Kategorier
Romankoll

Lite död runt ögonen

Linda
Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

I Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.

 

Foto: Gabriel Liljevall

 

Kategorier
Kulturkoll Sakprosakoll

Människor emellan – ett outtömligt ämne

Vintertiden fortsätter förstås i den verkliga världen runt omkring oss men här på kollot är det dags att byta fokus. Vårt nästa tema kallar vi för människor emellan. Relationer på olika sätt är alltså fokus för våra inlägg under några veckor framöver. Där det finns människor finns det relationer och en del kan var enkla, andra mer komplicerade. De kan väcka känslor och de kan skapa sammanhang eller total utmattning.

Jag är egentligen alldeles förfärligt trött på hela den där genren böcker som på olika sätt berättar för oss hur vi ska leva tillsammans men här kommer ändå ett sådant tips. I helgen lyssnade jag på Mungi Ngomanes Ubuntu – Konsten att leva bättre tillsammans och visst blev det lite för mycket att sträcklyssna på den här emellanåt klämkäcka texten meeeeen ..

“När du väljer att se det goda hos andra så slutar det med att du ser det goda hos dig själv.”

Vem kan säga emot liksom? Vem behöver inte påminnas om att den personliga inställningen till andra påverkar hur vi ser på varandra, uppfattar varandra och vilket samhälle vi tillsammans skapar.  Begreppet ubuntu finns i flera av de afrikanska språken och filosofin är ett starkt humanistiskt sätt att förhålla sig till omvärlden. Desmond Tutu, Nelson Mandela, Ghandi och Chinua Achebe är personer som citeras i den här mycket lättlästa boken som vill påminna oss om det som vi ibland brukar kalla den gyllene regeln. “Gör mot andra som du själv vill bli behandlad” är en etisk princip som återfinns i de flesta religioner och filosofier och ubuntu-begreppet bygger vidare på det och har också ett tydligt budskap om solidaritet.

“Jag är vad jag är på grund av vilka vi alla är.”

Tilltro till att andra människor gör sitt bästa i den situation de är i, tar ansvar för sitt liv och vill hjälpa andra om de kan är innehållet i ett av de 43 korta kapitlen som alla börjar med ett ordspråk eller ett citat och visst borde jag läst ett kapitel, reflekterat över innehållet och gjort några av de övningar som finns insprängda i texterna. Nu gjorde jag inte det utan lyssnade på på min ljudbok, den här texten gör sig säkert bäst i små portioner.

En styrka som den här texten har är att den har ett sydafrikanskt perspektiv, det är Desmond Tutus barnbarn som skriver och hon har en genuin erfarenhet av livet med apartheid, behovet av förlåtelse och solidaritet för att åstadkomma förändring. Hon återkommer till vad människor kan lyckas med om de hjälps åt. Ett av ordspråken som inleder ett av kapitlen lyder “Vill du springa fort – spring själv. Vill du springa långt – spring tillsammans.” Utan att det här ska bli en politisk text så är min reflektion att många av oss springer allt snabbare, var och en för sig. Ngomane påminner oss om att tilliten till varandra och att genuint mötas är en förutsättning för att kunna lev gott tillsammans. Hon är aktiv i Tutu Foundation och där arbetar de handfast med ubuntu som verktyg för att bygga ett fredligt och solidariskt samhälle. Kanske är det dags att för in lite mer ubuntu i vårt liv och vårt samhälle?

“Jag behöver dig för att vara jag och du behöver mig för att vara du.”

Häng med oss under de kommande veckorna på vårt tema Människor emellan!

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll

Var är vintern?

Vårt vintertema är på väg mot sitt slut och det är svårt att säga om det kännas passande eller ej. I min trädgård blommar vintergäck och vitsippor och talgoxen kvittrar sin glada vårmelodi. Jag misstänker dock att vintern kommer att slå till med full kraft i februari och sedan vara in i maj. Det har ju hänt förr liksom. Så dags då, när man bara vill ha scilla och vårsol och kaffe på uteserveringar.

