Kulturkollo konfererar: Jag tar inte farväl

Kulturkollo konfererar är helt enkelt ett blogginlägg där vi pratar om en bok som några av oss läst, självklart vore det roligt att också samtala med er som besöker bloggen. Kommentera här eller på Instagram så hoppas vi på spännande reflektioner. Vår första roman på den återuppståndna bloggen blir Han Kangs Jag tar inte farväl.

Anna: Alltså man blir aldrig riktigt klok över vad som är sant och vad som är dröm och vad som är fantasier och vad som är minnen och vad som är vad när man läser Han Kang. I Jag tar inte farväl så är berättaren en kvinna i medelåldern. Hon är författare och lärare och har under lång tid arbetat med en text som berättar om en massaker som skedde på ön Jeju 1938-39. Händelserna som hon skildrat i boken har tagit sig in i hennes drömmar och hon hoppas att de ska lämna henne när boken väl blir utgiven. Tillsammans med sin vän Inseon har hon planerat att uppföra ett konstverk som de ska bygga på Jeju och som de sedan skall filma när snön täcker det.

Ulrica: Jag håller med! Det är inte lätt att veta vad som är dröm eller sanning i den här boken, men jag tror att jag gillar det. Det skapar en magisk stämning och berättelsen utmanar läsaren på ett spännande sätt.

Hanna: Jag irriterade mig inte heller på det. Tyckte att de kursiva delarna var de mest spännande i boken.

Anna: ”Jag hade inte förlikat mig med livet, men var tvungen att leva vidare.” så säger huvudpersonen Gyeongha när hon efter en lång tid i isolering ändå väljer att åter bege sig ut i världen. Jag funderade på vilken hennes drivkraft egentligen var, varför väljer hon att fortsätta leva? I romanen står det att hon inte kan ta farväl för att hon ännu inte formulerat det perfekta avskedsbrevet och det tycks mig så absurt.

Ulrica: Jag måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på vad som var hennes drivkraft, utan fastnade för andra saker i boken. Jag kände till exempel inte alls till massakern på Jeju och fick på så vis inblick i en för mig ny del av Koreas historia. Jag funderade lite på betydelsen av att väva in en sann historisk händelse i boken och vad det gör för berättelsen. Vad säger ni?

Hanna: Jag kände inte heller till just denna massaker, men vet att Korea har haft en mycket blodig historia. Jag tyckte att boken på ett bra sätt tog upp denna mörka del av historien och gjorde det till något spännande och läsvärt. Jag var inte lika förtjust i Han Kang Levande och döda, som handlade om en annan massaker och som kändes betydligt hemskare att läsa.

Anna: Snö, snö, snö. Snön återkommer genom hela texten. Den är våt och kvävande, den är lätt och värmande, den är hal och reflekterande och den gömmer världen. För mig är bilden snö den kalla och döda men Kang ger snön så många fler egenskaper, hur tänker ni kring all denna snö?

Hanna: Det var oroligt målande när hon skrev om att ta bort snö från de dödas ansikten för att kunna identifiera dem. Det var en bild som kommer att stanna länge hos mig.

Ulrica: Det är verkligen fascinerande med alla bilder som författaren målar upp med hjälp av snön. Snön genomsyrar hela boken och blir nästan en egen karaktär.

Hanna: Jag pratade för många år sedan med en Korea-älskare och han hade läst både Levande och döda och Vegetarianen. Hans ord glömmer jag aldrig: ”Hon skrev en bok om en massaker och lyckas sedan med konststycket att skriva en bok om en vegetarian som var ännu mer obehaglig.” Har ni läst hennes andra böcker och vad tycker ni isåfall om denna i jämförelse med de andra? Själv tycker jag att denna var bättre och inte obehaglig på det där sättet som kryper under huden på en.

Ulrica: Jag har bara läst Den vita boken och den uppskattade jag väldigt mycket. Har av någon anledning inte läst fler förrän nu, men den här boken väckte mersmak.

Anna: Min första roman av Han Kang var just Vegetarianen och den boken glömmer jag aldrig och jag upplevde den som mycket otäck. Min favorit är ändå Den vita boken som jag skrev så här om 2019: ”Med nedslag i allt det vita omkring oss – snö, salt, ris och krispiga bomullslakan och med konnotationer till kyla, renhet, tomhet och sorg så skriver hon en bok fylld av korta texter som väcker många känslor. Vemodigt och sorgesamt är orden som först kommer till mig efter att jag läst klart. Stramt och poetiskt i gränslandet mellan roman och diktsamling så presenterar Kang de vita fåglarna, det nyfödda barnets lindor och spåren i nattstånden is. Avsked och tystnad, ljus som belyser eller avslöjar, imma och rök. Hon visar oss på det vita arket papper som kan fyllas med precis vad man vill, likt datorns vita skärm.”

Hanna: Den vita boken tyckte jag också oerhört mycket om! Det blev min vändpunkt gällande Han Kang. Jag skrev såhär på min blogg ”det var en fantastisk läsupplevelse och precis som utlovat, inte som det Han Kang skrivit tidigare.” Jag tycker att den här boken var en fin uppföljare.

Han Kang är en författare att njuta av. Unna er att läsa någon av hennes texter!