Kulturkollo konfererar – Jag sjunger och bergen dansar

Jag sjunger och bergen dansar är den katalanska författaren Irene Solàs andra roman. Den har blivit hennes genombrott och romanen har översatts till över tjugofem språk. Den låg i två år på den katalanska bästsäljarlistan och har belönats med flera priser, bland annat EU:s litteraturpris. Den svenska översättningen kom i januari i år och nu under Europatemat har vi valt just den här boken att läsa och konferera om. Det här är kanske inte en bok som är lätt att ”spoilra” handlingen i, men för ordningens skull varnar vi ändå för att det kan förekomma.

Ulrica: När jag slår igen boken känner jag först att jag inte riktigt vet vad jag ska tänka. Vad är det jag just har läst? Mitt huvud får inte riktigt ihop de olika delarna i berättelsen och jag hittar inte sambandet mellan dem. Men samtidigt känner jag att det har varit en härlig läsupplevelse. Det är en berättelse jag har tyckt om att befinna mig i.

Anna: Jag tycket också mycket om at befinna mig i boken, när jag bestämde mig för att inte riktigt förstå allt utan bara flyta med i texten så blev den så mycket mer njutningsfull.

Linda: Jag började läsa som om det vore noveller. Det hjälpte mig. Sedan finns ju personer som vandrar mellan texterna, men jag tror att jag missade många sådana kopplingar. Mia tyckte jag om att läsa om i alla fall. Hon höll ihop berättelsen lite och när jag läser kapitlet ”Vålnaden” känns det nästan som att jag förstår helheten. Var det några karaktärer ni fastnade lite extra för?

Hanna: Tack Linda, nu kanske jag kommer vidare. Har inte läst ut den för jag är aldrig sugen på att läsa vidare. Den är inte dålig, men det finns inget jag kan hänga upp mig på som gör mig sugen på att läsa mer.

Ulrica: Jag fastnade inte direkt för någon av karaktärerna extra mycket, men en av de saker jag tyckte allra mest om i den här romanen är att författaren låter naturen vara berättare. Här får vi höra åskmolnens röst och svamparnas röst likaväl som de människors röster som vi får ta del av. Det är ett spännande berättargrepp och det passar väldigt bra i just denna text.

Linda: Jag håller med! Även den kapitel där djuren berättar är fina, men mest tyckte jag nog om när molnen släpper sitt regn över naturen och iakttar världen samtidigt i det inledande kapitlet ”Blixten”.

Anna: Håller med om att kapitlet som inleder är helt magiskt. Jag har läst det flera gånger och hörde det också läsas på katalanska när Irene Solà besökte Göteborg. På originalspråket hördes det mycket tydligt hur rytmiskt språket är och hur hon jobbar med ljud som återkommer. Mer om det besöket hittar ni här. Kapitlet när bergen talar tycker jag också mycket om, det drar ut tidsperspektivet riktigt långt!

Hanna: Just detta har jag så svårt för. Kanske är det därför jag har så svårt att komma igenom boken.

Linda: Med risk för att framstå som okunnig undrar jag över tidsperspektivet. När utspelar sig det hela? Under hur lång tid? Vissa delar känns gamla, men ibland får jag en känsla av att boken utspelar sig i nutid. Jag tänker då främst på Christina som flyttar tillbaka till byn med sin fru och sina barn. Det känns okomplicerat och borde inte utspela sig så långt från vår egen tid. Hon är ju också jämngammal med Mia, Hilari och Jaume och ”Förvaltaren” berättelsen om hur hon samlar handgranater som barn och det känns inte alls lika aktuellt då det talas om republikanska soldater, som väl är de som krigar i inbördeskriget?

Hanna: Delar utspelar sig definitivt i (hyfsad) nutid. På ett ställe beskrivs böcker som hittats i ett hem och där nämns Stieg Larsson.

Anna: När jag lyssnade på Solà berätta om sin bok på stadsbiblioteket så pratade hon en hel del om tiden – hon har velat skriva en roman där dalen mellan bergen berättar om allt den har upplevt därav alla tider på en och samma gång. Allt från när bergen bildades för miljoners miljoners år fram till samtiden och dessutom om flera generationer människor som levt där under olika tider. Det närmsta jag läst som på många vis liknar det sättet att berätta är Max Porters Lanny som vi skrivit om här på kollot 2019. I den spelar också naturen och folktro en stor roll.

Linda: Den enda bok jag kommer att tänka på som lite liknar Jag sjunger och bergen dansar är Gösta Berlings saga. Även i den får folktron ta plats och naturen en chans att berätta sin historia. Tror ni att Solà kan tagit inspiration från en författare så lång ifrån henne, eller är det bara en slump?

Ulrica: Kanske mest en slump, eller ett berättarsätt som passar just i berättelser med inslag av folktro. Jag uppskattar alltid att få lära mig nya saker i böcker jag läser och jag inser att katalansk folktro är något som vore intressant att ta reda på mer om.

Linda: Håller med, det var många spännande berättelser som jag gärna hade fått veta mer om.

Hanna: Jag hör er, jag ska fortsätta läsa 🙂

Titel: Jag sjunger och bergen dansar

Författare: Irene Solà

Översättare: Ellinor Broman

Förlag: Bokförlaget Tranan

Utgivningsår: 2024