Visserligen är det minusgrader på mornarna då och då men för att hitta den verkliga vintern får man än så länge vända sig till kulturen. Jag försökte komma på vilka de mest vintriga objekten i olika genrer är för mig och bestämde mig för att göra en lista.

Vinterkonst: Ja, jag är inget stort fan av Bruno men när det gäller vinter har jag svårt att komma på något kallare än hans rävar i snö.

Vinterfilm: Här är det knepigare men jag tänker faktiskt på Fargo. Inte serien utan filmen då, från 1996. Helt galet mycket snö. Och kyla. Kallt.

Vinterroman: Evig natt av Michelle Paver. En av de läskigaste böcker jag läst om skräck och galenskap i arkisk kyla.

Vinterbarnbok: Olles skidfärd av Elsa Beskow. Snart öppnar årets lekutställning på Kulturen i Lund med Beskow som tema. Jag hoppas så att man tagit inspiration av den här underbara bilderboken. Jag är så glad att mina barn också tycker om att läsa den för den är verkligen bara så… vit.

Vintermusik: Winter song av Sara Bareilles och Ingrid MIchaelson. Jag lyssnar sönder den varje vinter. Så himla vacker och så skönt att den inte är bunden enbart till julen. Jag skulle kunna göra ett helt inlägg bara om den här låten. Så mycket vinter, snö, tystnad och lugn, trots att den ju är full av ljud och musik.

Ungefär där tar inspirationen slut. Jag funderade på en vintrig TV-serie men kunde inte bestämma mig så avsluter min lista här. Imorgon tar vi nya tag.

Kategorier
Romankoll

Läs Ida Jessens duo med oss!

helena-top

Just nu bokcirklar vi Augustin Erbas Snöstorm i Kulturkollo läser och vi är absolut inte färdiga med den. Det finns massor av relationer, språkligheter och infallsvinklar att samtala kring ännu och kanske känns det lite för tidigt att redan nu berätta vilken nästa bok för gruppen är, men eftersom nästa läsning är ett lite större projekt än vi brukar ha så vill jag ge er lite mer tid till läsningen.

Den 24 februari inleds nästa samtal i gruppen och vi kommer då utforska Ida Jessens lågmälda historiska romanduo En ny tid och Doktor Bagges anagram. Kanske har du redan läst den ena eller andra av böckerna? Det är inget tvång att läsa båda böckerna, men diskussionerna kommer röra sig kring hur böckerna fördjupar varandra och allra mest får man därför ut av samtalet om man läst dem båda. Böckerna är inga sidmässiga jättar, tillsammans är de lika långa som en vanlig roman (runt 350 sidor om jag skulle gissa), så med en dryg månads lästid ska det nog gå vägen för oss. God läsning alla bokcirklare!

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo recenserar v 3 2020

Det är mitten av januari och väldigt mycket vardag. Det är inte utan att det är lätt att längta tillbaka till julledighet och lästid. Men några böcker har vi ändå hunnit läsa och blogga om den senaste veckan. Välkommen in på våra respektive bloggar.

Alla räknas av Kristin Roskifte (Anna)

Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius (Linda)

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg & Sofia Falkenhem (Carolina)

Dödsspiralen av Leena Lehtolainen (Anna)

Enola Holmes och kidnappningsmysteriet av Nancy Springer (Carolina)

Ert blod på mina broddar av Elin Lucassi (Helena)

Ett hem att dö för av Lina Arvidsson (Anna)

Havsboken av Morten A. Ströksnes (Anna)

Hjärtat är en knuten hand av Ingrid Ovedie Volden (Carolina)

How the light gets in av Louise Penny (Helena)

Jakten på hwitrerna (Krönikan om Jarmaland 2) av Johan Theorin

Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent (Linda)

Nådastolen av Elizabeth Winthrop (Fanny)

Osebol av Marit Kapla (Fanny)

The Calculating Stars av Mary Robinette Kowal (Carolina)

Våra tungor smakar våld av Saga Becker (Helena)

Kategorier
Romankoll

Lite kärlek i januari

Lotta

Lite härlig vinterromantik sitter fint i januarimörkret. Jag vill passa på att tipsa om Anna Lönnqvists alldeles färska roman Minns oss som nu.

