Kategorier
Sakprosakoll

Kulturkollo möter Jack Werner

helena-top

Nu är det dags att avrunda veckans tema Är det sant? och jag gör det litegrann som vi började, med Jack Werner. Nedan kan du läsa en väldigt matig intervju med Jack, om källkritik, inspiration och vikten av att inte förtvivla.

Jag är bibliotekarie och historiker, och tillhör alltså två yrkesgrupper som närmast tillber källkritiken, så jag förstår ditt intresse, men hur väcktes din lust att undersöka myter och vikten av källkritik? Har det något med Bengt af Klintberg, som du nämner i din bok, att göra? Och har du andra inspirationskällor?

– Min mormor, salig i åminnelse, var en stor beundrare av af Klintberg och i mina exemplar av såväl Råttan i pizzan som Den stulna njuren står det ”Tillhör Carina Werner” längst fram. Det var i hennes bokhyllor jag upptäckte honom, och fastnade först – som många andra unga läsare nog gör – i de spökhistorieliknande vandringssägnerna. Efter att ha läst dem så många gånger att jag till slut kunde dem utantill så tröttnade jag, och det är där af Klintbergs snille kommer in: han parar varje historia med en metatext där han analyserar och spårar berättelserna så gott han kan. Jag insåg snabbt att de texterna var minst lika intressant, för de berättade historien om historien. Hur de spritts, varför de spritts, och vad de laddats med för att fungera i olika miljöer, tidsperioder och kontexter.

Jag har i min egen bok försökt (och säkert misslyckats) med en egen variant av detta, att locka med historierna och mata med bakgrunden, för jag tror verkligen på det som en form av smyglektion i källkritik. Det af Klintberg lyckades med vad gäller mig själv var att grundmura min insikt att en berättelse alltid vill någonting. Lika genomtänkta som en politikers valaffischer är, är de anekdoter vi återberättar. Det handlar om att illustrera en världsbild men också locka och underhålla åhörare, och då måste vi utforma råmaterialet – de faktiska händelserna – efter den egna ingruppens krav. Läst på detta sätt blir våra berättelser en nakenbild av oss själva, och det är den insikten jag är så tacksam för att af Klintberg gav mig.

För det bästa med ovanstående är att läsningen du gör när du tänker så här är ständigt intressant, ja, till och med rafflande. Du noterar detaljer och deras tillkomst eller bortfall, du lägger märke till tonfall och kontext, du ser förändringar i mikro- och makroperspektiv. Läser man alla berättelser som vandringssägner är det som att gå på detektivjakt – och trots att det är källkritik i sitt prydno du ägnar dig åt känns det aldrig dammigt, duktigt eller trist, på det sättet som källkritik ibland uppfattas. Jag har haft en del kontakt med Bengt i mitt yrke, och är väldigt stolt och glad över att han verkar uppskatta det arbete jag gör. Min allra största dröm är att kunna föra vidare hans arv.

Jag har givetvis också andra inspirationskällor. En jag kan nämna på rak arm just nu är Jonathan Lindström, vars Bronsåldersmordet jag läser lite på samma sätt just nu. Det är en tjock lunta där han analyserar ett skelett från 800-talet före Kristus, upphittat på 50-talet, och drar så många slutsatser han kan om livet på 800-talet i allmänhet och detta skeletts liv i synnerhet. Det är precis samma sak: att med en detalj eller en berättelse som prisma teckna en större bild av en tid eller en plats.

Hur kan vi övertyga de som slutat tro på ”gammelmedia” att förstå vad som är sant och vad som inte är det (och att det faktiskt är en skillnad och spelar roll)? Jag tänker dels på ungdomar som väljer alternativa källor, men även andra.

– Jag tror den polariserade värld vi tycker oss se just nu är ganska gammal: jag tror inte skepsis mot medieföretag eller lokala maktinstitutioner som regeringen eller byns präst är särskilt ny. Vi har trott mest på våra egna förbestämda idéer, och de har stått sig pall mot den annorlunda sanning någon velat pracka på oss, i alla tider. Sannolikt är det tvärtom så att vi ser mer av de grupper vi uppfattar som våra motståndare idag än vi gjort någonsin förut, i och med att de sociala barriärerna som geografisk och kommunikativ isolering innebar rivits ner när vi alla vistas på samma internet.

