Etikett: 90-tal

Kategorier
Kulturkoll

Filmer från 90-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Linda

Jag inser mer och mer att jag fastnat i 90-talet när det handlar om film. Dessutom har jag svårt att inse att dessa filmer faktiskt är riktigt gamla vid det här laget. Här är tolv av mina favoriter som är minst 18 år gamla, men ändå känns ganska nya.

Pretty Woman, Gary Marshall, 1990

Egentligen är det här en ganska vidrig historia på många sätt, men jag älskade den när den kom och blir fortfarande nostalgisk när jag ser den.

När lammen tystnar, Jonathan Demme, 1991

Anthony Hopkins är helt galet bra som Hannibal Lecter. Riktigt bra och obehglig film om en riktigt farlig fånge som hjälper FBI-agenten Clarice Starling med ett fall.

Thelma & Louise, Ridley Scott, 1991

Vännerna Thelma och Louise ger sig ut på en resa som utvecklas till en flykt. En stark berättelse om vänskap, men också om livet som inte alltid blir som man tänkt sig. Brad Pitt gör en minnesvärd biroll som bedragaren J.D.

Peter’s Friends, Kenneth Brannagh, 1992

Sex vänner från förr träffas för att fira nyår. De är alla inbjudna av Peter, som spelas av Stephen Fry. Amdra fantastiska skådespelare som Hugh Laurie och Emma Thompson gör det här till en riktigt fin filmupplevelse.

Reservoir Dogs, Quentin Tarantino, 1992

Våldsam i överkant, men ändå en fantastisk film med bland andra Harvey Keitel, som är cool på riktigt, Michel Madsen, i en av filmhistoriens värsta och ändå bästa scener, samt Tim Roth som infiltratör. Allt handlar om ett rån som går snett. Jag såg den här filmen i Brighton på Duke of Yorks rökläktare. En minst sagt annorlunda filmupplevelse.

Änglagård, Colin Nutley, 1992

Två främlingar kommer till byn och vänder upp och ner på tillvaron för många. Helena Bergström och Richard Wolf spelar Fanny och Zac som bosatter sig på Änglagård, huset som Fanny ärvt. Även detta är en film med bra skådespelare i minsta biroll. Finast är kanske Ernst Günther som Gottfrid.

Schindler’s List, Steven Spielberg, 1993

Spielbergs Oscarbelönade, svartvita, mastodontfilm är baserad på den sanna historien om Oscar Schindler som räddade en grupp judar under andra världskriget. Schindlers fabrik låg i Krakow och där finns idag ett museum. Liam Neeson spelar Schindler och Ralph Fiennes gör en riktigt obehaglig roll som nazisten Amon Goeth.

Fyra bröllop och en begravning, Mike Newell, 1994

Jag vet inte hur många gånger jag sett den här filmen, men det är säkert minst 30. Hugh Grant spelar rollen han spelat i rätt många filmer, men han gör det bra. Dessutom är minsta lilla biroll helt fantastisk.

Will Hunting, Gus Van Sant, 1997

Matt Damon och Ben Affleck skrev manuset till denna fina film om en värsting som också är mattegeni och tas om hand av en matematiker, spelad av Stellan Skarsgård och en terapeut som spelas av Robin Williams. Bäst är kanske ändå Minnie Driver, som vansinnigt charmig typ flickvän.

Fucking Åmål, Lucas Moodysson, 1998

Berättelsen om Elin och Agnes i Åmål är en modern klassiker. Kaxig och rolig, men också allvarlig. Musiken är dessutom riktigt, riktigt bra. Om jag sett om den nu skulle jag snarare fokuserat på de pinsamma föräldrarna än de vilsna tonåringarna.

Truman Show, Peter Weir, 1998

Jag brukar inte gilla Jim Carrey, men i den här rollen är han riktigt bra. Truman lever sitt liv som tv-stjärna utan att veta om det. Människor följer honom på tv och alla runt honom, både vänner och familjemedlemmar, är skådespelare. En bra kombination av klassisk dystopi och modern dokusåpa.

Nothing Hill, Roger Michell, 1999

Jag vet att både Julia Roberts och Hugh Grant finns med på listan redan, men den här filmen måste finnas med. Romantiken i all ära, men frågan är om det bästa med filmen inte är Rhys Ifans som spelar Grants hopplöse kombo Spike.

 

Vilka filmer minns du från 90-talet?

