av ”It’s doktor Ross”, säger sjuksköterskan och genast förstår doktor Green att det är allvar. Tonen sätts direkt i första avsnittet av Cityakuten (ER på originalspråk) när den skötsamme och lojale Mark Green hjälper sin vän och kollega Doug Ross ur ännu en prekär situation. George Clooney spelade den senare och serien blev hans stora genombrott. Mark Green var redan känd från Top Gun, där han spelade Mavericks vän Goose. Cityakuten sändes på den tiden när serierna var få och repriserna många. Ofta stod tv:n på och repriserna rullade. Jag har sett de första säsongerna flera gånger, medan de senaste hade konkurrens av fler serier och det räckte att se avsnitten en gång. De var fortsatt bra dock, för även om många från första säsongen försvann och ersattes av andra, så fanns det ofta vettiga skäl. Människor byter jobb, nya studenter kommer till. Livet går vidare. En som dök upp på County General Hospital i första avsnittet som tredjeårsstudent var John Carter, spelad av Noah Wyle, som var med i hela 254 avsnitt.
Att jobba på sjukhus är något av det värsta jag hade kunnat tänka mig, ändå fastnade jag direkt för Cityakuten och har följt flera sjukhusserier sedan dess. Seriens skapare Michael Crichton är bra på att skildra både actionfyllda situationer och innerliga relationer. Det som skiljer ”originalet” från kopiorna är att fler anställda får utrymme. Det är inte bara läkarna eller läkarstudenterna som räknas, utan även sjuksköterskorna, receptionisterna och andra som har viktiga funktioner. Till exempel har Julianna Margulies (känd för bland annat The Good Wife) en stor roll som sjuksköterskan Carol Hathaway, en av mina absoluta favoritkaraktärer i serien. Andra som fick sitt genombrott i serien är Parminder Nagra (The Blacklist), som spelade läkaren Neela Rasgotra och Maura Tierney (The Affair, American Rust) i rollen som Abby Lockhart, som först är sjuksköterska och sedan utbildar sig till läkare.
När långköraren Grey’s Anatomy tog över var läkare och läkarstudenter de enda som räknades. De drevs av karriärlängtan och bytte partner (ofta inom sjukhuset) oftare än vad som kändes rimligt och dessutom tog serieskaparna dö på en rad karaktärer på de mest brutala sätt. Jag följde Grey’s Anatomy också och gör det fortfarande, för serien har faktiskt blivit lite bättre igen efter några rätt sega säsonger. Ibland är det skönt att bara landa i en bekant värld och översköljas av medicinska begrepp. Läkare som rabblar saker som ”order a CBC, call the OR, page dr this and that” gör mig på något konstigt sätt trygg. Även om en ”cardiac arrest” är allt annat än lugnande och skrik om ”CPR” egentligen är något fruktansvärt, har det blivit till en lugnande ramsa. Tänk så många medicinska termer jag lärt mig tack vare sjukhusserier.
Så vad är det som lockar? Kanske att de som arbetar på sjukhus porträtteras som ett team. Det kan vara sant även i andra yrken, i alla fall gällande hur de skildras i tv-serier, men speciellt skildringarna av akutmottagningar lockar mig. Tempot är högt, människor svävar mellan liv och död och personalen kan ibland rädda liv som verkar hopplösa att rädda. Andra sjukhusserier som har ett lugnare tempo och där läkarens intellekt står i centrum, som klassikern House och den nyare The Good Doctor, lockar mig inte lika mycket. Jag vill ha teamwork och tempo, inte jordens konstigaste diagnoser och klurande läkare. En serie som jag borde gilla, men ännu inte har sett är Chicago Med, en av tre serier som beskriver olika yrken i Chicago och där handlingen ibland knyts ihop. Vi får väl se hur många regniga dagar det blir i sommar. Tio säsongen tar sin lilla tid att se ikapp.