Just det att vi ser mer av varandra kan vara skälet till att vi uppfattar världen som mer polariserad idag. Plötsligt händer det ju att vi stirrar allsköns idioter som inte alls tycker som vi i vitögat – det händer till och med att vi letar upp dem för att aktivt sitta och störa oss på dem – och det är väl inte omöjligt att det på ett sätt bidrar till att skapa en bild av motståndarsidan som ännu dummare och mer avlägsen. Dessutom finns det idag en tendens till att lyfta fram de allra största idioterna på motståndarsidan närhelst tillfälle erbjuds – tänk alla tweets, Facebookstatusar och till och med artiklar du sett med andemeningen ”kolla vad den här åsnan säger” – och jag tror den ovanan gör oss mindre benägna att lyssna på de väl underbyggda och mer svårbemötta argument den mer eftertänksamma majoriteten av våra motståndare har.

Det är viktigt att inse att de som är skeptiska till journalistiska medier har många snedsteg, misstag, dumheter och felaktigheter i tidningen att peka på för att bevisa att deras egna föredragna informationskällor är bäst. Så kommer det vara så länge de – som nu – identifierar sitt uppdrag som att erbjuda både högt och lågt och den tjänar pengar på popularitet och inte kvalitet. Med andra ord kommer det inte fungera att bara säga ”ni måste läsa tidningen, den har rätt!”, för i deras världsbild är det vi som tror på tidningens innehåll som är de blåsta idioterna. Jag tror snarare på att peka ut enskilda journalister på dessa redaktioner som värda sina löner, och att med hjälp av dessa säga att en tidning kan rymma både bra och dåliga publiceringar och att utmaningen ligger i att lära sig skilja på dem.

En av de saker jag tycker bäst om i “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är att du är självreflekterande och självkritisk, vilken är den viktigaste lärdom du dragit under dina år i viralgranskningens tjänst?

– Det är nog just detta att vi är som bäst på att peka ut dålig källkritik när den förekommer på andra sidan debatten. Jag citerar ju George W. Bush i boken, när han säger detta om att vi dömer våra motståndare efter deras värsta exempel och oss själva efter våra bästa intentioner, och jag tror att denna insikt fordrar en ödmjukhet på djupet som jag själv inte kommit nära än. Men att sträva efter den ödmjukheten och därför döma mig själv hårdare än andra som tumregel, det tror jag åtminstone är en metod för att komma framåt.

Om du fick välja en myt från din bok (eller något som inte finns med där) som du tycker säger extra mycket om vår samtid och vår digitala verklighet, vilket skulle det vara?

– Jag gillar ju verkligen ”Käre John”-historien, av den anledningen att den går igenom mitt eget liv som en sorts röd tråd: först som lillgammal underhållning när jag var liten och plötsligt som dagsaktuell verklighetsskildring på nätet. Jag tycker den säger något om vår tid i den meningen att den är tidlös i annat än detaljerna, och därigenom skildrar det viktigaste: vi förändras så väldigt lite, vi människor. Däremot vill vi alltid, av någon anledning, peka ut vår egen epok i historien som den yttersta tiden. Det är ingen slump att vi pratar om ”post-truth”, för det bygger ju på idén att vi någonsin levat i ”truth”. Det är liksom Adam och Evas förvisning från Paradiset och alla andra berättelser om hur vi står på gränsen till katastrofen som människans historia alltid varit kantat av right there.

Som gammal historiker tänker jag en del på den historiska aspekten. “Förr i tiden” spreds kanske inte rykten så snabbt (i alla fall inte så att de fick geografisk spridning att tala om med någon hastighet), men svårigheten att faktagranska bör ha varit större, idag är det ju som oftast bara några få klick bort. Hur tänker du om den historiska aspekten – var det bättre förr?

– Jag tror du kan hitta svar på detta i någon av svaren ovan: vi var likadana förr. Men med utgångspunkt i texten om Anders Borg och hans Facebookkonto vill jag säga att möjligheten att faktiskt få ta del av vad folk tänker om saker och ting utan att behöva genomföra ett stökigt, tidskrävande och kostsamt fältarbete är revolutionerande och av stor nytta. Det gäller bara att komma ihåg att det är tusentals individers tankar man läser, och att man inte bör använda en eller annan av dem godtyckligt som bevis för någonting.

Finns det andra aspekter i ryktesspridningen idag i och med den nya tekniken, i relation till exempelvis Bengt af Klintbergs vandringssägner?

– Jag funderar ju kring det, i det att jag skissar på termen ”delningssägen”: en vandringssägen som delas utifrån en central publicering istället för att gå från person till person och därigenom får större genomslag i ett enskilt utförande. En sådan historia är intressant eftersom den då kan anses representera en större grupp som inte känner att den måste förändra historien för att kunna stå för den, men i övrigt är nog skillnaden marginell. Vi berättar våra historier som vanligt.

