av Eurovision Song Contest, detta spektakel som på samma gång är helt underbart, rätt märkligt och inte helt oproblematiskt. Sedan 1956 har tävlingen genomförts, då med sju tävlande länder. I år sänds tävlingen från Malmö och totalt 31 länder deltar i de två semifinalerna, den första i tisdags och den andra ikväll, och ytterligare sex länder är direktkvalificerade. I den stora finalen på lördag framförs 26 bidrag, men just idag fokuserar vi på gamla favoriter.
Det här är våra favoriter, vilka är era?
Anna: Jag är ingen Eurovisionsfantast men jag gillar verkligen tanken på att en gång om året mötas med artister från hela Europa, tävla i musik är kanske inte det enklaste men förhoppningsvis skapar hela grejen intresse för kultur och språk, kanske skapar det till och med en europeisk tillsammans-känsla? Hur många är vi inte som lärde oss räkna på tyska och franska under omröstningarna. Att påstå att det hela är ett fredsprojekt är kanske att överdriva men jag tänker att jag vill lyfta fram tävlingen 1982 – då tävlade Nicole med Ein Bisschen Frieden. Den får bli mitt val.
Annette: Jag måste erkänna att jag inte heller är någon Melodifestival eller Eurovisionfantast. Jag hänger aldrig med i de svenska deltävlingarna och det är långt ifrån alla år jag tittar på finalen. Det är någonting med det där att tävla i musik? Går det ens? På ett sätt så gör det ju det, när det röstas fram låtar. Samma som med Svensktoppen och andra listor.
Sedan kan jag tycka det är kul att kolla in de olika ländernas bidrag, absolut. Om jag ska välja någon bästa låt från Sverige så får det bli Waterloo. Inte kanske för att låten är den bästa jag hört i sammanhanget. Det hänger nog lika mycket ihop med mitt bästa Eurovisionminne som ju definitivt är när ABBA vann med Waterloo i Brighton 1974.
Jag var åtta år och vi var på en resa till Danmark. Hotellet hade pool! Bara det var ju så fantastiskt så det räckte och blev över. När vi sedan satt på hotellrummet allihop som var med på resan och ABBA vann så visste lyckan inga gränser. Jag tycker fortfarande att Waterloo är en kanonlåt och den finns med på min lista ”Älsklingar” på Spotify.
En annan svensk favorit är The Ark med The Worrying kind som de vann den svenska uttagningen med 2007. Jag har verkligen försökt komma på någon favorit från någon Eurovisionfinal (förutom ABBA då) som jag verkligen gillar och de enda som jag kommer på utan att börja googla (och då känns det ju inte riktigt som om de satt sig så pass hårt att de ska vara med här?) är Katrina and the Waves med Love shine a light (1997) och Umberto Tozzi och Raf med Genti di mare som kom trea 1987.
Linda: Under många år var jag ett rätt fanatiskt Eurovision-fan och när Herreys vann var jag tio år och helt hysterisk. Nu har just Diggi-loo diggi-ley kanske inte åldrats jättebra, men jag kan faktiskt ännu minnas känslan när de sjöng vinnarlåten på engelska. Det var stort. Annars var kanske den stora höjdpunkten när Johnny Logan vann med Hold me now 1987. Som jag älskade den låten och det händer faktiskt fortfarande att jag sätter på den i bilen och sjung högt, högt i den rätt omöjliga tonarten. Jag är en sucker för stick och sticket i Hold me now är ovanligt, nästan orimligt bra. Även Logans andra vinnarlåt What’s another year är riktigt bra. Apropå Johnny Logan så var det så himla fint när Kodjo Akolors mamma fick höra honom sjunga i Melodifestivalen 2019.
På senare år har jag och yngste sonen tittat tillsammans och vi brukar alltid hålla på låtar som visar sig hamna i botten. Vi delar uppenbarligen inte smak med dem som röstar. Senaste vinnarlåten som jag verkligen uppskattade och som fick mitt bästa Eurovision-betyg ”bra på riktigt” är Arcade med Duncan Laurence från Nederländerna. En låt jag lyssnar på ganska ofta och som även yngste sonen älskar är Amar pelos dois med Salvador Sobral som tävlade för Portugal. Den är definitivt bra på riktigt.