 

PS. Jag tänkte också ta tillfället i akt att berätta en hemlighet. Jag har faktiskt aldrig sett en av 90-talets största filmsuccéer Titanic och jag planerar inte att göra det heller. DS.

Kategorier
Kulturkoll

Twin Peaks i mitt hjärta

90-talet. Detta ljuva årtionde som jag ständigt kommer tillbaka till i mina populärkulturella referenser. I verkligheten var det inte så himla bra vill jag minnas, ekonomisk kris, alla jag kände blev arbetslösa direkt efter studenten om de inte kom in på vad de ville plugga på högskolan. Detta var åtgärdsprogrammens årtionde. Nynazisternas och balkankrigets decennium. Allt påverkade mig enormt då det också var det årtionde då jag växte upp.

Men för att fokusera på lite roligare minnen så var det också det årtionde då TV verkligen regerade. Jag kan fortfarande komma ihåg scener ur TV-serieavsnitt, vad olika karaktärer hade på sig mm. Minnet spelar mig förmodligen en del spratt, men bilderna finns där ändå. Nyligen kom jag till exempel att tänka på Brendas Twin Peaks-period i Beverly Hills. Den råkade sammanfalla med när hon ville plugga teater vill jag minnas. Och Twin Peaks ja. Nu är det inte inte kvar innan det smäller och vi ÄNTLIGEN får bänka oss framför TVn och binge watcha Special Agent Dale Cooper dricka kaffe och äta körsbärspaj. Jag spelade in alla avsnitt på VHS och såg om med jämna mellanrum, oftast på sommaren. Om och om igen såg jag hur Leland Palmer tappade all hårfärg, hur Bobby och Shelly ”tog hand om” Leo när han blev ett kolli, hur Lucy och Andy blev ett par. Förväntningarna inför denna nya omgång är skyhöga.

Fortsätt läsa ”Twin Peaks i mitt hjärta”
Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

I wanna, I wanna, I wanna, I wanna, I wanna really really really wanna zigazig ha

När jag tänker på 90-talet så är det väldigt lätt att bil nostalgisk. Årtiondet är fyllt av fina minnen från småbarnsår och studietid och den kombon är verkligen att rekommendera – plugga och ha ett litet barn samtidigt. Aldrig sedan dess har jag haft samma frihet att styra min tid och kanske är det mest känslan av att allt var möjligt som var härlig. Jag, som hade annat i bagaget, skulle utbilda mig och ge min dotter de allra bästa förutsättningar för att få känna samma känsla, att allt var möjligt. Nu är jag väl något mer luttrad och aningen mer desillusionerad, kanske. Måhända.

Nåja, dottern föddes 1991 och tillsammans med henne blev det tid för mängder av kultur av alla de sorter. Hon har valt ut några godbitar från 90-talet och först på listan var alla läs- och filmupplevelser tillsammans med Astrid Lindgrens figurer och besöket i det då nyöppnade Astrid Lindgrens värld. Sen kan vi förstås inte glömma bort Spice Girls. Det var en period när den tuffa tjejgruppen invaderade med en CD-skiva som spelades på repeat. Samlarbilder och danser och … Sedan fylldes det på med Aqua, Ace of Base och många andra men Spice Girls var först i vårt hem.

J var tidigt en läsande tjej så det lästes serier utan slut. Viveca Lärn Sundvalls böcker om Mimmi, Moni Nilssons böcker om Tzatziki och i slutet av årtiondet kom Harry Potter. Frustrationen över att vänta i ett år på nästa bok var förfärlig …

Det var liksom alldeles nyss det var 90-tal och ändå väldigt länge sedan. Vi i familjen satte på bolibompa på TV och stängde av när barnprogrammet var slut, man väntade (och passade noga) nästa avsnitt i TV-serien, Sverige hade nyligen fått en tredje kanal och musikvideorna hade sina glansdagar. Det var satsa på sig själv som gällde och hallå, vi hade ingen dator hemma. Telefonen satt fast med en sladd i väggen och jag minns att jag köpte en telefonsvarare för att inte missa eventuella jobberbjudanden. Markoolio var lågstadiebarnens kung – bara en sån sak. Den verklighet som vi levde i då är inte längre möjlig på gott och ont. Man kan ändå hoppas att vi alla som var med då, i individualismens tidevarv, tog med oss en stor portion ”tjejer vill och tjejer kan” och varför inte tacka Spice Girls för det?

Kategorier
Kulturkoll

Veckans utmaning: Minns ditt 90-tal!