Den handlar om Thea som anländer till vintriga Sunnanby från somriga Nya Zeeland. Hon ska ta hand om dödsboet efter sin mammas moster, men hon är inte särskilt sugen på att tillbringa längre tid i Sverige än nödvändigt. Men moster Mariannes hus gömmer hemligheter och Thea blir nyfiken. Hon blir också nyfiken på fotografen Tim, som även han bär på hemligheter. Och känslor börjar spira.

Det är varmt och fint, och hett! Många känslor, äkta känslor, och äkta relationer, och Anna Lönnqvist är mycket skicklig på att förmedla just det till läsaren.
Minns oss som nu är den fristående uppföljaren till Sommaren med Ava. Så läs gärna den först, men det är inget måste.
Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

Jag är sen – men det är vintern också!

linje-ulrica

Lite sent så här på kvällskvisten kommer dagens inlägg på temat vintertid. Jag blev sen med mitt inlägg idag, men jag är inte den enda. Faktum är att vintern också är sen – den inte ens ha kommit hit till Skåne!

Ja, i alla fall inte enligt meteorologisk standard – då har vi fortfarande höst. För att vinterns ankomst ska räknas måste medeltemperatur vara under 0 grader varje dygn i fem dagar och det har alltså inte inträffat ännu.

Men det känns egentligen inget vidare att tänka sig att vi skulle ha hela vintern framför oss, utan det känns bättre att sikta framåt. Jag tillhör inte dem som börjar prata om vår så fort det första mildvädret kommer utan anser att både januari och februari är vintermånader. Men när vintergäcken blommar och körsbärsträden i Botaniska trädgården här i Lund redan har fått knoppar är det svårt att inte hoppas lite.

Kanske var det så Skånesonen Vilhelm Ekelund tänkte när han tittade ut över Eslövsslätten den där vinterdagen 1901 då han skrev dikten Vintervärme:

Som det varma stänket
över nyplöjd mark
i en helgtyst våraftontimma
ser jag vinterkvällningen ljus
brunsvartgyllne glimma
utmed popplarnas frusna bark:
                tycker mig förnimma
                                    viskande
svagt och skyggt den
avlägsna vårens sus,
tycker mig se det varma stänket
som en darrande guldväg glimma
över nyplöjd mark
i en helgtyst våraftontimma.

 

Kategorier
Evenemangskoll

Möbelfest: Skönheten och Odjuret på Malmö Opera

carolina-top

En sak fick oss att hela hösten faktiskt längta till januari, dottern och jag – musikalen Skönheten och Odjuret på Malmö Opera. Jag älskar filmerna (både den tecknade och live action-varianten) och dotterns allra största intresse här i livet är musikaler, så självklart skulle vi gå. Redan augusti köpte vi biljetter, och då var det ju en mindre eeeeevighet till januari. Sen gick hösten, och julen, och i lördags var det alltså dags. Äntligen!

Klart vi såg fram emot sången men allra mest var vi nyfikna på hur man gjort med allt det som är möjligt i en tecknad film – på scen?? Förtrollade möbler som sjunger och dansar? Ett odjur som valsar? Magin med förvandlingar? Gastons muskler?

Det var en fantastisk föreställning. Alldeles infernaliskt bra. Sången var fin, dansen otrolig, akrobatisk rent av (visste ni att man först kan stå på två händer, hoppa i takt med musiken, och sedan lyfta ena handen och alltså stå på en hand och fortfarande hoppa i takt med musiken? Det visste inte jag, som förut trodde på fysikens lagar och sånt.) Och det roligaste var just det där med hur de scenografiskt löst olika saker. De förtrollade möblerna och andra ting var människor i oerhört fantasifulla (och omfångsrika) kostymer, som tog sig fram på segways, inbyggda i kostymerna. Alltså….! Och roliga detaljer, som när fru Potts kom ut ur sin hjulförsedda tekanna var iförd vid kjol med krinolin, i form av en tepåse.

