. Och det pampiga ledmotivet av Bill Conti är skulle jag vilja hävda det BÄSTA ledmotiv till en serie NÅGONSIN. (Jag ville till och med ha det på som ingångsmusik på mitt bröllop).

Och trots krig, förtryck, orättvisor, slaveri och brutala män så finns det ändå en icke politiskt korrekt del av mig som drömmer om att få bo på en sydstatsplantage och svepa omkring i stora krinoliner. Man kan för övrigt åka på husvisning av Boone Hall,  familjen Mains filmhus, om man har vägarna förbi Charleston.

Kategorier
Kulturkoll

Parasit

linje-ulrica

Ibland blir de bästa filmupplevelserna de där när man knapp hört talas om filmen innan och inte har några direkta förväntningar på den. Precis så var det när jag och min man lite oväntat fick möjlighet att gå på bio utan barnen och bara kunde välja på de filmer som gick på en tidig föreställning. Då var den enda film vi kunde enas om den sydkoreanska dramakomedin Parasit.

Det visade sig vara en både vass, rolig och sorglig, bitvis rejält våldsam – och väldigt bra! Den handlar om en familj som lever under rejält usla förhållanden i en källarlägenhet och hankar sig fram på småjobb. En möjlighet öppnar sig för sonen när han får möjlighet att arbeta som privatlärare i engelska i en rik familj. Med list, lögner och förfalskade intyg lyckas de nästla in en familjemedlem i taget så att de får ett jobb i eller för den rika familjen som i sin tur inte har någon aning om att de anställda i själva verket är när släkt.

Sakta med säkert blir den rika familjen mer och mer beroende sina nya anställda och det ger dem fler och fler fördelar. Men det hela spårar förstås ut på ett på samma gång dråpligt och tragiskt sätt. En film som handlar om familj, relationer och klass på många olika nivåer.

Precis som det är roligt att läsa böcker från andra länder än Sverige, England och USA, är det uppfriskande att se filmer från andra länder. Berättarstilen är annorlunda och bildspråket likaså. Rekommenderas!

Filmen fick Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes förra året och är nominerad till 6 Oscars (bästa film, bästa icke engelskspråkiga film, bästa regi, bästa klippning, bästa scenografi och bästa originalmanus). Det blir spännande att se vilka priser den tar hem vid årets Oscarsgala.

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 4 2020

Januarivardagen tuffar på. Några av oss har snö andra har regn, men alla har vi tack och lov läsglädjen att värma oss med. Här följer veckans skörd av boktexter från våra egna bloggar – låt dig inspireras!

Bergens stjärnor av Jojo Moyes (Helena)

Beröringen av Gustav Tegby (Carolina)

Kod: Orestes av Maria Engstrand (Carolina)

Lin vid muren (På plats i tiden) av Åsa Storck (Carolina)

Lite död runt ögonen av David Ärlemalm (Anna)

Pablo på Galápagos (På plats i tiden) av Åsa Storck (Carolina)

Resten av allt är vårt av Emma Hamberg (Helena)

Tag och skriv (Helena)

Snöstorm av Augustin Erba (Helena)

Vide i Lund (På plats i tiden) av Åsa Storck (Carolina)

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Nothing Compares 2U

helena-top
Sommaren 1990. Världshälsoorganisationen (WHO) tar i maj bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar (japp inte förrän dess). Flera attentat mot flyktingförläggningar sker i Sverige, bla i Mariestad och Motala. George Bush skickar soldater till Persiska viken. Och Sinéad O’Connors Nothing Compares 2U – som blev något av ett soundtrack över mitt liv tonårstrassliga liv – gick på repeat i mitt tonårsrum, som fylldes av tonårsångest, hjärtekross och av övertygelsen om att jag aldrig skulle få uppleva Kärleken. Det är en period i mitt liv som jag inte önskar åter, men jag tänker på den vid flertalet tillfällen när jag läser Jonas Brun Ingen jämfört med dig, i vilken O’connors låt också är ledmotiv.

