Det första seminariet jag var på under årets bokmässa var det som handlade om att höstlovet blir läslovet. Panelen som samtalade om detta bestod av Katti Hoflin (bibliotekschef för biblioteken i Stockholm), Johan Unege (författare och läscoach) samt två ministrar, Alice Bah Kuhnke (kultur- och demokratiminister) och Gustav Fridolin (utbildningsminister) och Åsa Sandell (litteraturvetare och fd proffsboxare) modererade.
När jag var på Bokmässan så lyssnade jag under mässans sista dag på det seminarium jag sett mest fram emot, det om hur mörkt det får bli i ungdomslitteraturen. Medverkade gjorde författarna Jessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. Och de pratade om ett ämne jag har tänkt mycket på de senaste åren om hur och vad ungdomslitteratur bör vara. Jag är verkligen ingen moraltant när det gäller ungdomslitteratur (mer än att jag tycker att det bör vara mer mångfald i böcker än vad det är idag men det är ett annat tema) med stränga åsikter om vad som bör undvikas. Men det finns det flera andra som är. Jag hör ofta åsikter om att ungdomsböcker idag är för deppiga, mörka och våldsamma. Att ungdomar redan är så deppiga att de behöver roliga böcker. I den frågan håller jag inte med.
Som ni har märkt så har vi haft liiite svårt att släppa förra veckans bokmässa i Göteborg och under veckan har det dykt upp ett gäng inlägg med anknytning till den. Vi har skrivit mer om fantasyminglet och publicerat en exklusiv intervju med författaren och filmaren Xialou Guo. Mässaktuella Marta Söderberg har berättat om vad som inspirerar henne i en text och sedan kan vi läsa om när Kulturkollo träffade Mhairi McFaralane.
På våra egna bloggar har vi också skrivit om mässan:
Boksmällan is the shit (Fanny)
Boksmälla råder (och eventuellt hinner verkligheten ikapp) (Anna)
Hur mörkt får det bli? (Linda)
Jörn Lier Horst – en norsk krimiförfattare (Anna)
Med doft av brunsås, Carolina på bokmässa (Carolina)
Om bokmässan – en enkät (Lotta)
Om bokmässan – en enkät (Linda)
Lördag på bokmässan kan vara stressig, folkfylld, trött och alldeles, alldeles underbar. För oss (Lotta och Helena) avslutades bokmässelördagen med att vi först fick lyssna på Mhairi McFarlane i Harper Collins Nordics monter, därefter fick vi chansen att prata med henne. Det blev ett samtal med många skratt och en hel del allvar.
Vi börjar med att reda ut hennes namn – hur uttalar man egentligen Mhairi? Inte som man kanske tror, namnet uttalas “Vääri” och är en skotsk variant av Mary.
Mhairi är just nu aktuell med sin andra och tredje bok på svenska. Efter succén You had me at hello kom hennes andra bok Från och med du ut på svenska i somras, och senare i höst är det officiell release för tredje boken Det är inte jag, det är du. Den smygsläpptes under Bokmässan och det var ganska många som såg till att förse sig med båda titlarna.
Mhairi började skriva för att hon upplevde att det inte fanns någon romantisk komedi-bok som handlade om vanliga människor som hon kunde relatera till. Hon ville komma åt känslan att “det här kan hända mig”. Och faktum är att mycket av det som händer i hennes böcker också är sådant som hänt vänner eller vänners vänner – om än omändrat och tillspetsat ibland.
Debutboken You had me at hello var från början en mycket mörkare bok, mycket därför att hon kände att det var seriös verksamhet att skriva en bok och därför borde boken också vara seriös. Men när hennes omgivning fick läsa manus frågade de: “Men du är ju rolig Mhairi, varför är inte boken rolig?” Så hon ändrade och skrev om.
Foto: Philippe Ciompi
Xiaolu Guo har skrivit två böcker som översatts till svenska, En kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande och alldeles färska Jag är Kina. Däremellan har hon skrivit tre andra böcker på engelska, som inte översatts och dessförinnan även sex böcker på kinesiska. Guo är alltså något så ovanligt som en författare som skrivit böcker på två olika språk. Förutom detta har hon skrivit en rad essäer och dessutom gjort flera filmer, bland dem den prisbelönade filmen How is your fish today?, som hon både skrivit och regisserat. Guo är utbildad vid Beijing Film Academy, så filmen var egentligen hennes förstaval. Vi fick en chans att intervjua henne under Bokmässan och samtalet kom att handla en hel del om språk och skrivande.
Jag är bara tvungen att skriva lite mer om det där fantasyminglet vi hade i lördags på bokmässan – så himla kul det var! Så glad jag är att jag fick vara med där! För en fantasyläsare som mig kändes det som att det var vi som hade den allra bästa programpunkten på hela mässan, faktiskt: vi samlade de tre författare jag själv tyckte var intressantast på årets mässa i samma rum: Laini Taylor, Siri Pettersen och Sally Green. Och så fick de prata med varandra med ledning av Jo Salmson, vars egna fantasyböcker läses av ungefär varje svenskt skolbarn.