Här på Malmö Operas hemsida finns mängder av bilder att titta på som jag inte får lov att dela här. Och här är den officiella reklamfilmen:

Andra erfarenheter av denna kväll var:

  • Den längsta toakön jag sett på Malmö Opera, någonsin. Jomen, absolut fullsatt salong ger förstås en given andel människor som alla måste säkerhetskissa före föreställningen. Hur skulle man annars kunna slappna av när ridån går upp? Nej, just det. Bara att ställa sig sist i kön och hoppas på det bästa. Och sedan likadant i pausen. Bara för säkerhets skull. Något glammigt vimmel i foajén med vinglas i hand är inte min grej. Hur hinner folk med det?
  • Hur olika folk ser på det här med att klä upp sig. Det är vansinnigt roligt att kolla på (och ses, som tur är, bra även från toalettkön). Dottern och jag företräder olika riktningar här: hon provade olika outfits ett bra tag innan vi skulle ge oss hemifrån – jag klädde på mig favoritklänningen 5 min före vi skulle åka. Och jag bar inte pälsstola (som vissa andra) eller svepande kjolar att inta trapporna med (som man kunde gjort) eller parfym (som damen bakom mig definitivt gjorde).
  • Antalet finurliga och dödsföraktande ting man i ett sång- och dansnummer kan göra på en gigantisk, snurrande öltunna. Gaston satt mest still, men hans kumpaner?! Jeezus…. jag trodde så många gånger att de skulle slå ihjäl sig. Samtidigt som de sjöng, mind you.
  • Att om det finns textmaskin som hela föreställningen igenom visar både svensk och engelsk text för det som sägs och sjungs på scenen – då dras blicken dit hela tiden. Fast det inte behövs. På opera är det ju liksom rätt livsnödvändigt eftersom min hörförståelse för italienska arior är typ 0 – men här talades och sjöngs på tydlig svenska. Ändå säger min hjärna: kolla! text! Måste läsas! Även om du måste luta huvudet åt sidan eftersom karln framför dig är 2,50 cm lång och skymmer svenska texten!
  • Ni vet när man är på teatern och det ringer in för att publiken ska gå in i salongen för att sätta sig? Här var ringsignalen utbytt mot en takt ur musikalmusiken, den takt ur själva Skönheten och odjuret-sången som man omedelbart känner igen. Kul detalj!

Bästa i föreställningen? För mig absolut det stora sång- och dansnumret “Bli vår gäst” – fantastiskt bra gjort!

Kategorier
Romankoll

Lite gotiskt mörker så här i januari

helena-top

Jag väljer här och nu att slänga in ett kort boktips. Jag snubblade över en bok så där härligt på en streamingtjänst för böcker. En bok som passar för årstiden. För nog är det så att trots att vi går mot ljusare tider så känns det långt till vårsolen. Just nu är himlen jämnt grå och det regnar från sidan, som det så ofta gör här på västkusten.

Om du är sugen på gotiskt mörker, stora övergivna stenhus och övergivna flicksjälar så ska du läsa De trasiga flickorna av Simone St James. Den handlar om flickhemmet Idlewild Hall år 1950 (och senare även 2014), som är ett hem och skola för oönskade flickor – frispråkiga flickor, frisinnade och flickor födda utanför äktenskapets trygga 1950-tals famn – och delvis bortglömda då de sällan får besök.

Det kommer ske mord, såväl i nutid som – kanske – i dåtid. De trasiga flickorna är både en deckare och en spökhistoria, som vävs samman med den spöklika Idlewild Hall som perfekt fond. Läs den innan vårljuset kommer!