Ingen jämfört med dig kvalade in på min lista över de mest oförglömliga läsupplevelser under 2019, men jag kom mig aldrig för att skriva om den. Men nu när vårt tema “Människor emellan” uppdagades här på bloggen kom jag åter igen att tänka på denna minnesvärda läsupplevelse. Så nu är det dags att skriva om den.

Sommaren är febrig, luften liksom dallrar och tristessen ligger tung över sommarstugan vid älven. Stewe är sexton år – någonstans mellan barn och vuxen och tvingas tillbringa sommaren med familjen långt utanför staden. Han är rastlös och värmen tvingar ut honom på älven där han tillsynes driver planlöst för att finna svalka och tidsfördriv. Lite längre nedåt älven ser han en dag en kille som solar på bryggan, vid det hus som stått tomt under en längre tid. Det är John.

John är något äldre än Stewe och han påstår att han lånat stugan av en farbror. Stewe är oskuld, John den erfarne. Med den intensiva hettan som förtätande kuliss utvecklas en laddad relation dem emellan – den första kärleken, men också ett maktförhållande som inte är helt sunt – Stewe den naive och John den manipulative.

Stewe tillbringar så mycket tid han kan tillsammans med John; solar, badar, ligger och pratar. Dock tar det ett abrupt slut då den verkliga stugägaren dyker upp, vilket föranleder ett oanat händelseförlopp och de ser sen inte mer av varandra.

Parallellt med historien om sommaren 1990, så får vi följa hur Stewe och John möts igen tjugo år senare. De delar en oförglömlig sommar, men hur ser maktförhållandet ut nu? Kan de komma förbi den mörka hemlighet de delar? Kan den första kärleken någonsin blekna? Kan man någonsin komma ifrån sitt tonårsjag?

Den är en stark historia som Jonas Brun förmedlar – den är passionerad, våldsam och samtidigt full av såväl tristess som värme. Jag blir väldigt berörd av den och Brun har en anmärkningsvärd förmåga att trots det återhållsamma språket få mig att känna så väldigt; den tunga hettan, den svalkande älven och den fatala uttråkigheten, som kunde bli så himla påtaglig när man var femton, sexton. Jag känner också den glödande och hetsiga tonårsförälskelsen – inget är väl så självutplånande som den?! Och jag tänker på mitt tonårsrum, som fylldes av tonårsångest, hjärtekross och av övertygelsen om att jag aldrig skulle få uppleva Kärleken.


Titel: Ingen jämfört med diog
Författare: Jonas Brun
Förlag: Albert Bonnier förlag
Originalutgåvans utgivningsår: 2018
Omslagsformgivare: Eva Wilsson
Författarporträtt: Sara Mac Key

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll

Mira – fantastiska serieromaner om vänner, familj och tweenieliv

carolina-top

Det finns två serieromaner om Mira översatta från danska till svenska nu: Mira #vänner #kär #ettårimittliv och Mira #husbåt #pappa #kärlek. Jag började läsa den första, och blev fullständigt betagen. Så bra! Inte bara Mira och hennes liv, utan Miras mamma, Miras mormor, alla personerna, det så otroligt äkta i bilderna, och i berättelsen, och i människorna. Jag slukade, både första och andra boken om Mira, och har absolut inte fått nog, vill ha mer! Att fånga liv så, i så skenbart enkla bilder?! Fantastiskt!

