Gästskribent: Johan Ehn

 

Bilder: Johan Ehn, privat

Sasha och Janek heter två killar i min senaste roman Hästpojkarna. De bor på ett barnhem utanför Prag i mitten på 1920-talet. Hemmet drivs av katolska nunnor tillsammans med Sokolrörelsen – den tjeckiska idrott- och gymnastikorganisation som grundades i mitten av 1800-talet. Men killarna far ganska illa hos nunnorna och bestämmer sig för att rymma, vilket leder till att de istället växer upp på en kringresande cirkus, och blir akrobater till häst. Cirkusen tar dem till Berlin i början av 30-talet där de hittar sin ”flock”, på den mytomspunna och normbrytande gayklubben Eldorado.

Jag var själv hästkille mellan jag var sju och sexton så att skriva om den speciella relationen mellan killarna och hästarna tyckte jag att jag hade rätt bra koll på. Jag har också haft ett långvarigt intresse för Weimareran och den progressiva perioden under mellankrigstiden i Tyskland. Om den tiden finns också en hel del skrivet så det var inte så svårt att få tag på researchmaterial. Men jag behövde få till detaljer i miljöerna. Hur såg det ut i byn där pojkarna växte upp? Jag ville till exempel att de skulle rymma i en eka på en flod, så kunde jag hitta en by utanför Prag med en bra flod? Då finns ju faktiskt det fantastiska verktyget Google Earth. Och med lite tur så har satelliterna svept över området och fotat ordentligt, vilket gör att du kan ”flyga ner” och i stort sett titta på vilka sorts blommor som växer längs vägkanten.

Jag hittade min by, Sázava, med en flod som kröker sig så tvärt att timmerstockarna hopar sig, precis som jag redan hade skrivit att de gjorde. Jag hade placerat barnhemmet i en påhittad gård lite uppe på ett berg ovanför floden och med satellitens hjälp hittade jag även en passande sluttning. Jag tänkte mig ett gammalt gods, fyra längor i kvadrat med en gruslagd innergård – stallar, sovsalar, och en huvudbyggnad där klassrum och gymnastiksalen skulle ligga. Jag läste att linden är Slovakiens nationalträd och lät därför barnhemmet skuggas av tre jätteexemplar.

Jag hade ansökt om ett resestipendium från författarfonden – och fick det! Jag visste på en gång vart jag ville åka. För även om mina virtuella flygturer gjort att jag kände mig ganska hemma i Sázava så vore det ju fantastiskt att få gå där längs med floden – på riktigt.

Jag åkte tåg först till Berlin, där jag var inbjuden att sitta ett par dagar på arkivet i Schwulesmuseum (Bögmuséet) som har mängder av material ur Berlins queera historia. Sedan vidare med buss och tåg till Prag, där jag fick ovärderlig hjälp på Sokols huvudkontor. Arkivarierna hade plockat fram bilder, gymnastikdräkter, ridstövlar, och till och med originalfanorna från 1926 års festival på den nybyggda Strahov-stadion (där mina killar uppträder på hästryggen inför 80 000 personer på läktarna!).

Jag löste biljett på den smalspåriga järnvägen som skulle ta mig ut till Sázava, några mil utanför Prag. ”Děkuji – tack!”, sa jag när konduktören kom förbi och klippte biljetten (med en sådan där fantastisk håltång som jag önskade mig flera jular som barn men aldrig fick). Rälsen löper precis intill floden och jag satt klistrad mot fönstret och försökte ta in allt jag såg; gubbarna som satt och metade, de små slussarna med vevmekanismer i smidesjärn, stenbroarna som såg ut att vara byggda på medeltiden.

Från stationen gick jag ner genom byn, förbi en brandstation, vinkade till gamlingarna på balkongerna till ett ålderdomshem, och vidare ner till floden. På andra sidan bron bredde stubbiga fält ut sig bort mot en sluttning som jag visste från Google att det skulle ligga en klosterruin högst uppe på.

Jag gick över bron och började gå stigen uppför sluttningen. När jag kommit en bit upp vände jag mig om och tittade ut över floden – det här blir verkligen perfekt, tänkte jag. Då såg jag att det blänkte till i lövverket en bit nedanför mig. Jag lämnade stigen och gick ut på en avsats för att se bättre. Och där låg det – övergivet och med krossade fönster i och för sig men nästan exakt på pricken som jag hade fantiserat ihop det – ett gammalt gods, bestående av fyra längor i kvadrat med en gruslagd innergård där det fanns plats för stallar, sovsalar, och en huvudbyggnad där klassrum och gymnastiksalen kunde ligga. Och vakande över ”barnhemmet” stod tre gigantiska lindar.

Děkuji.

/Johan Ehn, 16 april 2020


Johan Ehns roman Hästpojkarna är nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2020 med motiveringen:

“Hästpojkarna är en angelägen och skakande roman med oroande paralleller in i vår tid. Den beskriver ett historiskt förlopp, men ger också en insikt om hur snabbt den frihet som funnits kan gå förlorad. Den är rik på dimensioner och vittnar om ett enormt researcharbete. Men framför allt är den välskriven, med ett språk som talar till alla sinnen. Ehn briljerar i ömsinta skildringar av tröstande händer och sinnliga beskrivningar av det taktila och fysiska i häst- och cirkusliv. Han fångar sina läsare från första sidan och ända fram till det överraskande men ändå så väl förberedda slutet.” 

Jag har lyssnat till boken i inläsning av Johan Ehn själv och jag håller alla tummar för att Johans berättelse om Sasha och Janek tar hem priset. Inte bara för att hans roman är välskriven och berör utan också för att den ger perspektiv på nutiden som är både nödvändiga och tankeväckande. Det är en bok som ges ut som ungdomsbok men jag hoppas att den också läses av många vuxna, den är värd en stor läsekrets! /Anna

2 comments Add yours
  1. Har just lyssnat ut Hästpojkarna! Det var en fantastisk bok och en fångande och trevlig inläsning. Lyssnar nu på Down Under. Intressanta ämnen och mycket bra skrivet. De bästa böcker jag lyssnat på på riktigt länge!

Lämna ett svar till Nina-Marie Jansson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.