Upplever du att det blivit svårare eller lättare att viralgranska under dina år i branschen?

– Det är ju många fler som tänker i dessa banor idag än 2013, och tack vare att enorma händelser som Brexit och Trump har förklarats med den grovt förenklande idén att människor inte är tillräckligt källkritiska (skriver mer om detta här) är det också ett ämne som är glödhett just nu. Dessutom har journalistiken dragit ner på de korkade nybörjarmissar den gjorde när den först trädde ut på nätet och inte förstod hur det fungerade, och det underlättar ju också. Och så får jag väl också säga att jag är en optimist: jag tror på den yngre generationen.

När jag läser din bok överväldigas jag till slut av hur snabbt allt ska gå. Hur kan vi hantera den här känslan av att snabbheten (i publicering och tyckande) är nödvändig?

Snabbheten i sig är egentligen bara en förlängning av samma utveckling som syntes i telegrafen, radion, teven och så vidare. Vi har lärt oss hantera den förut och kommer nog lära oss det nu också. Men det finns en omständighet i synen på vårt ansvar som kommer tvinga oss till ett binärt beslut den här gången: antingen ser vi våra publiceringar som något vi inte behöver ta ansvar för, på samma sätt som vi tillåts bortförklara eller komma undan saker vi sagt, och fortsätter publicera oss som idag. Eller så börjar vi se på våra publiceringar som något vi ska ta ansvar för, på samma sätt som när vi skriver dem i tidningar och böcker, och börjar publicera oss annorlunda. Godtyckligheten där vi velar mellan dessa två synsätt som präglar vår kommunaktion idag håller inte i längden.

Min vän Marcin de Kaminski brukar tipsa om att ta ett par minuters paus innan man publicerar sig på sociala medier, när man känner att man är arg eller upprörd. Det kan nog vara en bra idé även framledes.

Förlorar du hoppet om mänskligheten ibland, när du utforskar flashback, mottar hat och kanske hot? Hur hanterar du det i så fall och hur kan man gå vidare från den där uppgivenhetskänslan (som jag tror att vi alla faller ner i ibland)?

– Jag kan såklart bli trött på mig själv och andra, men i grunden handlar mitt engagemang om att hitta och berätta bra historier. Och sådana kan komma från de mest oväntade håll – och det bibehåller mitt humör gott, allt som oftast!

Har du några råd inför stundande valrörelse? Hur ska vi mediekonsumenter tänka och agera i den informationsstorm som komma skall?

– Somliga säger att de önskar att alla dagar var som första april, eftersom vi är mer källkritiska då. Jag har börjat tänka att jag vill att alla år ska vara valår, eftersom vi ju faktiskt är mer skeptiska till politiska budskap då – det är ju helt uppenbart att de är formulerade för att förtjäna vår röst. Jag tror helt enkelt att det vore bra om vi lånade av den skepsis vi känner 2018 och fortsätter applicera den på 2019, 2020 och 2021.

Fotograf: Kate Gabor

Kategorier
Kulturkoll

Det heter väl reality-tv för att det är på riktigt…?

Lotta

Jag äääälskar reality-tv. Och kanske mest av allt Bachelor (och Bachelorette), i sin amerikanska tappning. (Fnyser åt de pinsamma svenska avarterna, de ska inte ens nämnas i samma inlägg). Och klart att jag vet att det inte är på riktigt, klart att det vinklas, och klart att produktionen styr deltagarna åt det håll som ger bäst tv. Som exempelvis att hålla koll på menstruationscykeln hos deltagarna för att få de mest känslospäckade intervjuinslagen. (Ja, tydligen!) Så visst är det fejkat. Visst vet jag det. Men mina känslor hemma i soffan – de är i högsta grad verkliga.

Jag nöjer mig inte med att följa programmen, jag ser också alla möjliga spin-offserier (ni har väl inte missat vinterns höjdpunkt The Bachelor Wintergames med representanter från hela världen bland annat Sverige), jag följer paren på Instagram (tills de gör slut, då följer jag plötsligt dem med sina nya partners istället), ser deras bebisar födas, håller koll på deras hundar, googlar nyheter och läser skvallerbloggar – ja, i princip allt. Utom att läsa deras böcker. Där har jag dragit gränsen, ända tills nu, när jag såg Amy Kaufmans Bachelor Nation: Inside the World of America’s Favorite Guilty Pleasure. Den här bara måste jag läsa!

