av I torsdags hade jag en sådan där bra dag på jobbet igen, när Andrev Walden kom till bibblan och berättade om sin bok Jävla karlar (utgiven på Polaris) som fick Augustpriset 2023.
På baksidan av boken står det bland annat ”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant.” Det är verkligen en hel del i den här boken som är helt galet, men inte för ett ögonblick tror jag under läsningen att det inte har hänt. Det är något i sättet att berätta som gör att jag tror på allt.
Någonting som jag tänkte på när jag läste boken var att Walden lyckas med att hålla en så pass lätt ton i boken. Den är skriven med mycket humor och, efter vad det verkar, ingen bitterhet alls. Lite anmärkningsvärt kan man tycka i och med att några av papporna verkligen inte är några trevliga typer precis. Han berättar att under alla år som krönikör så har han lagt sig till med förmågan att lägga som ett filter av humor i sina texter, vilket är ett smart sätt att skriva när inspirationen tryter och man ibland känner det som om man upprepar sig. Det här sättet att skriva fungerade sedan bra också i romanform.
Det här med att han inte ville skriva en hämndroman kom upp vid flera tillfällen. Det kändes viktigt att inte skriva ur ett offers perspektiv, och känslan jag får är att Walden verkligen på riktigt inte hyser något agg eller något hat gentemot de här männen.
En annan fråga som kom upp var såklart hur mamman ser på boken, och det verkar som om de båda har en fin relation. På något vis så får ju mamman också någon sorts upprättelse genom boken. En rolig grej som kom fram var att Walden började styrketräna innan boken skulle ges ut, om någon av papporna skulle dyka upp och vara förbannad.
Det var ett riktigt fint samtal och det var härligt att se hur Andrev Walden småpratade med alla besökare som ville ha sina böcker signerade efteråt. Alla fick någon minuts uppmärksamhet, som jag tror uppskattades mycket.
