Jag kan egentligen inte förklara varför jag aldrig läst Vibeke Olssons serie om Bricken tidigare. Jag nöjer mig med att glädjas åt att jag nu äntligen hittat henne.
Sågverksungen innehåller allt jag önskar mig av en bok – skitighet, misär, fattigdom och en värmande gemenskap i en familj. Och familjen är det allra finaste bland allt det fina med Sågverksungen. Att få sitta med i det där köket och höra dem prata med varandra är en verklig ynnest.
Jag tycker också om skildringen av allt det komplexa, klasskrankor och strejker och herrskap och tjänstefolk – ingenting är så enkelt som vi gärna vill tro och hoppas. Och så är det väldigt sorgligt alla de gånger jag verkligen känner dem i mig, när deras känslor är de jag också känt. När döden kommer så nära och de är rädda för att förlora sina barn, då är tiden väldigt liten och oviktig mellan oss, då kunde det ha varit jag.