Boken tar oss med bakom kulisserna och dissekerar hela reality-fenomenet. Amy Kaufman är journalist – men också ett fan av showen. Hon har intervjuat producenter, deltagare och fans, hon avslöjar hur det manipuleras, vad som händer i “fantasysviten”, och vad är egentligen hemligheten bakom framgången? Hur kan det gamla, dammiga konceptet om att hitta drömprinsen och leva lyckliga i alla sina dagar fortfarande vara relevant 2018?

Ingen aning. Jag vet bara att jag älskar det. Det är min avkoppling, min choklad för hjärnan. Och det är inte ens ett “guilty pleasure” utan ren och skär pleasure hela vägen.

 

Kategorier
Sakprosakoll

Urval, historiska myter och annat spännande

Linda
Den här terminen undervisar jag för första gången på länge i historia. Kursen heter Historia 1b och är en grundläggande historiekurs på gymnasienivå vars syfte är att ge en fördjupad överblick över världshistorien. I kursen har vi en lärobok som visserligen är rätt maffig, men som knappast innehåller hela världshistorien. Terminen (och kursen) inleddes därför med att eleverna fick undersöka vår lärobok och se vilket urval som gjorts gällande de personer och händelser som tas upp. Att kvinnorna som tas upp i skolans läroböcker är få är något som uppmärksammats. 2016 gjorde Kulturnyheterna t.ex. en granskning av sex nyutkomna läroböcker och fann att endast i genomsnitt 15% av de namngivna personerna var kvinnor. I en bok var det så lite som 7%. Att det handlar om att välja bort, snarare än att det inte funnits några viktiga kvinnor i historien. En lärobok kan inte vara hur tjock som helst och ska något läggas till måste också något annat tas bort.

Mina elevers granskning stämmer bra överens med den Kulturnyheterna gjorde. Kvinnorna var endast 11%. Det var också tydligt att fokus låg väldigt mycket på Europa och senare USA. I Europa var det också Sverige och västra Europa som fick mest utrymme. Det här stämmer också väl överens med Kulturnyheternas granskning av läroböcker där så mycket som 89% av de namngivna personerna kommer från Europa. Eftersom 6% kommer från USA blir det väldigt lite kvar åt de andra världsdelarna. Även minoriteter av olika slag får litet utrymme och när de finns med är kolonialmaktens perspektiv tydligt.

Vad har nu detta med sanning och källkritik att göra? Urvalet påverkar självklart vår bild av historien och därmed vår syn på världen. Det betyder att det som vi ser som en sanning egentligen bara är ett västerländskt perspektiv på världen och egentligen ingen sanning alls. Vi har våra (manliga) västerländska hjältar och historierna om dem vill vi gärna ha kvar. Det är dock inte alltid så att det ligger någon som helst sanning i dessa historier, trots att de är vedertagna. Något som också står klart är att en del historier som faktiskt är myter letar sig in i historieböckerna och det är om inte värre, så i alla fall lika illa. Drygt hundra av dessa myter finns samlade i boken 101 historiska myter av Thomas Olderup och Åke Persson.

Så här står det bland annat om boken:

Det finns många händelser i världshistorien som är vedertagna sanningar som man tar för givna. Men i själva verket är många av dem felaktiga. I generation efter generation har de berättats vidare och av någon anledning har vi valt att tro på dem. Ibland ligger historien nära sanningen och då är det lätt att förstå att man har velat dramatisera händelsen eller utsagan. Men ibland är det långt mellan verklighet och myt och då är mytens uppkomst lika spännande som själva myten.

 

Exempel på myter som tas upp och avfärdas i boken är dels de som jag tror att få egentligen tror på, som att vikingarna hade horn på sina hjälmar eller att Julius Ceasars sista ord var “även du min Brutus”, men det finns också en del kluringar som jag inte riktigt hade koll på (och nu avslöjar jag mina kunskapsluckor), som att Ceasar inte alls var den förste romerska kejsaren eller att redan de gamla grekerna hade koll på att jorden är runt och inte platt. På ett underhållande sätt berättar Olderup och Persson om hur myterna uppkommit och vad som egentligen gör att de inte alls är sanna, även om vissa nästan är det.

Jag tycker att många av de här myterna är riktigt underhållade och att de, trots sina “råttan-i-pizzan-perspektiv”, fyller en viss funktion. Detta förutsatt att inte bara myten, utan också avfärdandet av densamma blir en del av historieundervisningen. För att trevestera Jack Werner “jag skiter i att det är fejk, det är underhållande ändå”.