Författarporträtt: James Hunter

Kategorier
Romankoll

Leena Lehtolainen återvinns på ett märkligt sätt

Linda
Leena Lehtolainen är en av Finlands främsta deckarförfattare. Hennes serie om polisen Maria Kallio inleds med Snöjungfrun och det får bli min vintriga koppling. Albert Bonniers förlag gav ut de fem böckerna i serien med start 2007 och sedan försvann Lehtolainen från den svenska marknaden. Några år senare 2012 gav Bazar förlag istället ut bok nummer 11 i serien och nu var det Kallios dotter som stod i centrum.

På finska finns dock en hel rad titlar av Lena Lehtolainen och jag har (trots mina obefintliga kunskaper i finska) fått fram att det finns många fler böcker om Kallio. Jag har också klurat ut att Snöjungfrun inte alls är den första boken i serien, utan den fjärde. Originaltiteln är nämligen Luminainen och enligt Lehtolainens hemsida (som jag fattar i princip ingenting av) är det den fjärde boken i serien. Totalt finns det 11 böcker om Kallio, där den sista (eller i alla fall den senaste) är Minne tytöt kadonneet från 2010, som gavs ut på svenska 2012 med titeln Var är alla flickor nu?  Alla titlar i serien i finns alltså inte översatta, men mer om det senare, för det är snurrigare än man först kan tro.

Men varför skriver jag om ett gäng gamla finska deckare kanske ni undrar? Av två anledningar. Dels är det riktigt bra böcker i sin genre och de har dessutom dykt upp i nyutgivning. Totalt sex titlar finns nu som ljudbok, inlästa av Rachel Mohlin och som e-böcker. Det är Word Audio Publishing som redan i december gav ut Snöjungfrun och Dödsspiralen. (Kuolemanspiraali)

Vändpunkten (Tuulen puolella), del 3 eller 6 beroende på hur man ser det, kommer i januari, Falska förespeglingar (Ennen lähtöä) (i februari och Studio Näktergalen (Rivo satakieli) i mars.  Därefter hoppar utgivningen igen till bok 11 Var är alla flickor nu? och för att snurra till det ytterligare är Studio Näktergalen inte del 8, som vore logiskt, då de tidigare översatta böckerna är del 4-7. Istället är den del 9. Jag kan inte hitta någon översatt bok med den finska titeln Veren vimma (2003) och del åtta i serien, samt Rivo Satakieli (2005) som är del 10 i serien. Hur snurrigt får det egentligen bli? Och framför allt,  hur ska en stackars icke finskkunnig kunna läsa alla böcker i serien om Maria Kallio?

En titt på Wikipedia visar att del 1-3, 8 och 10 finns översatta till tyska, så den som är beredd att borsta av sina gamla gymnasiekunskaper går det att ta del av hela serien. Jag tror att jag hoppar det, men hoppas att något förlag kan reda i röran och översätta de saknade titlarna. I alla fall del 8 och gärna också del 10.

För mig som är en aning fyrkantig och gärna vill (läs MÅSTE) läsa en serie i rätt ordning är serier som ges ut i fel ordning riktigt jobbigt. En annan författare vars böcker förlaget (i detta fallet Lind & co) misshandlat är norske Jørn Lier Horst. Första boken som gavs ut i serien om polisen William Wisting var den åttonde i serien. Efter del 8 gav förlaget ut del 9, därefter del 7, del tio, del fem och del 6. Jag får panik bara av tanken på kaoset som skapas för läsaren. När Wahlström & Widstrand tog över utgivningen gav de ut Katharinakoden som är nummer 12, vilket förvisso är logiskt, då Wisting börjar jobba med kalla fall, men ändå tråkigt då delar av hans historia försvinner.

Är ni som jag och måste läsa deckarserier i ordning, eller fokuserar ni mest på de enskilda fallen och struntar i den mer privata berättelsen om poliserna som pågår under hela serien?

Bild: Anneli Salo från Turku Bookfair 2013

CC BY-SA 3.0