Mira är alltså en tjej som jag tippar är sisådär 11 år (det står inte utskrivet), med ena foten i barnliv med lekar och andra foten i tonårsliv och frigörelse. I första boken handlar det en hel del om det här med att bli kär – det börjar en ny tjej i Miras och bästisens Najas klass, och denna nya Beata startar en kärleksklubb tillsammans med Naja. Bara sådana som har varit kära får vara med. Och Mira är liksom inte där än. Hon leker varje dag med kompisen Louis, men när de några dagar försöker vara ihop så blir det helt konstigt och de vet inte vad de ska göra med varandra riktigt. Så de gör slut, drar en suck av lättnad och återgår till att bygga robotar av tomkartonger och annat sånt. Samtidigt är det jobbigt med att Naja är med den här coola Beata (och, som bilderna visar, så typiskt har likadana kläder som henne, blir hennes kopia) och inte vill vara med Mira som förut. Såååå mycket igenkänning för många i den här åldern!

Jag tycker mycket om att läsa om Miras vänskaps- och kärleksbekymmer – men jag fullständigt älskar att läsa om Miras mamma, hennes dater och pojkvänner, Miras och mammas förhållande till varandra (åh, bilderna när de ska kramas hejdå på morgonen och mamman inte vill släppa, och Mira ba: “mamma, det är bara några timmar…”), mamman när hon är pinsam på föräldramöten, mamman när hon har fest med andra vuxna (“varför dansar vuxna så konstigt?”), mammans totala mänsklighet. Och mammas mamma, Miras mormor, får också vara med som den totala tryggheten i världen både för Mira och mamma.

Så första boken är, precis som det står i titeln, om ett år i Miras liv, från en nyårsafton till nästa. Och det händer så mycket det där året. Och jag tänkte att bättre än så här kan det inte bli – men sedan läste jag andra boken om Mira… och den är ännu bättre.

Nu kommer Miras pappa in i bilden, nämligen! Hon har aldrig träffat honom, och hela sitt liv undrat och funderat på vem han är, hur han är, och haft som högsta dröm att få träffa honom. Och nu får vi veta att han inte ens vetat om att Mira funnits… men nu ska de alltså äntligen få träffas.

Alltså, den bildsviten när Mira och mamma sitter på ett café, och hennes pappa kommer in och de träffas? Så. Bra. Så Fantastiskt Bra. Det är inte ens några pratbubblor i de där bilderna. Det behövs inte. Och Miras mamma skrynklar ihop hela bordsduken med händerna, fast det sker liksom i bakgrunden.

Helt förutom detta wow-moment har vi fler förhållanden och relationer att njuta av: det mellan Mira och mammas pojkvän Joakim (“Vad är du egentligen till mig? Bonuspappa eller mammas kille?” “Kanske är jag din Joakim. Då finns det plats både för en pappa och en Joakim.”), mammas känslor när Mira åker iväg med pappa och hans familj på semester, eller hur det funkar med den nya halvbror Mira nu upptäcker att hon har. Och så kommer det utöver detta in en ny vän, en som vill vara med Mira, och nu är det Najas tur att känna sig utanför.

Och det här coola: att Mira, mamma och Joakim i bokens början flyttar ihop – på en husbåt. Jodå. Inflyttningsfest, så klart. Och det är grannbarnet i husbåten intill, Liva, som blir nya kompisen.

Jag märker att jag skulle kunna skriva om de här böckerna hur länge som helst, och får nog lugna ner mig lite nu. Jag bara vill att snälla, snälla snälla… LÄS DEM! Jag har så svårt att förmedla hur fint allt det här blir i serieformatet – ni måste kolla själva. Och det gäller inte bara tweenies eller ni som råkar ha barn i den åldern i närheten – nej, läs för er egen skull, vilken ålder ni än är i.

(förresten, både Mira och hennes mamma har instagramkonton, där de är sina egna, fina, tecknade jag: @mira_lemire och @mira_lemires_mor)

Titlar: Mira 1 – #vänner #kär #ettårimittliv + Mira 2 #husbåt #pappa #kärlek
Text: Sabine Lemire
Illustrationer: Rasmus Bregnhöi
Översättning: Gunilla Halkjaer Olofsson
Utg år: 2018+2019
Förlag: Lilla Piratförlaget