Ja, det blev väldigt bra, det blev det. De kom riktigt igång och pratade om fantasyförfattandets särskilda vedermödor och nöjen. Sånt som namn, till exempel och var de hittar dem. Eller hur svårt det är att skriva andra boken i en trilogi. Om hur det känns att ha en bokhylla full med sin egen bok på många olika språk (vääääldigt många olika språk för somliga), och kunna betrakta den där boken som tog så många timmar att skriva prydd med ett omslag med kinesisk skrift. Eller spansk. Eller…
Bokmässan i Göteborg är över och vi har haft fyra mycket roliga och minst lika intensiva dagar. Vi vill tacka er alla som kom på våra mingel i Bloggrummet och till er som kom förbi och sa hej. Dessutom riktar vi självklart ett extra tack till de författare och förlag som sett till att det funnits böcker och andra roligheter och till Bokmässan som stått för förfriskningar.
Inför Bokmässan hade vi två tisdagsutmaningar som du hittar här och här. Alla inlägg med taggen Bokmässan 2015 hittar du här.
Under mässdagarna har vi skrivit om följande på Kulturkollo:
Masha Gessen – en kvinna att lyssna till
Bildspel från bokälskarminglet
Bortglömda kvinnor, eller vad är det för historia vi lär ut?
Priset för att leva tillsammans
Hirdman, vikingar och feminism – glimtar från lördagens seminarier
Fantasymingel! (bildspel)
Några inlägg sparar vi och publicerar under de närmaste veckorna.
Här är de inlägg vi skrivit på våra egna bloggar under mässan:
Linda
Yttrandefrihet och demokrati i skolan
Om samhällsklimat och litteratur
Hur nära sig själv kan man gå?
Helena
Anna
Att jag skulle se Lilan Thuram under Bokmässan var självklart. Att jag dessutom skulle få hälsa på honom (tack Johanna) var inte lika väntat. Inte heller att jag skulle bli så drabbad av ett seminarium. Förutom Lilian Thuram deltog Soraya Post och Staffan Tapper i seminariet Mästerlig kamp mot fördomar, modererat av Lovisa Fhager Havelin. Seminariet inleddes med en kort film om boken Inte en främling, som getts ut av Teskedsorden i samarbete med Norstedts, som fick både mig, Johanna och många fler att gråta en skvätt. Ribban var lagd och det smärtsamma med rasism och annat utanförskap löpte som en röd tråd genom samtalet.
Precis som Anna skrev förut så har det blivit många seminarier med kvinnlig dominans för oss i Kulturkollo. Jag är dock en av dom som försökt hålla gubbfanan högt och lyssnat till bland andra Horace Engdahl, PO Tidholm, Fredrik Reinfeldt, Jörn Lier Horst, Mattias Alkberg (fast han är inte så gubbig han) och så min favorit – Arnaldur Indriðason.
I ett samtal med Yukiko Duke berättar Arnaldur om sitt skrivande, om Island, om Erlendur och om den senaste boken Den som glömmer. Ett samtal som börjar lite trögt, engelskan flyter inte på så lätt för islänningen, men efterhand så lossnar det och blir ett riktigt bra samtal.
Han berättar om sitt skrivande. Han är en disciplinerad författare som under skrivperioderna skriver varenda dag 9-5. Det börjar med en idé, men han vet inte exakt vad som kommer att hända. “Det bästa är när man överraskar sig själv”. För Arnaldur är det viktigt att låta karaktärerna driva historien framåt. De måste vara trovärdiga och som läsare måste man bry sig om dem och vilja följa dem.
När han började skriva serien om Erlendur så ville han göra den så isländsk som möjligt och få med vädret, gatorna, husen, de långa vintrarna och de korta somrarna. Island är ett land som gått från att vara ett fattigt land, till att bli ett rikt land, och så krisen som gjorde landet fattigt igen. Det påverkar ett samhälle och människorna som lever i det. Och när ett samhälle förändras finns det alltid någon som inte hänger med, som hamnar på efterkälken. Erlendur är en sådan person. Han har svårt med förändring, och han har svårt med det moderna Island.
Arnaldur säger att Erlendur är svår att skriva om, det var nödvändigt att ta en paus. Att tillbringa så mycket tid med den enstörige, komplexa och skuldtyngda karaktären blir jobbigt i längden. De isländska vintrarna är för långa och mörka för att tillbringa dem i Erlendurs sällskap jämt. Men så klart fick Arnaldur frågan om vad som händer med Erlendur? Är han död? Lever han? Kommer han tillbaka?
“Jag har ingen aning”, svarar Arnaldur. “Jag vet inte om han lever eller är död, men jag vet att han är väldigt kall… och jag vet också att det tar lång tid att dö av hypotermi…” Det var ett svar som i alla fall gjorde mig hoppfull om att Erlendur kommer tillbaka så småningom. Jag tror nog att Arnaldur tinar upp honom vad det lider.
På frågan om han någonsin har funderat på att skriva annat än deckare svarar han bestämt: “Aldrig. Men det finns utrymme för att vara litterär och poetisk även i en deckare”. Och det tycker jag är något som Arnaldur också bevisar gång efter gång i sina böcker.
