Välkommen till kungariket Valdemar!

carolina-top

Mercedes Lackey har skrivit böcker sedan 1980-talet, men det var först för något drygt år sedan jag upptäckte henne och började läsa hennes böcker om kungariket Valdemar. Jag hade på lite måfå valt ut en av hennes böcker när jag ett par år innan var i någon av Londons fantastiska bokhandlar och blev lite så där köp-överväldigad som man ju lätt kan bli i dylika affärer. Men sedan blev boken, som hette Magic’s Pawn, liggande oläst därhemma. Och det på grund av framsidan, som föreställde en tårfylld ung man som dramatiskt kramar om en vit häst med blå ögon:

”Hur tänkte jag här?” tänkte jag, och “Sicket trams…” och så blev boken liggande. Men sen? När jag läste? Wow! Vilken sträckläsning! Jag älskade den, och drog raskt vidare med bok två och tre i trilogin The Last Herald Mage som detta alltså var första boken i.

Vanyel heter den unge, förtvivlade mannen på bokframsidan ovan, och det är Väldigt Synd om honom. Han får inte gå på Valdemars motsvarighet till Musikhögskolan (pappa förbjuder honom, och när han ändå får ta sig dit pga att den lokale vapenmästaren har brutit armen på honom – så kommer han inte in på skolan eftersom han inte är duktig nog). Han är olyckligt kär. Han mår dessutom uselt eftersom han tydligen har någon jämra magisk gåva han inte vet vad han ska göra med och som håller på att bränna ut honom. Och han är så eeeeensam…. Men då! Då kommer den vita hästen trippandes in i hans liv! Och den vita hästen är inte någon häst, nej, för hon är en Companion. Hon är übersmart, rolig och kommunicerar med tankeöverföring, hon heter Yfandes, och hon har nu valt Vanyel att bli hennes herald. Och dessa heralder, lite av ridande poliser/spioner/säpo i kungariket Valdemar, är alltså kärnan i alla Valdemarböcker av Mercedes Lackey. De väljs alltid ut av de här vita hästarna, companions, och så är de partners med dem resten av livet.

När jag hade läst färdigt om Vanyel ville jag ha mer Valdemar-böcker. Mycket mer – och tänk, vilken tur! Mercedes Lackey är otroligt produktiv, och det finns mängder av böcker som utspelar sig i den här världen. Enstaka och i serier, i olika tider och med olika personer men alltid med de vita companions och heralderna. Jag läste vidare i böcker som utspelade sig många hundra år efter Vanyels tid (och han hade förvandlats till en avslägsen legend), Heralds of Valdemar som börjar med Arrows of the Queen, gillade, läste vidare i böcker som var prequels till Arrows of the Queen… och körde fast. För det här är grejen med Mercedes Lackey: hon är rätt ojämn i sitt skrivande. Ibland skriver hon fantastiskt bra, och då är det så bra att jag inte kan släppa boken. Ibland skriver hon så omständigt och konstigt och förlorar sig i fullständigt ovidkommande detaljer och sidospår att det är nästintill omöjligt att läsa utan att skumma texten. Jag läste två sådana böcker om herald-skolans vapenmästare, en man som ursprungligen kom ifrån Valdemars grannland, de ständiga fienderna Karse. Och jag höll på att bli galen på Lackeys utvikningar om denne vapenmästares olika utklädnader, om någon påhittad sport som utövades och om vilka marknadsstånd som planerades för vintermarknaden och en hel del annat, och sedan lämnade jag Valdemar ett tag. Nu nyligen plockade jag upp en helt annan bokserie därifrån, nu några hundra år före Karse-vapenmästaren, och nu fastnade jag igen och kunde inte släppa boken. Den här gången handlade det om en ung gruvarbetare som slet ont, svalt och frös tills det en dag dök upp en viss sorts vit häst utanför gruvan, en companion alltså, som nu valt ut gruvpojken till sin blivande herald. Och jag sträckläste…

Vill du prova karaktärsdriven, bra high fantasy med mååånga böcker och mååånga karaktärer att följa, så testa för all del Mercedes Lackeys böcker! Stöter du på någon av dem du inte gillar – så testa en annan för det finns många, och när hon är bra så är hon så himla bra.

Här kan du läsa lite mer om vad jag tyckte om några av böckerna ovan:

Magic’s Pawn – chockad kärleksförklaring
Magic’s Promiseandra boken om Vanyel, och jag är fortfarande helt tagen
Magic’s Pricebook-hangover efter att ha avslutat trilogin om Vanyel, och vill bara ha mer
Exile’s Honor – chockat måste jag fullständigt såga stackars vapenmästare Alberichs ältande över livets svårigheter
Exile’s Valor – och ännu mer fick jag såga boken om vapenmästarens utklädningsfest, och bottennappet när Mercedes Lackey skrev in sig själv i handlingen.  Sedan var jag så avskräckt att jag pausade Valdemar i många månader tills…
Foundation – …Dallen, companion, ställer sig utanför den där gruvan och gnäggar ilsket tills de släpper Mags från dess inre. Och jag var fast igen.

 

Bild: Pixabay

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.