Kategorier
Romankoll

Och så blir det (indiska) barnvampyrer

helena-top
Varthän en vecka som denna när man inte har så stor koll på vare sig Bollywood-film eller de stora indiska författarna? Jo, om man är jag så fulgooglar man sig förstås fram till att det finns en särskild sorts indiska barnvampyrer som kallas masan. Om man korsar masans skugga blir man hens nästa offer, om man är ett barn vill säga eftersom masan livnär sig uteslutande på andra barns blod. Mycket otrevlig typ, mycket oemotståndlig att ta som utgångspunkt till ett inlägg som ska handla sorgligt lite om Indien…

Barnvampyrer är som vi alla vet sjukt obehagliga och sorgliga. Tusenåriga varelser som fastnat i sin lilla kropp och kanske också med sitt barnjag kvar där inne. Möjligen är det för att vampyrer ofta skrivs med en stor dos erotik som författare som regel håller sig borta från barnvampyrerna. Kanske är det ett utslag för sunt förnuft och självbevarelsedrift. Hur det än är så är det nog tur att barnvampyrerna är få, men det är också fint att de som finns finns, de kan nämligen vara rätt magnifika för berättelsen när de skrivs rätt.

Stephen King ägnar sig åt monstervampyrer och han har naturligtvis koll på att det läskigaste som finns är onda barn, därför låter han barn bli vampyrförvandlade och likt indiska masans hemsöka andra barn i Staden som försvann. Det är skrämmande, men som vuxen är det dessutom svårt att stå emot den där sorgen som skapas genom Kings osentimentala berättande. När John Ajvide Lindkvist skrev om Eli i Låt den rätte komma in var det på ett helt nytt och annat sätt, men också där hade jag mycket svårt att värja mig mot sorgen.

Möjligen var Anne Rice först (som med så mycket annat), i alla fall var hon först med att skriva ett vampyrbarn på det sättet hon gjorde det och dessutom hantera konsekvenserna av det i berättelsen på ett så fint sätt. Hennes Claudia i En vampyrs bekännelse är i sig själv ett bevis på vilken förbrytelse det är i vampyrvärlden att skapa en barnvampyr, hon är ett monster. Hennes ilska mot alla som får växa upp till kvinnor är hemsk och hjärtekrossande. Hon är fasansfull i sin barnslighet, och man vill bara krama henne, mot bättre vetande, samtidigt som man vill sätta en påle i hennes gnälliga hjärta.

Kanske är barn i odödlig version så obehagliga för att barn per definition är ofärdiga, de har ju hela livet framför sig och ska utvecklas till sig själva, uppnå sin fulla potential. Att beröva dem den möjligheten och frysa dem mitt i steget så att säga är väl det allra värsta man kan ta sig för som författare kan jag tänka. Men som sagt, jag är glad att vissa vågar och gör det så bra. Jag tror att det är bra att då och då konfronteras med känslorna som sådana förfärliga skevheter väcker.

Kategorier
Romankoll

Hur jag förläste mig på vampyrer (och några lästips till dig som inte tröttnat)

helena-top
All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.

Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice
En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.

Staden som försvann av Stephen King
Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.

The Gilda stories av Jewell Gomez
Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det?

Kategorier
Romankoll

Vad läste vi då på 90-talet?

Lotta

Det har varit mycket skrivande om tv och film den här veckan, och det kanske inte är så konstigt med tanke på hur tv-utbudet plötsligt mångdubblades för oss vanliga svenskar. Massor av nya tv-serier såg dagens ljus eller visades för första gången i svensk tv. Förutom ungdomsserierna så kom dagsåporna, tävlingsprogrammen, musikkanalerna, datingshower och talkshows. Inte så konstigt om vi förträngde våra bokhögar en del under det här decenniet.

Men läste, det gjorde vi förstås. Och när man tittar tillbaka – OJ så många bra böcker 90-talet gav oss ändå! Det här är några av 90-talets allra bästa eller mest minnesvärda.

Kategorier
Novellkoll Romankoll

Världens bästa vampyrer

helena-top

Egentligen har jag tröttnat på dem. Det var rätt länge sen jag läste något vampyriskt och jag känner inget sug (hm) efter att göra det. Men alla har inte läst sig till övermättnad och den här veckan lämpar sig ju ypperligt att tipsa om mina favoriter till alla er som vill bekanta er närmare med vampyrerna.

Det finns några uppenbara, som är kända, lästa och väldigt bra. De tänker jag inte ägna någon särskild uppmärksamhet idag, men läs dem ändå! Jag tänker främst på Låt den rätte komma in, En vampyrs bekännelse och Staden som försvann. De har förutom att vara väldigt bra berikat och på flera sätt skapat och omskapat genren.

Här får du mina bästa tips, utan inbördes ordning:

Sunshine av Robin McKinley- den allra bästa vampyrroman jag läst. Finstämd, vardaglig och sorglig. Om en tjej som ägnar dagarna åt att baka bullar och av misstag hamnar i vägen för et gäng som tillfångatagit en vampyr.