Bland låtar som inte vann, men är riktigt bra ändå, vill jag nämna Think about this med Daði og Gagnamagnið som vann uttagningen på Island 2020, men det året blev det ju ingen final. Lysande låt oavsett. Jag gillar också Gina G med Ooh Aah… Just A Little Bit, som kom åtta 1996 finns med på min träningslista på Spotify, liksom Australiens första tävlingsbidrag Tonight Again med Guy Sebastian från 2015. Bland balladfavoriterna finns When we’re old med Ieva Zasimauskaitė som tävlade för Litauen 2018 och kom tolva, samt L’Essenziale med Marco Mengoni från 2013 som kom sjua. Mengoni tävlade även förra året, men den låten var inte alls lika bra.
Ulrica: Jag är inte så bra på musik och har dessutom svårt att komma ihåg namn på både låtar och artister, men visst finns det många låtar jag gillar som kommit just ur Eurovision Song Contest. Precis som Linda var jag otroligt pepp när Herreys tävlade och vann med Diggi-loo diggi-ley. Mina föräldrar säger att jag nästan tuggade i mig en hel prydnadskudde från soffan av spänningen under omröstningen. Men det var först ett par år senare som jag verkligen gillade en låt som inte var vårt eget bidrag och det var 1986 när Sandra Kim vann med sin J’aime la vie när hon tävlade för Belgien. Sedan gillar jag verkligen också Johnny Logans Hold me now från året efter.
1980-talet var väl då jag följde tävlingen som mest och efter det var det ointressant i väldigt många åt tills barnen började intressera sig för tävlingen och jag började titta igen. Ett par favoriter från ”senare” år Ungerns Kedvesem med ByeAlex (2013), Goodbye to yesterday med Elina Born och Stig Rästa från Estland (2015) och Think About Things med Daði & Gagnamagnið som jag är ganska säker på hade gett Island segern 2020 om det hade blivit en final då.
Hanna: Min första festival som jag såg hela och spelade in musiken och lyssnade sönder på var 1985 där Norge vann med La de swinge och Bobbysocks. Jag hejade på vinnarlåten den gången och så även året efter när Sandra Kim vann med J’aime la vie. Sedan dröjde det nog till 1989 när min absolut favorit i festivalen vann. Då var det Rock me som fick sätta punkt för Jugoslaviens deltagande i Eurovision.
Jag brukar beskriva mina favoriter i ESC som hjärta och smärta på slaviska språk. Höjdaren var såklart den serbiska vinnarlåten Molitva från 2007. På senare år har det varit dåligt med riktigt bra Balkanballader. Bland vinnare på 2000-talet har det dock funnits fler bra. Hard rock halleluja, Finlands första (och hittills enda) vinst 2006 och den tyska låten Satellite från 2010 är låtar som jag spelar fortfarande när jag tränar. Den ungerska låten Kedvesem från 2013 vann inte, men det är en låt jag ofta återkommer till.
På senare år har det varit lite si och så med både vinnare och deltagande länder, tycker jag. Med ett undantag. Det var som om pandemin gjorde så att alla försökte lite mer. 2021 års Eurovision var helt enastående. Jag hejade på Italien och Måneskin, som också vann, men det fanns så många bra låtar från andra länder. Ukraina, Island, Frankrike och Schweiz hade låtar som vunnit vilket annat år som helst. Även Litauen och Cypern hade kunnat slåss om en vinst något annat år. Det smärtade mig att berätta det för barnen som precis börjat få upp ögonen för Eurovision och hejade på Sverige och Tusse. Jag förstod tidigt att det inte skulle bli en topplacering för Sverige det året. Rätt låt vann då, men jag tycker att Daði & Gagnamagnið förtjänade att få en vinst för Island eftersom de hade en så bra låt året innan också.
Foto: Sarah Louise Bennet/EBU