 

BIld av canforaalessio från Pixabay

 

Kategorier
Kulturkoll

Veckans utmaning: vad är sant och vad är det inte?

helena-top
Veckans tema handlar om sanningar och osanningar, och konsten att skilja dem åt. Vad passar bättre än att testa den där sanningsdetekterande ådran med ett litet experiment?

Veckans utmaning går ut på att berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk. Sen får vi gissa loss i kommentarsfälten hos varandra och försöka hitta påhitten. Rätt svar kan sen presenteras i blogginlägget, kommentarerna eller hur man vill, men först på söndag så alla hinner med att skriva och gissa. Vill ni inspireras kan ni med fördel titta här och följa länkarna från förra gången vi hade en liknande utmaningen.

Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att nämna oss @kulturkollo och använda taggen #ärdetsant eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Sakprosakoll

Skolbibliotekarien listar: Källor till källkritik

De allra flesta är överens om att Källkritik och Sökkritik är viktiga grejer, speciellt i dagens samhälle där information sprids så himla snabbt och kommer från tusen olika källor hela tiden. Om man då vill lära sig lite mer om hur man gåt tillväga rent praktiskt, eller om faktorer bakom olika fenomen (vad innebär trollfabriker? Vad är en filterbubbla? Argumentationsanalys?) så finns det mängder med sidor och böcker som man kan fördjupa sig i. Jag tänkte här lista ett antal titlar och sidor som jag har läst och använt privat eller i jobbet som skolbibliotekarie.

Kategorier
Sakprosakoll

Är det sant? Eller “Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

helena-top

Dags för ett nytt tema här på Kulturkollo. Och den här veckan drar vi igång med en recension av en bok som väldigt väl ringar in det vi ska skriva om under veckan som kommer.

Jack Werner är journalist och har ägnat sig med särskilt intresse åt viralgranskning sen 2013, först på tidningen Metro, sedan som frilansande föreläsare och journalist. I dagarna kommer hans nya bok Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.

Som bibliotekarie är jag naturligtvis synnerligen förälskad i det här med källkritik och tar man i beaktande att jag också är gammal historiker så förstår ni kanske graden av källkritiksvurm. En bok om myter, fejk och hur man avslöjar dem är helt enkelt guld för mig.

Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå består av exempel på virala myter, vandringssägner i digital miljö. Exemplen är inte bara valda för att vara sig själva nog, de belyser något i vår samtid och i vårt beteende som behöver belysas.

Jag är mycket förtjust i hur Jack Werner kväver den där lilla självbelåtenheten som ibland smyger sig på. Den där känslan av att ”det borde de väl ändå förstå att det där inte är på riktigt”. Vissa saker vill man ju så evinnerligt gärna att det ska vara sant…

För att hjälpa oss i en bit på väg i informationsdjungeln, och kanske också vaccinera oss mot den där självbelåtenheten avslutas Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå med tio konkreta tips på hur vi ska bete oss och tänka kring allt detta för att inte bli utnyttjade och lurade. Råden är en viktig och superbra påminnelse om att det inte behöver vara så svårt och samtidigt är en stor utmaning, hur lätt är det egentligen att göra sig fri från sina förutfattade meningar?

Jack Werner berättar om myter från internets barndom, nystar i den fortfarande obegripliga härvan kring Egor Putilov och blickar tillbaka mot clownskräckshösten 2016 (redan när det begav sig och jag la allt för mycket tid och energi på att lugna rädda barn hade jag oändlig hjälp av Jack Werners punktade granskning). Mycket känner jag igen och kan nicka igenkännande och efterklokt åt, annat är totalt okänt för mig och där kan jag bara skaka på huvudet och glädjas åt att inte ha dragits med. Men oavsett om det är bekant eller inte har Jack Werner något att säga oss med sina analyser och jag tycker att han gör det väldigt bra.

Titel: Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå
Författare: Jack Werner
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)

***

Eftersom vi inte riktigt kan få nog av det här med källkritik här på Kulturkollo (tre av oss är bibliotekarier, ok?) så tänker vi ägna hela veckan åt att utforska ämnet. På söndag återvänder jag till Jack Werner i en intervju där jag får ställa alla mina källkritikälskande frågor till honom.

Veckans tema heter Är det sant? och ska ägnas åt sanna och falska nyheter, tankar kring hur man bedömer trovärdighet och kanske också lite tänk om…-funderingar. Välkommen till vår Är det sant?-vecka!