Lotta

Tänker du tillbaka på 90-talet med ljuv nostalgi? Eller var det mest ett jobbigt årtionde du helst vill glömma? Berlinmuren hade fallit, Sovjetunionen löstes upp. TV4 och ZTV startade sina sändningar och vi fick Windows95, hemdator och modem.

Det var Beverly Hills, Fresh Prince i Bel Air och Baywatch. Det var NileCity 105.6, Tre Kronor och Rederiet. Det var Ebba & Didrik och Glappet. Det var Spice Girls och Nirvana. Det var Fucking Åmål och Titanic. Det var En vampyrs bekännelse och Fröken Smillas känsla för snö.

Veckans utmaning handlar om ditt 90-tal. Vad minns du mest? Dela med dig av din 90-tals-nostalgi!

Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Kategorier
Kulturkoll

Jag minns mitt 90-tal

Linda

När 90-talet inleddes gick jag i nian och när det avslutades var jag utbildad lärare och skulle snart ge mig ut och resa i ett halvår med min sambo. På många sätt är 90-talet det årtionde som formade mig. Musiken är fortfarande den bästa och filmerna de mest sevärda. Det är därför Blur får illustrera det här inlägget.

90-talet började med att min mamma drog runt med ficklampa och letade efter sin dotter, som tyckte att det räckte gott att ringa hem efter tolvslaget och meddela att hon tänkte stanna borta ett tag till. Att vi sedan bytte hus för vårt samkväm lyckades jag glömma att berätta och när natten blev morgon var den ömma modern lite nervös. Det ska sägas att jag var en väldigt ordentlig tonåringen på den tiden och att dricka alkohol ingick inte i min världsbild.

Fortsätt läsa ”Jag minns mitt 90-tal”
Kategorier
Kulturkoll

Jordan Catalano – crushen som aldrig går över

Lotta

Inget är så mycket 90-tal för mig som Jordan Catalano och för den delen hela tv-serien Mitt så kallade liv (My So-Called Life). Och eftersom veckans tema är just 90-talet så inleder jag veckan med en liten kärleksförklaring.

För den som tillbringade 90-talet i Borneos regnskogar eller på den sibiriska tundran och därför eventuellt missade årtiondets mest fantastiska tv-serie så handlar den om tonårsliv och tonårsångest, att hitta vem man är och var man hör hemma. Framförallt var den väldigt realistisk och äkta. För er som knappt var födda på den här tiden så var Angela och Jordan 90-talets motsvarighet till Noora och William.

Huvudpersonen Angela bär upp serien, och vi får följa hur hon trevar sig fram, hittar nya vänner och har (såklart) en crush på Jordan Catalano. Jordan Catalano i sin tur är strulig, rebellisk, spelar i band. Gåtfull och mystisk, han säger inte mycket. Skolan går så där, han kan knappt läsa men ÅH som han bär upp sina flanellskjortor, som han lutar sig mot saker, och som han slänger blickar omkring sig under sin långa lugg. Det går ju inte att motstå.

Angela och Jordan har ett av/på-förhållande under hela serien. Men det är klart att det tar slut. Jordan Catalano är inte pojkvänsmaterial. (Eller såklart att han är, det går bara upp och ner och tar lite tid innan han förstår och de åker iväg tillsammans i typ solnedgången.)

Och efter alla dessa år är det fortfarande Jordan Catalano som gäller. Egentligen så borde man väl vid det här laget ha mognat och insett att det är Angelas granne Brian Krakow man ska tråna efter istället. Killen som hjälper Jordan att skriva ett kärleksbrev till Angela. Killen som själv är förälskad i Angela och gör vad som helst för att hon ska bli glad.

Men nej… det finns inga blogginlägg som hyllar Brian Krakow. Inga överåriga skribenter som fastnat i ett nostalgiträsk sitter hemma och drömmer om Brian Krakow. Även om man råkar snubbla över en bild av Brian 35 år, eller snarare Devon Gummersall som spelade karaktären och inser att han verkligen åldrats väl så räcker det med att bara ta fram motsvarande bild av Jordan Catalano det vill säga Jared Leto idag, och inse att Jordan fortfarande trumfar Brian.

Det är något visst med Jordan Catalano. Angela a.k.a Claire Danes kan försöka övertyga sig själv och alla andra bäst hon vill. Ingen trodde på det för 20 år sedan, och ingen tror på det nu. Jordan Catalano är en crush som aldrig går över.